Torsdagar är deprimerande. Jag läser om det kyrkliga i det aktuella bladet och drabbas av vedervilja. ”Alienation” kan det också kallas. Den information jag bestås, kan inte föda hopp hos någon som är mentalt tillräknelig. Nu har tydligen Sveriges malligaste morgontidning exporterat skribenter till det kyrkliga. Det är logiskt. Tiden är religiös vorden och Svenska kyrkan likaså. Vi har ju vår Antje, som så gärna talar om ”Religionen”. Det är ett tal i tiden, som kanske inte självklart håller i evigheten. Ser jag inte rätt när jag uppfattar att Svenska kyrkan styr ut i elände? Vem kan med handfasta argument hävda något annat om man går till Torsdagsdepressionen och läser noga?
Nu finns inte alla intressanta nyheter att finna där. Har ni fattat att Per Starke, stiftsdirektor i Göteborg, slutar sin tjänst för att i stället rationalisera i Kyrkans Hus. Antjeborg – här kommer han eftersom ni är för många anställda och maskineriet är i olag! Borde inte denna sak hamnat som nyhet i alla de kyrkliga bladet, SPT inte minst? Nu är det uppenbara problem som en expert kallas in att hantera – sådant som förnekats! Depressionen släpper lite. Vi får rätt.
Nog minns jag tidigare insatser att hantera den inbyggda mekanism som gör att byråkratier sväller. Generalsekreteraren Sören Ekström fick lägga ner en myckenhet kraft på den saken och Förvaltningsdelegationens ledande, Hagelberg och Kalin, . Det kan sägas höta till jobbet att ha den överblick som gör, att styrkorna dimensioneras och positioneras. Säger det något att en stiftsbyråkrat tas in? Jag antar det tills andra besked lämnats. Det kostsamma i Antjeborg ger inte det resultat som det tänktes. Vi styr på produktiviten – och det kan vi göra på samtliga kyrkliga nivåer. Inte minst i sommartid. Vad produceras egentligen och vilken kvalitet håller produkterna? Blir det religion i stället för evangelium? Att lagförkunnelsen är frekvent, det ser jag. Det blir många måsten. Att världen tänker så, det visste vi. De reformerta likaså. Då gäller det för oss andra att behålla distansen till slagorden om allt vad ”Kyrkan” måste eller borde göra för att fungera som samtidens ideologiska apparat.
Herbert Tingsten skrev om ideologiernas död, men riktigt så döda som han trodde, var de inte. De mest avgörande ideologierna är de som uppfattas som självklarheter. Då fungerar de ideologiskt, som falskt medvetande.
Idéer är en sak. Någon får en idé om ett fenomen och behöver därefter en metod för att pröva idén. Det är vanligt vetenskapligt arbete. Martin Luther höll på med sådant liksom Karl Marx. Luther vet utifrån Skriften något han kan lita på och just därför kan han bedriva kyrkokritik. Marx ville komma åt hur den materiella verkligheten (historien om ni vill) är konstruerad. När ideologerna sedan träder fram som ”lutheraner” och ”marxister” står Luther och Marx inte bara frågande utan också främmande för situationen. Detta ville de inte. De ville en metod för att komma åt Sanning och Verklighet.
I Svenska kyrkan fattas beslut i det kyrkopolitiska utifrån ideologisk förförståelse. Detta är sakinnehållet i partipolitiseringen. Inte detta att idéer kommer ur gudstjänstfirande och församlingsliv, ni vet det där med Hjälparen, Sanningen Ande, utan tänkandet är ideologiskt format annorstädes för att därefter gestaltas i kyrkolivet. Det spelar ingen roll att beslutsfattarna därefter blir kyrkvärdar och allt vad de blir. De är präglade av ett annat sammanhang än den gudstjänstfirande församlingen. Så blir det som det blir. Ideologi ska förstås som falskt medvetande. Klart att ett kyrkoliv inte kan byggas så. Det blir bara religiöst färgad ideologi, falskt medvetande i fromliga former och fromsint tal från tribunerna. Frälsaren själv varnar för den sortens profeter.