Ni tror att jag läser Johannelunds teologiska blad Ingång? Rätt. Och detta läsande ger insikter i det lågkyrkliga intellektuella livet som jag, handen på hjärtat och mån om de lågkyrkliga, helst hade velat undvika. Men läsare är jag. Faktiskt mer än de flesta lågkyrkliga.
Vi börjar med Birger Olssons bidrag och säger: ”Förliten eder icke på exegeter. De kan icke hjälpa.” Olsson, som är professionellt lågkyrklig, har funderat över könsbyte. Inte för egen del, men han grottar ner sig i frågan om Junias/Junia. Rm 16:7. Var Junia en kvinna eller är namnet en kortform av Julianus? Om någon heter Conny kan det vara ett kvinnonamn men är inte säkert detta, som rektor Segerbäck fick klart för sig när min brors klasskamrat Conny (som på högstadiet i Alvesta placerats bland klassens flickor) överraskade rektorn med påpekandet: ”Rektorn, jag är ingen flicka!” Samma sak med ”Kim” t ex.
Olsson kommer fram till att Junia verkligen var en kvinna. Riktigt vilken bäring detta har på oss, är mer oklart. På 1950-talet drev Lars Hartman i Svensk Kyrkotidning (1959, s 692 och 754) tanken att Junias var en man. Det var etablerad kunskap dåförtiden. Men om Junia var en kvinna och alls ingen Junias – skulle det påverka ämbetsdebatten i Svenska kyrkan på1950-talet eller nu? Skulle det påverka frågan om min salighet? Eller Olssons?
Vi spaltar upp frågeställningen.
Är Junia man eller kvinna?
Min hållning: Nog var hon en kvinna och hörde ihop med Andronikos. De var, som jag förstått saken, gifta. De är inte det enda gifta lärjungaparet i det romerska riket före år 100. Man följer kanske The Greek New Testament och ser att översättningen förutsätter maskulinum.? Det kan man med goda skäl diskutera. Jag övertygas inte. Jag ser ett par, ett lärjungapar och inte bara ett par lärjungar.
Vad är apostolatet?
Aposteln kan avse de i 12-kretsen men också några andra. Poängen är den gamla vanliga, de för vidare – traderar – den äktkristna läran och hållningen. Allt som i vår tid kallas ”apostoliskt” gör inte just detta, men saken är i vårt sammanhang av mindre intresse. Just här. Just nu.
Vad är hon i förhållandet till apostolatet?
Här bränner det till. Var Junia (och Andronikos) apostlar och ”högt ansedda” just som detta? Det kärnfulla svaret är ett disktinkt ”tja”. De två är episemoi en tois apostolois. Betyder detta verkligen att de är väl ansedda, uppskattade, som apostlar eller uppskattade bland apostlarna.? ”Högt ansedd bland apostlarna” översätter Folkbibeln. Bland engelska exegeter, men förliten eder icke på exegeter, har jag sett just den översättningen föredras.
Vad säger detta i frågan om kvinnor i prästämbetet i Svenska kyrkan?
Detta säger, att så enkelt biblicistiskt har aldrig de så kallade kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* argumenterat. Skälet är mycket enkelt. De är inte obegåvade, intellektuell svagsinta. De fattade omedelbart, att med de tidigare allmänt erkända analysredskapen, Bibel och bekännelse (Tradition), kunde frågan om Kyrkans ämbete inte lösas på det vis den statliga kommissionen och riksdagsbesluten gjorde. Om detta var väldigt många överens. Om detta slutade väldigt många vara överens, när de uppfattade vad Opinionen ansåg. Men alla böjde inte knä… Är det så att de lågkyrkliga nöjer sig med lägre teologiska anspråk än de högkyrkliga, som alltid ställer anspråken högre?
Jag ber om ursäkt, men man är ju inte disputerad inte för inte. Olsson trodde sig lösa en enda frågeställning, men det var tre minst han skulle löst. Förliten eder icke… Ungefär detta menade också Axel B. Svensson i förhållande just till EFS.
Ingång har fler ingångar. Det klagas inte så sällan över att jag belyser ämbetsdebatten i Svenska kyrkan. Gör inte det. Det är Ingång som i oträngt mål på sitt egendomliga och biblicistiska sätt lyfter frågorna. Då gäller det, som i Krigsmakten förr hette ”påhak”. Ett böjt pekfinger signalerar, att någon har skäl att haka på resonemangen.
Icke utan välbehag ska jag fortsätta min genomgång av Ingång. Det beror på att andra aktualiserat det jag i decennier påstått varit värt att aktualisera, trots de bigottas eller okunnigas ständiga påhopp. De har inte läst på och därför blir självklart just den klandervärd, som gjort det de inte gittat eller förmått. Läs den meningen en gång till! Därmed är föga sagt. Inte många av de kallade var visa i mänsklig mening. Men är detta till någon tröst i den innevarande tiden? Är inte den enkla sanningen att de lågkyrkliga alls intet förstått om ämbetet och därför söker de argument för att upprätthålla sin ignorantia? Jag menar att GA Danells beskrivning av den positionen har en poäng med sig. ”Ämbetet är ingenting. Kvinnor ska ha det!”
Förtvivla inte. Jag ska, Deo volente, fortsätta rådbråka Johannelunds publikation Ingång.