Grundläggande

Efter Ingång-läsningen söker jag efter utgångarna. Sålunda läser jag Tomas Nygren i Budbäraren #1 2019. Hans polemik belyser och hjälper mig ur det virrvarr om lågkyrklig ämbetsteologi jag letts in i. Nu kunde trösterikt genmälas, att jag knappast kunnat ledas in i något som icke är, för de lågkyrkliga har ingen ämbetsteologi. De är mer låga än kyrkliga, därtill. Men vem är jag. Detta kanske är förtal? In i det teologiska arbetet!

”Helt klart finns skillnader i ämbetssyn mellan den traditionella frikyrkan och Svenska kyrkan, men de är betydligt mindre än många tror – åtminstone ur ett lågkyrkligt EFS- perspektiv.”
Hallå, argumentationsanalys! Om ett hus är mindre än man tror beroende på perspektiv så är väl huset lika stort som det är, men det ter sig större eller mindre beroende på perspektiv. Nu får vi bruka teologiskt allvar.

Nå, ”en prästvigning innebär först och främst att en person avskiljs för att vara en Guds Ords tjänare (Verbi Divini Minister). Det är ett gudagivet uppdrag och ett ansvar att förkunna Guds ord rent och klart.” Här glider resonemanget något. Och syftet med glidningen blir tydligt: ”Prästvigningen innebär att gå in i ett tjänande under Guds ord för en församling. En bas för prästvigningen är den kallelse till det allmänna prästadömet som finns i dopet.” Bas? Eller förutsättning kanske hellre. För den som ska prästvigas måste vara döpt. Kan någon förklara varför?

”Prästen har ett ansvar för att sakramenten förvaltas rätt. Det innebär dock inte att prästvigningen i sig gör att dop och nattvard blir giltiga. Prästvigningen innebär på det sättet inte en ny kvalitet som den prästvigde automatiskt får – även om vi tror att Gud utrustar genom den förbön som sker vid vigningen.” Ser vi inte här en rätt meningslös polemik? Inte meningslös, allt har ett syfte!

”En av de uppgifter som alla kristna har genom det allmänna prästadömet är att mot Guds ord pröva det som sägs och sker i församlingen. Därför sitter aktningen för en präst inte i prästvigningen i sig utan i att prästen predikar Guds ord rent och förvaltar sakramenten rätt.”

Nu är Tomas Nygren hederlig nog att erkänna att det han skrivit så här långt stämmer med de flesta frikyrkors synsätt. Vokabulären måste justeras, skriver han. Men den som är det minsta svenskkyrklig upptäcker att resonemanget inte på en enda punkt styr på vad bekännelsen säger. Så då kanske vi ska nöja oss med att det som återgetts är just en frikyrklig syn, fri från Kyrkan?

Nu kommer själva slutsatsen och den gör att varje inkännande medkännande kyrkokristen verkligen omfattar Johan Tyrberg med sympati. Det han gjort i prästvigningen har varit utan verklig betydelse.

”Prästvigningen av Magnus Persson och Magnus Tunehag innebär därför inte så mycket att de blivit något som de inte tidigare varit, som att de nu gått in i en ny kyrka med samma uppdrag som tidigare – att leda, förkunna, döpa och dela ut nattvard – och därför fått ta emot förbön och avge löften i detta nya sammanhang.”

Nu vet vi tydligen hur EFS ser på saken. Vore det något med Domkapitlet i Lund skulle kapitlet se till att de tu tills vidare inte får tjänstgöra som präster. Klarhet i förvirringen måste skapas. Kyrkans heliga apostoliska ämbete är nämligen inte en abstrakt idé utan en påtaglig handling och kapitlet har ansvar för prästvigningshanteringen. Menar de båda EFS-prästerna vad Tomas Nygren lägger ur, är problemen väldiga.

Dopet är den första helgelsen (prima sanctificatio) men den andra helgelsen (altera sanctificatio) är den, genom vilken en man kallas till det heliga och gudomliga ämbetet (sanctum et divinum ministerium). Vi läser vår Luther. Genom kallelsen, som innefattar också den konkreta vigningen, görs prästkandidaten till präst, blir något han inte var tidigare. Nu ser varför dopet kommer först också.

Det är Gud själv som i prästvigningen handlar genom biskopens handpåläggning. Den helige ande insätter Kyrkans ämbetsbärare, Apg 20:28. Vill man förstå mer av hur detta går till så ser man kopplingen mellan handpåläggning och meddelandet av helig ande i 5 Mos 3:9, ”fyllts av vishetens ande när Mose lade sina händer på honom”. Kolla Apg 8:17 och Apg 19:6 om ni tror att jag narras. Det är så det går till!. Handpåläggningen hör till grundelementen i den kristna läran, Hebr 6:2. Hur det gick till i Kyrkans liv ser vi i 1 Tim 4:14 och konsekvenserna/hanterandet av det som skedde i 2 Tim 1:6. En gåva gavs!

Handpåläggningen vid ordinationen innebär verkligen att kandidaten sätts in i ämbetet, tar emot Andens ämbetsnåd (gåvan att vara präst) och infogas bland de ordinerade. Inte så konstigt att prästvigningen rätt förstådd ses som ett sakrament i Apologien till Confessio Augustana, art XIII

Om detta får EFS-arna inget veta. ”Rite vocatus”, betyder att vara kallad enligt gällande rit och på rätt sätt. Därför kunde vi länge om prästämbetet i Svenska kyrkan säga, att det är det katolska prästämbetet, detta lika väl som det romerska. Vad skulle det annars vara?

Ordets offentliga ämbete, varigenom Guds hemligheter meddelas, måste inrättas genom den heliga ordinationen (per sacram ordinationem)”, säger fader Luther Prästvigning betyder att i handling lämna över ämbetet, insättandet i Kyrkans heliga apostoliska ämbete. Detta sker genom Gud själv.

”Så är handpåläggningen icke en mänsklig tradition; utan Gud gör och ordinerar präster.” Ni kan få det på latin: “Sic impositio manuum non est traditio humana: sed Deus facit et ordinat ministros.” (WA 43, 599)

Den EFS-are, som inte kan säga detta, är inte luthersk i Luthers mening och knappast då heller evangelisk utan snarast frikyrklig. Tyrberg, du har något att fundera över! Vigning är något annat än avskiljande…

Jag ska efter denna utfärd återgå till att läsa Ingång och kanske slända något, glad över intresset för ämbetet och möjligheten att ödmjukt få berätta hur det egentligen förhåller sig.