Det var mellanlagrad prästost som såldes på ICA Grytan när det var prästvernissage. Det säger väl allt om livet i Mellanmjölkens kyrka. Ett lagom evangelium till lagoma människor. MTD i praktiken. Och billigt pris. Korven,som Oljeschejkerna bjöd på, var Bullens pilsnerkorv, långa modellen. Till detta fick vi spolarvätska – men inte att dricka förstås. It was a nice day in Moheda.
Jag tog en hundpromenad och tänkte på det gamla kyrkfolket. Det berodde på att jag just läst David Eberhard, Det stora könsexperimentet, Bladh by Bladh, och gjort en egenpsykiatrisk analys av mitt tillstånd, ett tillstånd mellan förskräckelse och förtjusning. Jag filosoferade i vårsolens glans.
Jag insåg då vilken frihet den gamla tidens kyrkfolk hade. Alltså de människor som umgicks med Gud söndag förmiddag, men som också umgicks med Guds Ord i veckan och hade vett att be. De blev – till skillnad från samtidens folk – inte så lättdompterade. De hade ju fått klart för sig att herrarna inte är så märkvärdiga, att kungamakten (eller någon mänsklig makt) inte är absolut och att profeter inte självklart är att lita på. Detta går att förstå utifrån Skriften. De visste att samhället hade sina rangordningar, men visste också att alla skulle dö och bli till jord igen och att alla genom dopet blivit Guds barn. I Barnaskapets rike är värderingarna något annorlunda. Marias lovsång kunde de ju. Härskare har han störtat. Ringa män har han upphöjt. Vid nattvardsbordet var alla lika. Deras massmedium var inte tidningar, radio, tv utan Bibel, psalmbok och postillor. Det gjorde dem mer tidlösa i sin samtid.
Hade gångna tiders kyrkfolk stött på en domprost som hävdat, att vi måste ha förtroende för de förtroendevalda, hade ingen gått på påståendet. Förtroende förtjänas och kvalificeras. Sitter patron Esping i kyrkorådet och fattar beslut, inser kyrkfolket att i det andliga är han komplett okunnig. Det förhållandet gäller i alla tider. Många kyrkligt förtroendevalda i vår tid ska inte ha något förtroende av det enkla skälet att de verkligen inte ska ha det. Kyrkligt förtroende kan inte den ha som inte återfinns där förtroendet skapas. Gudstjänsten. Den söndagliga. Domprosten i Stockholm förklarar, att han för det mesta haft lätt att komma överens med de förtroendevalda. Då säger jag som Petrén: ”Berätta mera!” Det är det där ”för det mesta” som mest intresserar mig. Och så gnager frågan om det är som domprosten säger – vems fel är det då?
Kyrkostyrelsens andre vice, centerpartisten Tisell, förklarar att han inte kan stämma in i Dr Cecilia Melders kritik av kunskapsluckor i religionspsykologi och själavårdskunskap hos blivande präster. ”I don’t agree”-hållningen sålunda. Nu är Dr Melder prästutbildare, en sådan som det i förstone kunde vara skäl att lyssna på och fundera tillsammans med. Så inte Tisell. Man ska ”inte generalisera alla nyprästvigda” på ett sådant sätt. Nu var det väl inte riktigt det Dr Melder gjorde. Hon drog slutsatser om utbildningssystemet. Det är just en sådan kritik kyrkostyrelsen ska ta på allvar. Det förmår inte Tisell. När jag läst psykiatrikern Eberhard har jag mött den typ av beslutsfattare Tisell är. Gängse. Och självfallet är det generalisera en kyrkostyrelse ska kunna göra, ta generellt rimliga beslut om utbildningsgångar. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkostyrelsen-fel-att-generalisera
Professor Susanne Wigorts Yngvesson skrev för två veckor sedan i Torsdagsdepressionen om Aniara, undergångsvisioner. Nu har elva personer gaddat ihop sig emot henne. Hon beskylldes för att skapa uppgivenhet. De elva höll i stället fram Greta: vi ska med Greta se på oss själva, på naturen och relationerna mellan oss. Det räcker inte med teknik och ekonomi. Saken är existentiell och detta, just detta, ”borde vara en central uppgift för kyrkan”. Kan så vara – men är det kristendom? Säger inte tron understundom ”må nåden komma och denna världen förgås!” – ? Gitter ni, får ni leta upp aktstycket själva.
Studiet av detta kollektiva aktstycke ledde mig under promenaden till ytterligare tänkande. Naturligtvis finns det klent begåvade som tar sig fram. Men det var inte dem jag tänkte på. Lika insiktsfullt är det förstås att inte gadda ihop sig. Dumt är att svara med en samling namnunderskrifter, det är pöbel fast av ädelt märke, och inget resonemang stärks i sak av detta. Biskopen och professorn Anders Nygren varnade för sådant. därför att det är hur enkelt som helst att ställa de elva mot varandra, splittra dem i alert polemik för i detaljerna är de oklara. De har ju bara skrivit under! Men ingenting av detta tänkte jag på. Min fråga var mer basal:
Hur kan det bara bli dumt om de som agerar ändå inte ska betraktas som dumma? Jag kom till slutsatsen, Eberhards fel, att det handlar om ett grupptryck. Det är så självklart för grupptänkarna hur det är och så agerar de tanklöst (för tänkande behövs inte just i detta stycke) efter vad de vet att gruppen (majoriteten) tänker. Vid Moheda-ån, en del av Mörrums vattensystem, slog insikten till. Stupiditetsfaktorn är en faktor att räkna med. Den gör folk som inte är dumma just dumma. De flesta faller för det tryck som Stupiditetsfaktorn innebär. Minns mina ord. Minns var ni läste om Stupiditetsfaktorn först.