Trycket på mig för att få veta mer om det lågkyrkliga ämbetsprojektet i tidskriften Ingång är oerhört. Det kan bero på att intresset från de högkyrkliga slår igenom, de minns ju brandmännen (jo!) i Eldsberga kristna brandkår, de som deklarerade sig vara lågkyrkliga men inte skenheliga. Detta gillade de högkyrkliga. Det ändrar likväl inte faktum, att det är märkligt att de lågkyrkliga detta år 2019 finner skäl att sida upp och sida ner behandla ämbetsfrågan. Så var det ju också på sin tid för Torsten Nilsson i Budbäraren, som nitiskt visste att ställa sig på majoritetssidan i Svenska kyrkan mot kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*, så pass att han till sist skämdes, uppfattar jag.
Nu drar Dr Tomas Nygren igenom Nilssons argument. I grund och botten handlar det hela om predikanten, som är lika mycket präst som en präst (ni som kan er lågkyrklighet, känner igen Valen-Sendstad – han hette så men var ingen val för det – i det hela). Nilsson betraktade det som uppseendeväckande, att den som saknar ett ämbete i Kyrkans mening likväl, håll i er, uppfattas sakna ämbetet. Hur då? Jo, ”den lutherske prästens ämbete” är Ordets ämbete. ”Den lutherske prästens ämbete” kallas detta!! Är det ett annat ämbete än det ämbete Kristus anförtrott sin Kyrka? Men slutsatsen blir att predikanten är lika mycket präst som vilken präst som helst.
Här är en grundläggande motsättning mellan oss, EFS och den romersk-katolska Kyrkan. Som det var till den 10 april 1960 kunde prästämbetet i Svenska kyrkan inte uppfattas som något annat än ett autentiskt prästämbete. I vigningen anfördes bibelord och det sades uttryckligen att det prästämbete som anförtroddes innebar heliga plikter. Prästämbetet är ”det heliga prästämbetet” och detta antvardades i Guds, Faderns och Sonen och den Helige Andes namn. Stola och mässhake på, bön med handpåläggning och så var de vigda till tjänst i det heliga prästämbetet. ”Du (Evige, barmhärtige Gud, käre himmelske Fader) har givit dem uppdraget” hette det.
Det hela slutade med att de nyvigda sändes: ”Så gån nu åstad och varen herdar för Guds hjord…” samt välsignades. Bland bibelorden fanns det där om att man må anse oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. (1 Kor 4) Det där med mässhaken ska vi kanske inte missa. Det är ett tydligt uttryck för representation och plagget som användes vid mässfirandet. En präst är inte ”bara” en predikant. Detta tycks Nilsson inte haft kläm på, trots att han prästvigdes på sin ålders höst. Nygren har inte heller kläm på skillnaden.
Torsten Nilsson vill ha Martin Luther på sin sida. Det har han inte. Han lutar sig, som så många andra, mot en Låtsad Luther, en Lutherkonstruktion. Till denna konstruktion hör att ställa Ordet mot sakramenten. Ordinationen kan kallas ett sakrament, på grekiska mystärion, och i 1 Kor 4, ordet vid prästvigning, talas det om oss som oikonomous mystärion Theou, förvaltare av Guds mysterier. Till dem hör i högsta grad sakramenten. Att Luther inte omfattande något annat än en högst realistisk sakramentssyn vet vi. ”Brödet är Kristus”, sa han när han förklarade nattvardens mysterium. Luther tramsade inte heller. Var brödet konsekrerat var det detta i sig, inte bara när någon tog emot det. På punkt efter punkt är det lätt att se att Luther inte är någon EFS-are.
Nilsson förmår inte skilja på vad som är Kyrkans kerygma, anförtrott läroämbetet, och vad som är martyria, vittnesbörd. Detta blir till en anklagelse för inkonsekvens hos dem som inte köper det statliga förslaget om kvinnor i prästämbetet. Kvinnors vittnesbörd går nämligen bra. Det måste bli så här för Nilsson eftersom han inte gjort reda för vad en präst är utan ser funktioner. Plockas prästämbetet ner i funktioner återstår ingenting annat än en ansenlig samling inkonsekvenser utan inbördes sammanhang. Ungefär som en låda med Legobitar. Nilsson uppfattar att de han gjort till sina motståndare gör ett selektivt urval bland bibelorden. Egentligen ställdes präster inför det statliga förslaget och behövde då använda de vanliga metoderna för att pröva det: Bibel och bekännelse (Tradition). Detta är det verkliga problemet i sammanhanget. Och det är ett sammanhang, inte selektion.
”Den som säger nej till kvinnas möjlighet att vara präst låter en bestämd utformning av ämbetet bli en förutsättning för kyrkans existens.” Tja, Melanchton säger dock att Kyrkan har Guds befallning att insätta präster och diakoner. (Apologien art XIII) Nilsson avvisar att ämbetet har en bestämd utformning. Det skulle innebära ett fjärde nådemedel, ”den prästvigde mannen”. Men vigningen är nådemedlet. Vad skulle den annars vara? Jo, avskiljande. Men det är inte Kyrkans sätt att se saken, det är tankegods för bönhuset i en alldeles bestämd historiskt situation. Anspråket måste vara att det i vigningen av Gud själv gjordes en präst som Gud har för vana att göra präster i hela Kyrkans tid.
Nilsson tänker inte så. Han ser att prästämbetet idag är något annat än Nya testamentets tjänster, vilket gör det omöjligt att hämta argument från NT om vem som ska inneha prästämbetet. Varför läser man då en mängd bibelord vid en prästvigning om det inte är just en av Nya tastamentets tjänster vi talar om? Det blir obegripligt. Occams rakkniv fram: den enkla förklaringen är att Kyrkan fortsätter viga präster.
Nilsson menar att NT tycks ha haft en funktionalistisk syn på ämbetet och kopplat funktionen till andlig utrustning. Då fattar ni att kvinnor kan stå i tjänst som präst idag. Men ämbetet är mer än funktioner för de andligt utrustade. Handpåläggningen gör en präst och det är Gud själv som handlar. Det hela fungerar i en konkret prästvigd man. Det finns inga fritt svävande funktioner. De knyts till ämbetet, det särskilda prästämbetet. CA art XIV, nisi rite vocatus (om han inte är rätt kallad) bör någon i församlingen offentligen lära eller förvalta sakramenten.
Torsten Nilsson återkommer till konsekvensargumentet. Till detta är mycket att säga, men i korthet är det bara Djävulen som är konsekvent. Gud är inte konsekvent utan ångrar och ger nya chanser. Vi andra, vi inkonsekventa, kan också tänka att denna meccanosyn på mysteriet där allt ska linjeras upp konsekvent utifrån någon antagen princip, verkar befängd. Vi får väl utforska vad ämbetet innebär i teori och praktik. Sådant måste Kyrkan alltid ägna sig åt, men aldrig staten förstås. Den har ju sitt konsekvensresonemang: det som krävs för statlig tjänst. Jag gick aldrig på att prästämbetet skulle vara statens. Gjorde ni?
Nilsson framträder som simplicistisk biblicist. Kyrkans Tradition avvisar han, främst därför att han inte förstår den – om jag förstår Nilsson rätt. Men, och här är finessen, ordningarna är inte oföränderliga. Gud gör ständigt något nytt, inte minst ”i dagens situation”. ”Så löstes problemen”, som Edel Rabe skulle sagt. Riksdagens båda kamrar förstod år 1958 dubbelt upp vad som skulle beslutas.
Dr Tomas Nygren, som gjort reda för Nilssons tankevärld om prästämbetet – som noga betänkt nog inte finns i bestämd form – ser två problem. Vi får inga tydliga kriterier om hur Guds vilja känns igen när Gud hela tiden skapar nytt. Det betyder att kristen tro berövas sin möjlighet att fungera som en profetisk röst i samtiden. Där har Dr Nygren en poäng som borde förstöra helgen för varje redlig EFS-are.
Det andra problemet Dr Nygren ser är att Nilsson inte närläser Rm 16, alltså inte blir simplicistiskt biblicistisk nog…
Här ska Victoria Vasquez komma oss till hjälp, förstår jag.
Hon ställer i samma Ingång frågan: ”Hur många bibelläsare har inte kämpat med apostlarnas ord om kvinnor och kyrkligt ledarskap?”
Den konkreta frågan får väl besvaras med ett räknetal. Jag ska se vilket det är.