I dag är de tydligen hemma igen efter Almedalen. Nu tror ni att de livnärt sig på rosévin i 5-6 dagar. Nja, de har intagit sin dagliga dos moralin också. Det gör susen.
Moralin är, har jag inhämtat, ett gift – men det är noga taget rosévinet också. Moralinet är ett gift ”i form av pessimistiskt, förbittrat moraliserande”. En dos moralin på morgonen rustar vem som helst att agera och agitera i Almedalen. Antje och Heinz tar nog varsin liten shot moralin. Det är de inte ensamma om. Tar Lysén två? Nu under semestern dricker de annat. Efter Almedalen vill det nämligen till att vila upp sig. Jag menar, bokmässan väntar och en hel del annat. Moralin tarvas – men inte under semestern. Moralin är nämligen beroendeframkallande och därför blir det viktigt att avstå från dogen under semestertiden för att därefter komma tillbaka med full styrka, vilket betyder daglig dos.
Moralinintaget begränsas inte till Almedalen. Björn Wiman på Sveriges malligaste morgontidning måste ha satt i sig rejält med moralin när han kunde skriva att Greta Thunberg skulle räknas som profet. Han fick till det mer än så. ”Hopp är ingenting man får gratis. Det är något man förtjänar. Också här är Thunberg profetisk i ordets egentliga bemärkelse: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp”, säger Jeremia.” Säger Wiman. Men om Gud ger en framtid och ett hopp, varifrån kommer då slutsatsen att hopp inte är något man får gratis – när det är just det man får. ”I hoppet är vi räddade” och det handlar om tillit till Gud, dvs tro. (Rm 8:24 för er fromsinta).
Wiman framträder som en falsk profet. Och det bekymrar mig inte, samtidigt som det bekymrar mig mycket. Jag menar – en som tror att hoppet är något man inte får gratis är inte mycket att bry sig om bibliskt (eller mänskligt) sett. Men man kan tänka att folk går på skitsnacket. Lika illa med Greta. Såg hon, som hon sa, koldioxiden strömma ut från jorden? Ja eller nej? Hur tänker ni egentligen? Jag tänker att hon faktiskt inte såg någon koldioxid eftersom den är osynlig. Vanföreställning alltså, men fenomenet är inte helt ovanligt i det mänskliga livet.
Detta leder alls inte oförmedlat över till just klimatfrågan. Jag är inte längre säker under armarna. Det där med de 97%-en forskare, som var överens, visade sig väl noga besett vara 0.5% av forskarna? Är det något jag missförstått? IPCC anförs hela tiden som forskningsauktoritet när det uppenbart är ett organ med en politisk agenda och egentligen inte någon vetenskaplig. Ja, jag rår inte för att jag är en klentrogen docent, jag är utbildad för detta ifrågasättande. Och ingenstans hör jag det basala ifrågasättandet. Nu ska det storsatsas och det är ingen tvekan om att jag ska bidra med stort skatteuttag för detta utan att de bärande invändningarna mot hela projektet avvisats. De enda som avvisas är ifrågasättarna och de avvisas med epitet, inte med argument. Det hela är mer en dogmatisk tro än det där att se med ögonen och analysera med sitt vetande. Se med ögonen? Vi får bildbevis, heter det. Men bildbevis i denna genre är mer förnimmelser eller illusioner än bevis. Vi kan inte värdera bildmaterialet.
Min DDR-känsla kan förklaras. Som en annan Paulus ser jag av allt, att de är mycket noga med religiösa ting och när jag gått omkring har jag upptäckt både det ena och det andra. Mest att ett mantra upprepas och förstärks, men mina frågor får inga svar. Vilken är agendan bakom allt tal om klimatnödläge? Varför får jag så obehagliga vibbar vid tanken att språket ska ta makten över våra tankar och skapa den verklighet somliga vill pådyvla oss? Att vinden från Sahara svepte över mitt ställe i södra Frankrike, handlar det om klimat eller om väder? Vedervärdigt väder kanske, men väder likväl. Och eftersom jag inte sitter i det bekväma huset i Occitanien just nu utan huttrar i den rätt vanliga svenska sommaren och nås av rapporter om god skörd av ensilage och mycket jordgubbar, är det fel att undra om mina sinnen har helt fel när jag tycker det är kallt och därför inte går i kortbyxor?
Nu prövade jag i går en förklaringsmodell som styrde just mot DDR. Jag gick i går in på ett bageri på en ort känd från järnvägssammanhang. Jag skulle köpa ett par vegetariska och klimatvänliga frallebullar med vallmofrö till lunch. Det fanns några bakverk på en hylla. Jag såg dem och frågade kakexpeditören: – Vad kallas de där? -Chokladbollar, sa hon. Och log! Jag log tillbaka i samförstånd. Vi visste båda att det egentligen var negerbollar som låg på hyllan.
Här har ni DDR-syndromet. Vi vet vad som ska sägas, men vi vet också hur det egentligen är och kan skapa ett tyst samförstånd om sakförhållandet. Är det på samma sätt med klimatfrågan som blev klimatkatatastrofen som blev klimatnödläget? Sociologen Jurij Levada ”visade skillnaden mellan det publika och det privata uppträdandet, vilket omedelbart kändes igen av alla åhörare, kunde betraktas inte bara som skenhelighet utan som en social och kulturell sedvänja.” Masha Gessen, Framtiden är historia, Brombergs 2017, s 43). De totalitära systemen skapar sig en viss typ av människa som de kan förlita sig på för sin stabilitet och överlevnad (aa s 73). Klimatanpassning kunde man kanske kalla det hela.
Nå, om detta kan vi i tyst samförstånd le – men riktigt roligt är det kanske inte när eliterna ger sig ut på plundringståg in i våra plånböcker? Hejda sig kan de inte, för det kan aldrig de lagiska, Allra minst som de dopat sig med moralin och blivit höga av moralinet. Högt över oss andra, så högt att de aldrig behöver argumentera.
Mäster i Varberg är en upplysningsmänniska. Han tror att man kan resonera förnuftigt. Hans ideal i detta hänseende är väldigt utdaterade. De behövs inte heller. Säg ”moralin” – det räcker!