Eländesforskning i det kyrkliga

Pjätteryd och högmässa med dop. Det blir en del tid för tankar i bilen. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Kristus bär sin Kyrka. Jag tvivlar inte heller ett ögonblick på att den överväldigande majoriteten i detta land är funktionella ateister, de lever som om Guds inte fanns. Än mindre som om Gud är Fader och Son och Helig Ande. När ”Religionen” sägs ha kommit tillbaka, kan man förmoda att gudstron är som den muslimerna har, bortsett från muslimernas disciplin. Och när jag tankat bilen i Vislanda kommer tankarna på nytt. Det finns inte tillräckligt många människor som bär Svenska kyrkan i andlig mening. Därför kan de inte heller bära Kristus med sig ut i vardagen.

Fenomenet är alls inte nytt. Tjeckien och Sverige är lika illa ute. Skillnaden är den, att de kristna som finns i Tjeckien vet, de kyrkokristna i Sverige ägnar sig helhjärtat åt att bortförklara fenomenet. Rasande blev de när mina böcker Vida hon famlar och I himlen på jorden kom. Illusionerna får inte avslöjas som illusioner, de ska ses som fromt djupseende. Det betyder inte bara att den som säger något annat är ”elak”, som det hette i recensionen av Vida-boken i Vår Kyrka. Än värre: det är en ofrom person som glömt bort att Jesus lever. Med en fromsint glosa om uppståndelsen förhindras allt allvarligt tal. Gamla präster i den ålder där jag är nu (och yngre) för att inte tala om prästfruar var samstämmiga. De försvarade – men vad? Oföretagsamhet, oförmåga, lättja? Jag vet inte och kan inte fråga. Döda är de nu allihop. De liksom etikprofessorn som kallade präster av mitt slag “dörrstängande”.

Nu ska vi inte vara elaka mot präster vars ben nu förmultnar. De förstod inte det underliggande i samhället, det som gällt i Europa sedan 1789. De trodde att Europa fortfarande var kristet och såg sina egna kristliga församlingar fungera väl. Där fanns folk och det var mestadels vänligt folk. Tingsten satt i Stockholm och Hedenius i Uppsala, men det satte få avtryck i det församlingsliv, som bedrevs med paviler och tyddligt offentliggjorda öppettider för pastorsexpeditionen. Det mesta var som det varit tidigare, tycktes det.

Egentligen var det alls inte så. Utsorteringen var verklig. Bort med de präster som självfallet aldrig skulle sitta stilla i Kyrkans skepp. Nej, de kastades inte överbord men de skulle hållas nere i kölsvinet för sprattlade de högre upp, fanns det risk för sjösjuka ombord. Gunga aldrig Kyrkans skepp! Samtidigt skruvades några grundbultar bort, sådana som håller kölen och då blir skeppet instabilt. Ämbetet var en sådan grundbult, bibelglädjen en annan, tanken att kristen tro är en fråga om uppenbarelse och tanken om Skriftens klarhet liksom tanken på det gudstjänstfirande folket som Guds eget folk i det lokala var andra bultar. Om ni frågar mig, så sitter kölen mycket löst nu. Släpper den, kapsejsar skeppet. Få i besättningen äger vanligt sjömansvett. När de varsnar faran, tar de sig över i skeppsbåten, som kanske heter VAT 69. Jag tror ni läst det stora kapitlet om skeppsbrott från antiken, Apg 27. Rädde sig den som kan!

Utsorteringen har inte bara gällt människor utan också gällt en hel kunskapskultur, dvs sådant en vanlig kyrkokristen måste vara förtrogen med och präster kunna. Ibland nås jag av vittnesbörd där någon beskriver sig som ensam kyrkokristen i församlingens arbetslag. Om någon säger sig ha haft det så i olika arbetslag i15 år, måste jag fråga varför biskoparna inte fått kläm på det. Jag tror nämligen att min sagesperson talar sanning. Många anställda i Svenska kyrkan vet inte vad firman egentligen tillverkar.

Domen börjar på Guds hus av en gudomlig anledning, om man så säger.
Till domen hör präster som ingenting ser, ingenting förstår. Detta är självfallet helt bibliskt.

Jag satt på tjänsterummet i Göteryd och studerade 2019 års matrikel. Siffrorna är de senaste tillgängliga, forskningsfolket kommer med de siffrorna för 2018 snart, hoppas jag. Om vi ska hoppas – för jag anar att trenden inte brutits:

Besök i Svenska kyrkans gudstjänster
2004 21 004 562
2017 14 478 495

Antal körmedlemmar totalt
2004 100 729
2017 90 239

Dop
2000 65 896 (72.6% av antal levande födda barn)
2017 48 966 (42.4%)

Konfirmation
2000 45 697 (43.2% av hela åldersklassen 15 år)
2017 26 887 (24.3%)

Kyrklig vigsel
2000 24 411 (61.2% i förhållande till alla vigslar)
2017 16 327 (31.6%)

Begravning
2000 81 870 (87.8% av alla avlidna)
2017 66 938 (72.9%)

Kollekter
Rikskollekt
2000 62.5 Mkr
2017 38.4 Mkr
Stiftskollekt
2000 12.9 MKr
2017 9.4 MKr
Församlingskollekt
2000 60,3 MKr
2017 50.4 MKr
Totalt har kollekterna minskat från 138.7 MKr till 98.2 MKr

Kyrkotillhörighet
Utträden
2000 18 757 (82.9% medl i SvK)
2017 96 587 (59.4%)

På 15 år har Svenska kyrkan tappat en tredjedel gudstjänstdeltagare. Och detta är den avgörande siffran. Det finns en brutal förklaring till fenomenet om man vänder sig till Norrköping. I allt som skrivs och allt som görs är det dock en väldigt liten Jesus. Hittar ni honom i all fin fromhet? En kyrka som presenterar huvudperson och de grundläggande angelägenheterna i liten stil – säger det inte allt om varför det blivit som det blivit? Men lite beröm ska de ha. Jesus är i alla fall på tvären till allt detta!