I dag efter lunch publiceras de senaste medlemssiffrorna för Svenska kyrkan. De gäller alltså år 2018. Jag har haft tillgång till dem en tid. Medlemstalet är nu nere i 57,82% av befolkningen. Tappet förra året var -1.57% över hela riket. Mest tappade Göteborgs stift -2,06%.
Lägst andel medlemmar är det i Stockholms stift. 48,56%. De etablerade folkkyrkostiften Härnösand och Västerås liksom Karlstads stift ser det illa ut för. Härnösand tappade förra året -1,92%, Västerås 1,84% och Karlstad 1,61 %.En del andra stift kommer inte heller så väl ut: Luleå stift -1.71, Strängnäs stift -1,65, Lunds stift -1,64, Linköpings stift -1,61%. Under medel ligger t ex Skara stift, -0.78%. Om vi räknar bort lilla Visby stift, -1.22%, finns i den bottenliga som är toppenliga Växjö stift med -1.27%.
På sitt sätt är dessa siffror ointressanta. Det för framtiden avgörande är dopsiffrorna. De kommer förhoppningsvis i maj månad. Den gamla kyrkotillhöriga generationen går all världens väg och den nya ansluts inte.
När jag i unga år analyserade den framtid som kunde förnimmas, var det inte svårt att förnimma irritationen. Framtiden bestod inte längre i söndagsskolan (som det varit tidigare). Nu var BARNTIMMARNA framtidskonceptet. När jag då påpekade att detta var en verksamhet frikopplad från de kristnas stora dag, söndagen, blev prästfruar och andra än mer arga. På mig!
Det finns sådana som tror, att medlemssifforna är frikopplade från deltagande i gudstjänster. Det tror inte jag. När folk slutar gå i kyrkan är det ett avgörande incitament att inte längre vara med. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Riten överlever tron med tre generationer, det har vi vetat länge. Där är vi nu och har länge levt på övertid. När jag föreslog de nya satsningarna, Stora Julhandboken och Allhelgonaboken, som skulle knyta an till folket, sa Kyrkomötet nej. Ingen ville knyta an till de sista resterna och visa sig ha den kreativitet som evangeliet framföder. Nu är den chansen borta. Jag är den förste att beklaga. Folkevangelisation kräver faktiskt sitt, dvs ett folk inte bara att evangelisera utan ett folk som vill evangelisera.
I det pastorat vars namn jag icke vet, finns församlingarna Gunnared, Maria (Hammarkullen), Hjällbo, Angered-Bergsjön, Södra Angered, Kortedala, Bergsjön och Nylöse. 103 884 personer bor där. Sammantaget är 24% medlemmar i Svenska kyrkan. I Hjällbo är 9% medlemmar. Vad drar vi för slutsats av detta förhållande? Att kyrka-stat-reformen fick ett förödande resultat eller att Sverige har skiftat ansikte, fejs liksom? Borde det som var Svenska kyrkans mission snarast upprättas med sikte på hednamission i Sverige? I detta pastorat är det svenskkyrkliga en klar minoritet och bland barnen är 12% medlemmar.
Vad säger stiftsledningen i Göteborg om detta?
Har Antje någon synpunkt när det gäller nationen i stort?
Hjällbo finns det kanske hopp om. Där går det 130 medlemmar per anställd. Vilken kader av missionärer kan inte här rustas!
-1,57%, låt oss återvända till huvudnyheten. Det har sagts att vi tappar en procent per år. Det var alltså inte riktigt sant. 1,57% är inte 1% utan betydligt mycket mer. Vilken framtid avtecknar sig?
Vad händer när folk ser att kostnaderna bara ökar och att den hägrande semesterresan (flygskammen till trots!) inte riktigt ryms i familjebudgeten? Vi ska ju ställa om samhället och uppoffringar väntar, för övrigt uppoffringar som tycks påhejade av den svenskkyrkliga eliten? Folk är inte dumma. Ska det nödtvunget sparas, måste vi spara på det som tycks vara onödiga utgifter. Att skriva ut vilken slutsats folk kommer att dra, vore att underskatta läsarnas intelligens. Jag avstår. Inte minst som jag har svårt att i det lokala se att Svenska kyrkan levererar till ett värde som motsvarar de penningar jag betalar in. Så var det sagt!
Jag var i kyrkan i går. Jag hade väntat att i X församling möta kyrkorådets ordförande, som är en framträdande person i stiftet. ”Ska du träffa honom, är det inte till högmässan du ska bege dig”, svarade en kyrkorådsledamot, när jag frågade efter min gamle vän. Nähä. Vad säger det? Om inte förtroendevalda och anställda går i kyrkan, varför ska andra göra det?
Ni har kanske inte läst boken Lögnen av Thomas Eriksson (Ekerlids förlag, 2019)? Det är en skildring av livet i reklambranschen, med många timmars jobb, 70-80 timmar i veckan, och höga krav. Ett år fick de anställda vid ett event en t-shirt med texten: ”If you don’t come in Sunday. Don’t come in Monday.” Är det inte en pigg idé att trycka sådana t-shirts och ge till samtliga anställda och förtroendevalda med Svenska kyrkans logga på? Varför skulle reklambranschen ställa högre krav än Kyrkan? Har ni svaret, så skicka det till mig! Det andra svaret fick ni. 1,57%. Minus!