Modéus II som hot mot min existentiella hälsa

I morgonstunden kom Barometern/OT med en insändare av Modéus II. Detta inlägg åstadkommer ett slände-nödläge när nu Almedalen sätter spår och Modeus II redovisar sina tankar för en större krets av intressenter. http://www.barometern.se/insandare/glom-inte-bort-den-existentiella-halsan/

Glöm inte bort den existentiella hälsan, lyder alltså maningen. Men där jag satt vid köksbordet kunde inte ens sommarsolen hindra att det någonstans i mitt existentiella blev svårt. Slände-nödläge sålunda.

Inte så att jag är emot existentiell hälsa. Jag är inte för ohälsa i någon form. Jag har dock lite svårt för en läkare som återges i texten och som frågat varför vården är existentiellt tondöv. Det brutala svaret är förstås, att vården inte är mer tondöv än läkaren och att problemet är gammalt. Somliga läkare reducerar verksamheten till fall, andra till att möta människor med diverse åkommor, skador och sjukdomar. Det är skillnad på att se ”blindtarmen på 4:an” och ”Karlsson med blindtarmsinflammation på sal 4”, som det klassiska exemplet lyder.

Den som varit med i svängen ett tag har kanske också mött anestesiläkaren, som funderat över sjukvårdsfolket som kommer inspringande för att plocka åt sig kroppsdelar för transplantation från en patient, vars organ hållits till liv för just detta. ”De kommer som gamar!”, kan en sådan läkare tänka och fråga prästen om det i varje fall inte borde bes en altruistisk bön före de avslutande ingreppen. Det där med människans värdighet är inte enkelt, allra minst när människan blir medel och inte mål.

Modéus II lägger ut texten och låter som vilken politiker som helst. Vi talar Almedalen. Region Jönköping bedriver ett existentiellt folkhälsoarbete med målsättning att och efter beslut i riksdagen så… Därtill behöver myndigheten få ett regeringsuppdrag och somligt får inte nedprioriteras, det säger en folkhälsogrupp inom WHO. Stödd satsning behövs och denna visar sig förmodligen lönsam. Därtill har Modéus II mött socialministern och nu behöver regioner, föreningsliv, församlingsliv och Folkhälsomyndighet arbeta tillsammans. Detta kunde vilken politiker som helst ha sagt. De talar så.

Det kyrkliga då? ”Genom att erbjuda människor ett sammanhang för livets stora frågor vill kyrkor och trossamfund bidra.” Ordet var ”erbjuda”, sa Bill.”Sammanhang var ordet.”, sa Bull. Modéus II får till det genom att precisera att existentiell hälsa inte i sig handlar om religiös tro (”Religionen”, säger Antje! som bekant), men i Svenska kyrkan finns inte bara erfarenhet av och sammanhang för de livsnära samtalen (berätta mer Modéus II!): ”Här finns rummen, riterna och relationerna.” Blir det inte lite mycket nu? Ska jag steppa över till kyrkoherden i Moheda och ta ett existentiellt snack? Vilken existentiell rit kan då kyrkoherden erbjuda för min väl tilltagna medlemsavgift? Här bränns det.

Det mest uppseendeväckande återstår. Modéus II har nog på känn att hans erbjudande kan synas lite apart. Visserligen är det enligt riksdagen hela samhällets ansvar att folkhälsan förbättras och ”Svenska kyrkan vill bidra”. Men enhetssamhället är borta så Svenska kyrkans erbjudande har sina gränser. Modéus beskriver saken så: ”Religiös praxis är långt ifrån det enda sättet att främja en god existentiell hälsa, men för vissa kan det vara rätt väg.” Där fick Jesus något att tänka på. Här ska evangeliet, upprättelsen, frälsningen inte bli levande realitet med syfte att nå alla. Men vissa! Och religiös praxis är till för vissa somliga, kyrkans klockor kallar alltså inte på alla med anspråket att här finns allt det som alla i alla tider behöver för sin frälsnings skull.

Vi behöver kanske inte besvära Jesus. Det räcker med att bråka med Augustinus. Han tänkte inte som Modéus II och han visste uppenbarligen mer om det existentiella. ”Mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i Dig”, skrev han. Tänk om Svenska kyrkan 1. haft Biskopar och 2. haft Biskopar som kunde tala klartext och utmana både sitt stift och denna arma värld med ”the Real Thing”?

Den något åldrade komministern sporde:
– Kan det vara så, att för att få sin karriär, gör man sig dum – det vill säga tänker som samtiden och talar som samtiden – och när man väl fått karriären, har man faktiskt blivit dum och oförmögen att tänka och tala annorlunda än samtiden.
Den något åldrade komministern, som dessutom var “före detta”, visste inte själv hur han skulle besvara sin fråga. Någonstans i honom malde ordet ”anpassa er icke efter denna världen”. Vari består själva vajsningen om den som inte är sjukvårdspolitiker låter som en sådan och bara som en sådan?