Lex orandi, lex credendi

I förrgår fick jag minnesboken om Kyrklig Förnyelse i Norge, Lex orandi, lex credendi. 50 år med Kirkelig Fornyelse. Många bilder livade upp mina minnen. Jag kunde icke utan skäl finna anledning ego-boosta också, det skrivs några vänliga ord om sådant jag sagt. Och visst har vi stått samman.

Jag var med vid själva nedläggandet på Gran och skrev om det då. Det är märkligt att se en folkkyrka i Norden utifrån och se hur den försummar att tillgodogöra sig sina egna tillgångar i människor. Kyrkosystem är antagligen oförmögna till att just tänka i människor och säkrar sig genom detta sitt förhållningssätt (sin oförmåga) mot all förnyelse. Jag kan skriva saken tydligare: så säkrar sig kyrkosystemen mot Guds Helige Ande. För den gamla erfarenheten är att Gud sänder människor och besökelsetider innebär också besök av människor. Om de inte tas emot, går de. Antingen in i sig själva eller till en annan kyrkostruktur. Arma nordiska folkkyrkor som så föröder sitt arv och sig själva som kristna kyrkor.

Skillnaden mellan Norge och Sverige? Norge har aldrig haft en Gustaf Vasa. I Norge är det rätt suveräna socknar, som på många sätt fått klara sig själva, alltså genom ansvarstagande människor. Sverige blev den första absoluta staten, där kungamakten kontrollerade allt; tankar, ord och gärningar. Norge hade ingen adel och skulle kanske kunna uppfattas vara en bonderepublik (nu gissar jag) tills Danmark kom och tog över. Det gick som det gick och Norges fana är en trikolor. En stark (revolutionär, fråga biskop JA Eklund!) medelklass med kulturella ambitioner ihop med bondeklassen kunde stå upp för Noregs skønne land.

Fick detta några följder för kyrkokampen?

Norrmännen betraktade svenskarna när de fulländat exercerade på kaserngården, men aldrig drog ut i strid. Det kan ha berott på att alldeles för få präster i Sverige insåg vad som komma skulle. De väntade och var försiktiga. Det skulle också kunna bero på Gustaf Vasas kyrkostyre. Efter Dacke-fejden visste försiktiga präster att oförsiktiga blev huvudet kortare. Då tänks sämre! Norrmännen läste tidens tecken och kunde konstatera, att hoppet för förnyelse av den norska kyrkan var ute. Biskoparna hade drivit sin opposition bort och var kanske nöjda med att det blev lugnt och stilla. Och det är det och ska så vara – på kyrkogården. I de nordiska folkkyrkorna är det mycket som omärkligt har dött och biskoparna just går inte fria från ansvar.

I Norge blev homifilispørsmålet avgörande men också frågan om nattvardsvinet och abortfrågan. I grunden handlade det om att de som trodde som Kyrkan alltid har trott blev hemlösa i sin egen Kyrka. Och uppgörelserna i Norge var synnerligen beslutsamma. Det var kanske bäst så? I Sverige las grodan i ljummet vatten och hade inte vett att ta sig ur när det blev allt varmare och till sist var grodan kokt. Eller: I Sverige las grodan i grädde och drunknade. I Norge las grodan i grädde och sprattlade för att till sist ta ett enkelt steg upp ur vispgrädden.

Jag läste boken med tudelad håg.
Det var roligt att se gamla vänner på bilder decennierna igenom. Några av dem dyker upp i mina förböner då och då. Så unga de var, när det begav sig – och så kompetenta i musikaliska, teologiska, filosofiska, liturgiska och andra frågor. En del lärde de från Sverige, det ska sägas. Men ambitiöst drev de frågor på ett sätt som imponerade. De kom också att vara ett nav för den kyrkliga förnyelsens kontakter med engelsmännen, John Broadhurst och Geoffrey Kirk inte minst. På Gran möttes vi – om vi inte var i London förstås… Symposierna var viktiga och verkliga.
Samtidigt är det hela vemodigt. Här fanns en förnyelsekraft som avvisades. Och rörelsen splittrades. Några konverterade till Rom, några fortsatte som vanligt, några gick till Nordisk Katolska Kyrkan (NKK), någon köpte kläder från Operans utförsäljning till sin nya tjänst i en ortodox gemenskap. Till sist fanns det inte tillräckligt med folk för att hålla den kyrkliga förnyelsen igång som en arbetsgemenskap, ett fellesskap.

Redan när det begav sig menade jag, att i vilken normal kyrka som helst, hade några av förnyelsens präster självklart blivit biskopar och rätt många hade ansetts vara dugliga,  präster och teologer. Så icke i Norge. Nullitetspersonager steg i stället fram och fick sina utnämningar. Nu är de borta, men nya nullitetspersonager kan väljas. (Lägg benämningen “nullitetspersonager” på minne!) Dessa får, det ligger i sakens natur, ingenting gjort. Det har de inte fått tidigare i livet och skillnaden är, att de nu bara mer storståtligt kan tala om allehanda ting utan att kunna leverera något mer än ordmassor, nulliteter. Nu talar jag självfallet endast om Norge (och kanske mer i förbigående om Church of England).

Det vore förstås inte så mycket att bråka om – givet att de som blev biskopar och domprostar varit verktyg för någon väckelse. Det har de inte visat sig vara.

Mötte jag inte vid ett högtidligt officiellt besök i Oslo av den svenska kyrkofondstyrelsens au kirkestadsrådet Hernes eller var det hans hjälpreda? Jag hälsade hur som helst vänligt. Men nog visste jag hur han tänkte. ”Kongen førte an – kirken fulgte etter”. Med det mönstret var och är jag bekant. Men jag blandar inte in Gud i det hela. Jag kan skilja på allmakt och vanlig politisk makt och maktutövning.

Något mindre känt kommer fram i ljuset. Biskop Bertil Gärtner kompletteringsvigde ett gäng norska präster. Riktigt vad denna vigning innebar, kan man diskutera. Avsikten var att de skulle ställas in apostolisk succession. Nå, när Helmut Merkelein i sin avhandling tar upp frågan om ämbete och succession, menar han att en studie av bibelmaterialet gör lärosuccessionen viktigare än handpåläggningssuccessionen.
(Merklein, Das kirchliche Amt nach dem Ephesierbrief, Kösel Verlag, München 1973, s 400).
Så då kanske frågan hellre ska ställas vad som händer i de kyrkor som förlorat bådadera. Är vi inte där nu – både här och där?

Norrmännen använde sina sista pengar till att producera en tidebönsbok och en minnesbok. Jag har båda!
Själva ordnar vi i vår arbetsgemenskap en öppen arbetskonferens nu på fredag och lördag i Stockholm.
Kom och lyssna, samtala, festa och be!
Nu blinkas också med en digital gemenskap med kyrkofadern Athanasius. Kanske är detta mer än exercis på kaserngården? Det frågar jag, som fått en halv dags extra ledighet för väl genomförd exercisövning just på kaserngården.