Inte värt att dö för

Det finns fredagar när jag tänker att mänskligheten ska vara tacksam, att det inte var jag som skulle bringa försoningsoffret på korsets stam, för jag fruktar att jag sagt att ”Käre himmelske Fader, denna värld är galen och alls ingenting att ge sitt liv för att befria.” Himmelens änglar visste att detta svar var fullt möjligt, förstås. Nu hänger det inte på mig för Han hängde på korset. Men fredagar kan man fundera.

Inte så att jag ska vara annat än tacksam för den vecka som ligger bakom. I fredags var det aKF:s öppna arbetskonferens med föredrag och påhak av det slag som somliga av oss uppfattade vara traditionella kyrkodagar; böcker att anknyta till, föreläsningar med perspektivskiften, trevliga möten med nya och gamla vänner, kyrklig förnöjelse. Jag reste glad hem. I söndags var det högmässa i Göteryd, åskskur därtill och så iväg till en konsultation i vänstiftet Oxford om våra grundläggande frågor. Hugh White, vår vän, hade mönstergillt banat väg för oss och våra frågor togs på allvar. Jag fattar inte varför det ska vara så känsligt att åka utomlands. Borde inte Svenska kyrkan hellre beundra oss som beredvilligt ställer tid till kyrkolivets förfogande och skaffar oss kunskaper som ska komma andra till nytta? Jag bara undrar. Och de som reser med mig kommer inte undan arbete, tro inte det. Kanske kan de få en pint också för att inte alldeles förgås.

Min tacksamhet för veckan kanske går att kombinera med insikten om vårt löjliga kyrkoliv. Åthävorna är stora för ett ärende som ter sig allt mindre. Här marknadsförs kyrkkaffe och sällskapsliv av föreningsmodell. Ni vet; “Vi har det så trevligt i vår förening och du får gärna vara med oss.” Förutsättningen anges inte, men alla fattar. “Du är välkommen att vara med oss om du är som vi.” Så var det redan när man skulle hoppa hopprep på skolgården. Folk vet. Säger folk att Kyrkan är öppen för alla, ska ni misstro dem och fråga: Öppen för de dissiderande i ämbetsfrågan och frågan om äktenskap? Då får vi klarhet. Tror jag, tralala. 

Möjligtvis beror detta på att jag läst böcker som talar om för mig att världen är galen, spritt språngande galen. Sommaren före första världskriget var så trevlig och ägnades åt nonsens, sommaren före det andra världskriget likadan. När vi ser tillbaka undrar vi över att de inte fattade. Som boskap föstes folk till slakt på slagfält och i läger – men trivsel hade känntecknat tiden dessförinnan. Somliga galenskaper registreras tacksam i efterhand. Hur kunde de gå på galenskapen?

Greta Thunberg räknas till tidens tio främsta tänkare inhämtar jag å sociala medier. Hon har också fått sig ett musikverk tillägnat, A Tribute to Greta Thunberg hette det visst. Är detta något annat än galenskap? Samtidigt skjutningar i Sverige, organiserad kriminalitet och boken om mord på kvinnor i Sverige sedan 2000. 299 mord. Svenska kyrkan? Vimsar runt med något som martyrerna aldrig funnit det värt att dö för.

Där fick jag till det. Märk mina ord: aldrig funnit det värt att dö för.
En Kyrka som ska vara Kyrka på riktigt, Herrens, är så medveten om sin kallelse att hennes folk, Gudsfolket, vet att lärjungaskapets pris kan bli det högsta och tycker ändå att det är värt det. Sanningen ska inte tystna och anstöten ska inte dränkas i (lankigt) kyrkkaffe. När kampen om människan står i vårt lilla ateistiska land, landet med extremvärderingar, politisk korrekthet (anpasslighet efter världens väsende) galenskap som firar triumfer (det där med kannibalism som ett sätt att motverka klimatnödläget, Magnus Söderlunds idé) vad gör då väktarna på Sions murar? Har de några synpunkter på att möjligheten att äta människokött bör utredas? Eller sätter de sig sammanbitet och får ur sig den klara analysen: “Världen är galen. Till barrikaderna!”

Nu vet jag inte vem denne beteendevetare Magnus Söderlund är. Kanske skulle det för en kyrkokristen räcka att konstatera att han uppfyller samtliga kriterier på att vara en världsmänniska och då måste bli galet. Fråga inte mig!  Det finns ett klipp. https://www.tv4.se/efter-fem/klipp/forskaren-undersöker-möjligheten-att-äta-människokött-finns-många-tabun-12496854 Men jag funderar på om inte all den galenskap vi nu bevittnar inte bara är konsekvent för den värdelösa (nihilistiska) världen utan också är ett sådant där förkrigsfenomen som de tidigare. Jag undrar också om det kommer att skrivas böcker om denna tid, när världen går vidare eller om det är just detta som inte kommer att ske. Brexit, USA, Iran, Israel, Nordkorea, klimatkatastrofen, – allt det där som antyder att jorden slits ur som en klädnad och fråga mig! Byxknappen for i Oxford och återfanns inte.

”Oh my dear”, ropade expediten när jag köpte ny knapp, nål och tråd och hon förstod det förskräckliga som hänt. Nu förstår ni också. Slits ut som en klädnad… Och lärare samlar de åt sig hoptals för att få höra de för dagen lämpliga sanningarna. Det är en god syssla om man vill undvika att höra Sanningen.