Prosten R nödgade ut mig i nöjesliivet i Heligenhafen i måndags kvälll. G&T tvingade han i mig, därefter Schnitzel wiener art med Kräutbutter och Pommes, Flensburger Pils och 6 cl Malteser, Apfelstrudel med vanljglass och kaffe.
Vi frågade om vi var gäster – och det var vi. Vi tackade ”recht herzlich”, så hjärtligt, att vår nyvordne vän kyparen fick göra en hastig reträtt. Vi skulle uppenbarligen betala. I verklgheten var vi inte gäster, bara till skenet – men skenet lyste klart under några korta sekunder. De omkringsittande hade fått en afton att minnas, det kan prosten R gå ed på! Sken och verklighet är inte detsamma, det fick vi alltså lära oss den hårda vägen i måndags kväll. Fler borde åka just till Heiligenhafen och få lära sig detta!
Ed, ja. Birgitta! Anmäld ett otal/antal gånger. Jag bad att få anmälningarna, men har inte fått svar. Det är dock av intresse att se vad populasen anmält henne för.
Jag ställer upp för Birgitta. Dessvärre är detta en ordning som Svenska kyrkan inte kommer till rätta med: utvecklingsarbete i det andliga sker utanför det kyrkliga arbetet, som går på trött rutin, men med nya hurtfriska hejarop av de reformerta, de som tror att det var deras fromhet som byggde församlingsliv i Svenska kyrkan. De bedrog sig – med resultat att de bedrar många.
I den kyrkligt förnyade modellan fanns plats för församlingens högmässa, för små tätare grupper och för replipunkter, typ den Birgitta vill bygga och som f Ingvar byggde på Hjelmserydsstiftelsen och Margit Sahlin ville bygga på Sta Katharinastiftelsen! Jag kunde förstås nämna Magda Wolter också med systraskapet i Malmö och Östra Sönnarslöv, JMMS. Det finns de som är glada över fattigdomen som präglar dessa gemenskaper. Inte jag. Jag tycker det är skamligt att så mycket pengar satsas på nonsens och så föga på sens, det som är själva meningen med Kyrkans liv.
”Kampförbundet mot kvinnliga präster i Svenska kyrkan” startades aldrig. Den härskande kyrkliga klassen – ihop med de okyrkliga – ville gärna utmåla Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen som en sådan front, men samlingen kom till för att hantera splittringsfaran. Nu fick Kyrklig samling funktionen som åskledare, när blixten slog ner i det kyrkliga skulle den styras mot biskop Bo Giertz, domprost GA Danell och Kyrklig samling, som kunde läsa att de råd och anvisningar hur situationen i Svenska kyrkan skulle hanteras av de dissiderande, när ämbetet i handling förändrades då kvinnor skulle vigas, var ett aktstycke fullt av hat och kvinnoförakt! Enfalden var helig, men enfald!
Om denna ”icke-fråga” och den ”självklarhet” som det är med kvinnor i biskops- och prästämbetet finns ett att säga: skulle de grundläggande frågorna tvinga sig på – och grundläggande frågor har den vanan – duger inte schablonartade svar och förkastelsedomar över varje intellektuellt hederlig teologisk invändning. Det är bara att vänta och se. Som vanligt är det oppositionen som är bättre påläst! Det Birgitta Ed utsätts för är okunnigt förakt som uttrycker prästhat av det gamla vanliga slaget. Jag läser Facebook.
I Thomas Mertons bok Kallad till tystnad nämns den ryska baronessan utan namn. Hennes andlighet leder henne till människor i både Toronto och New York. Hon kom senare att bygga ett retreathus i Combermere, Ontario i Kanada, Madonna House. Det är en ryska andliga traditionen från ökenfäderna hon gestaltar och skriver om, Catherine de Hueck Doherty (1896-1985). Man kan läsa hennes böcker, Poustinia och Sobornost ger mycket om man vill se hur en radikal människa hanterar motgångar!
Det jag tycker inte beskrivs tillräckligt tydligt är hennes kärlek till präster som det är synd om. I den adliga och förmögna ryska familjen hölls präster högt, så när flickan Catherine och hennes mamma upptäckte en redlöst berusad präst i diket vid sommarhuset var detta något fasansfullt, en hel föreställningsvärld rämnade. Mamman tog hand om prästen, jag vill minnas att han fick sova ruset av sig i deras hus, och sa sedan till dottern: ”Gå och hämta din potta under sängen och ställ den på matbordet!” Catherine fattade inte, men gjorde som mamman sa. Varför skulle en potta stå på bordet i deras vackra matrum? Då kom mamman med ett fång rosor och satte dem i pottan: ”Det kan vara så att prästen är en potta, men också pottan innehåller vackra rosor.” Catherine insåg något om prästämbetets storhet och kom livet igenom att ha ett särskilt hjärta för illa medfarna präster. Ämbetet och personen, Amt und Person, rosorna och pottan, som vi säger med Luther.
Vill man ha en snabbsammanfattning av Catherines andlighet räcker citaten långt: https://www.azquotes.com/author/20809-Catherine_Doherty Mina böcker av henne har jag anförtrott en person som skulle kunna göra något av dem, om det vill sig.
I väntan på utredning ska Birgitta Ed försvaras. Främst av dem som känner igen henes vision. När hon behandlas lika illa som en kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* regelmässigt hanteras, är det förstås först och främst kv*nn’pr*stm*tst*nd*rn* som får säga vad sant är. Birgitta Ed gör som tidigare retreathusbyggare brukat göra! Det lite trista är den kyrkliga oförmågan att substantiellt vara med i det arbetet. En sak kanske gällde under statskyrkotiden. Egentligt kyrkligt arbete gällde som ”frivilligt”. Det betydde att samla in pengar, kyrkoskatten skulle inte användas i Guds rikes tjänst! Nu när Svenska kyrkan är på reträtt i socken efter socken kunde retreathus vara viktiga andliga resurser.
Strängnäs stift skulle kunna skriva ett avtal med Vängården Follökna, ösa in lagom mycket pengar, göra Birgitta ansvarig och ta ansvar för hennes lön. Svenska kyrkan som sådan behöver låta tusen blommor blomma och se till att det finns förutsättningar för den saken. Inte som nu alltså. Och inte byråkratisera utan ge utrymme för frivilliga insatser – men nog kunde det vara rimligt om stiften kunde ta ansvar för prästlöner i friare sammanhang utan krav på likriktning! ”Bibel och bekännelse” markerar grund och gränser och ger just den frihet Svenska kyrkan, SvK – men inte SveK – kan stå för.
Exemplet med Catherine är belysande. Man behöver inte vara präst för att bygga retreatverksamhet eller göra viktiga insatser för medmänniskor. Det ska sägas när applåder, visslingar och rop numera tycks höra till vigningsliturgin. Vi har för stor och felaktig uppmärksamhet på biskopar, präster och diakoner. Kolla de löjliga uppställningsbilderna från vigningarna! Så märklig – om än viktig vid 1900-talets början när det inte finns toaletter inomhus – var ju inte en potta. Det behövs ämbetsteologi, rosor i pottan om man så säger!
