Både Gud och Luther kanske måste hålla tillbaka irritationen när de läser Modéus I? Gud Fadern –därför att människan skapats till avbild och likhet med Gud och så kommer Modéus I och råddar till allt, behandlar de kyrkokristna som idioter (som skulle tänka lika slagordsmässigt som biskopar!) och fördärvar tanken på människans värdighet. Sonen också förresten – för intellektuella bedrägerier som drabbar mig, drabbar honom. Och Anden – som lätt blir ledsen! Luther – därför att hans fullt begripliga resonemang vanställs och lösa ord plockas för att sedan beskriva något annat. Jag vågar inte tänka på hur jag skulle reagera om Modéus I fick för sig att använda den tekniken på texter från Dagslända. Jag har alltså läst Expressen. https://www.expressen.se/kultur/vi-stalls-alla-infor-samma-fragor-oavsett-ideologi/
Det är biskopsbrevet Livets början och livets slut som ska torgföras. Lillebror Modéus II skickade ut det i Växjö stift och önskade god läsning. För dem i tjänst önskade han att brevet skulle vara utgångspunkt för samtal i präst- och diakonkollegiet men det fungerar ”naturligtvis utmärkt för samtal i andra medarbetargrupper.” Hur vet han det? Och, puristens fråga, vart tog de vanliga kyrkokristna vägen, församlingen? Är det inte för denna storhet i civilsamhället – kyrkbänksnötarna – biskoparna älskar att trycka ut sig? Inte här i varje fall.
Nu tänkte jag inte särskilt analysera biskopsbrevet. Det sker i ett seminarium som Kyrklig samling ordnar på nätet. Där kan man få vara med. Etikerna och teologie doktorerna Gert Nilsson och Björn Fyrlund inleder. Det kan bara bli intressant. https://kyrkligdokumentation.nu/ Det hela äger rum torsdagen den 8 februari kl 18.30, som ni ser. Anmälan senast 6 februari till lars.bjorkman@kyrkligsamling.se
När stiftschefernas tal blir för fett är väl den rimliga hållningen att stoppa tillbaka orden i deras halsar? Att var och en har ansvar att fatta beslut i etiska frågor påstås vara Svenska kyrkans evangelisk-lutherska tradition. Det kan inte vara riktigt. Många beslut i etiska frågor fattas av riksdag och regering samt myndigheter och där kan – i någon mån – ansvar utkrävas. Förr i världen stod också präster i svarta kappor i predikstolarna och gav etiska direktiv. Säger inte mer. Jo, kanske ett. Nu fattar mer osynliga agenter besluten och distribuerar dem till Massan via massmedier. Vi vet vilka beslut som fattats och nåde oss om vi inte fattat allvaret! Klimatet!!!
Samtalet är inte meningslöst , skriver Modéus I. ”Vi har förmågor som hjälper oss att komma fram till välgrundade uppfattningar och beslut.” Doktor Martin Luther tänkte inte så. Han såg våra förnuftsförmågor som inte bara begränsade utan därtill korrumperade. Också den som inte själv är så hästintresserad (eller intresserad av bönder) kan fatta Luthers bild av världen: ”Världen är en full bonde som antingen ramlar av hästen på ena sidan eller den andra.” Välgrundat? Jo, men i så fall välgrundat på ett helt annat sätt än vad Modéus I för fram. Hick och skål!
”Tänkandet bygger på det grundläggande lutherska begreppet ”samtidigt”, på en gång – ett sätt att teologiskt bejaka tillvarons komplexitet.” Vad är det grundläggande lutherska begreppet ”samtidigt” för något? Saken klarnar när jag översätter det till latinets ”simul”. Luther skulle knappast säga att detta är ”ett sätt att teologiskt bejaka tillvarons komplexitet”. Den helgade människan är simul justus et peccator, på en och samma gång rättfärdig och syndare – inte den oomvända människan i största allmänhet. Det pågår en kamp i de kristna simul. Vi som vet, vet. Nu greppar Modéus I begreppet och gör det till något ”grundläggande” i största allmänhet. Detta är humbug-teologi, fabelteologi eller som bäst teologiskt nonsens, främst kanske detta att begreppet skulle vara ”grundläggande”. Det är det förstås alls inte. Grundläggande för de evangeliska är nåden allena, en kul formulering i polemiskt syfte – eftersom nåden aldrig är allena.
”Den lutherska traditionen är förvissad om att moraliska frågor är allmänmänskliga och kan hanteras och diskuteras gemensamt, trots skillnader i religion och politisk uppfattning. Svenska kyrkan har erfarenhet av att möta människor vid livets gränstrakter, ge existentiella perspektiv och visa på teologiska resurser.”
Puristen undrar förstås hur en tradition alls kan vara förvissad om något. Det gamla poemets rader rinner upp i minnet: ”Tror dig ingen är det bäst, att du talar som en präst.” Det är Tage Danielsson som fattat hur präster typ Modéus I lägger orden och vilken vikt och vilket värde sådana ord har. Men kör i vind. Jag vill utmana en muslimsk imam i Pakistan och en högkyrklig präst av hardcore-skolan i Vadstena att gemensamt hantera en ateist, en hädare, som därtill är bög. Vilken gemensam hantering kommer de fram till? Vilken allmänmänsklig uppfattning trots skillnader i religion och politisk uppfattning tror ni att de kommer fram till?
Tankefiguren att ”Svenska kyrkan” har erfarenhet” kan också kompliceras. Är inte det mer korrekta, att det i Svenska kyrkan finns erfarenheter? Och snacket om att i mötet med människor ”visa på teologiska resurser” går jag inte på. Prästerskapet är inte längre boksynt utan närmast teologiskt illitterat. Teologiska böcker går i mycket små upplagor. Och går de i stora, som biskopsbrevet, är det alls inte säkert de blir lästa.
Principernas ”partiella motsträvighet motsvarar livets mångtydlighet [sic!] och hjälper oss att benämna svårigheterna. Detta betyder inte något annat än att det är ”bra att olikheten får ord och tydlighet”. Vi behöver förstå varandras perspektiv. Här piggar jag på mig och mular med sällspord entusiasm Modéus I med ämbetsfrågan. Benämn svårigheterna, beröm oss som talar om själva olikheten och prisa att du får ord och tydlighet genom böcker och artiklar! Det finns ju en del att ta av. När läran om rättfärdiggörelsen fixerats, det heter så på teologspråk i varje fall i Lund, fortsätter Confessio Augustana: ”För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats [av Gud, tyska texten, DS]. Ty genom Ordet och sakramenten såsom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.” (CA V) Är detta det enda bekännelsen har att säga om bibelordet så är saken kopplad till det ämbete som inrättats. Benämn nu svårigheterna – och en svårighet är nog att prästerskapet inte ens fattar vad bekännelsen säger, för så mycket teologer är inte religionsvetarna.
Jag kan bättra på. Biskopsmötets bibelkommission menade att huvudfrågan, den som bråket gällde på 1950-talet, är ”mycket infekterad och knappast genomarbetad” (boken Bibelsyn och bibelbruk, Lund 1970, s 124). När menar Modéus I att denna fråga teologiskt genomarbetades efter år 1970? Bibelkommissionens fortsättning blir inte sämre, håll i mitran!: ”Men det kan inte förnekas att den avgörande beslutsprocessen drevs fram under stark påtryckning från statsmakterna, inte heller att det avgörande argumentet från dessas sida utgjordes av en sekulär likställighetsidé…” (aa s 124 igen). Jag tar inte fler fläskiga citat just nu (men de finns!). Svårigheterna har benämnts av – Biskopsmötets bibelkommission! Vad gör Modéus I nu? Förstår han mitt perspektiv?
Poängen för Modéus I är att ”söka djupare förståelse av det mänskliga”. Ett modest förslag kanske kan få framföras, nämligen att biskopsmötet, när det gäller frågor om livets början och slut, söker djupare förståelse av det gudomliga? Den hållningen kunde gärna få gälla Kyrkans ämbete, det av Gud själv inrättade.
