Rätta Kyndelsmässodagen idag och nu är glada julen slut, slut, slut definitivt. Definitivt? Bara den gamla modellen. En ny modell kommer redan den 25 mars, om världen består: Jungfru Marie Bebådelsedag. Modell 24. 9 månader till juldagen. De kristna lever alltid på tillvarons framkant. Det kan överraska somliga.
Denna dag gör mig kanske överraskande kordial, dvs hjärtligt stämd. Till och med Jean Calvin ska få mitt gillande. Jag läser alltså hans Les Articles de la sacrée faculté de théologie de Paris concernant notre Foi et Religion chrétienne et forne de prêcher. Avec le remède contre la Poison. (Geneve 1941, inget förlag). Man behöver inte uppröras över att Calvin kallar fakultetens teologiska ställningstaganden för ”gift”. Hans poäng är att han erbjuder botemedel mot giftet. Det kan vi väl bara gilla. Hans metod är alltså att 1. rätt återge fakultetens mening, därefter 2. protestera mot meningen (”Je le prouve”) för att sedan 3. lägga fram sitt förslag till åtgärder så att det blir rätt. Metoden, gott folk, är hederlig. Vi behöver mer oenighet i sakfrågor. För egen del vidhåller jag mitt motstånd i sak. Calvin protesterar mot att dopet skulle vara nödvändigt för saligheten och menar, att dopet är ett sigill som bekräftar att vi är Guds barn och arvingar till Guds rike (aa s 13). Jag håller mig till Parisfakulteten, som omfattar den allmänneliga kristna tron om dopet. Inte den reformerta/heretiska.
Självfallet glider Calvin när det handlar om mässan och frågan vem som ska konsekrera. Jag kan se att Calvin inte är någon evangelisk-katolik, inte heller romersk. Det stör mig inte – så länge denna lära och praxis håller sig till sitt eget samfund. Der blir värre och otydligare när hållningen plötsligt ska förkunnas och praktiseras i Svenska kyrkan. Jag är emot heresier och särskilt är jag emot intränglingsheresier. Å andra sidan är detta heresiernas sanna natur. De vill tränga sig in.
Lite utmanande borde 1500-talets teologer vara. De ägnade sig åt sanningsfrågor och menade, att det går att få klarhet i vad som är Guds vilja. Fråga kyrkoherdarna om just denna sak, säg: ”Fru kyrkoherde, ska jag gå till Gamla och Nya testamentets skrifter för att få klart för mig vad Gud vill och kan jag då ta hjälp av kyrkofädernas skrifter? Kan och ska jag tro att Skriften i sin helhet är klar?” Fråga så. Ta inte med reservationen att du kan tänka dig att Skriften är klar – men att detta inte alltid gäller din syn. Den hjälpen ska hon inte ha. När konversationen fortsatt en stund kan du, om du inte är helt nöjd med svaren, fråga efter litteraturhänvisningar. Därefter får du nog fortsätta med att ställa den mycket otidsenliga frågan om vad som verkligen är sant och sant på riktigt.
Jag har skrivit om saken tidigare, nämligen kungamaktens sätt att skapa en kyrkounion mellan lutheraner och reformerta i Preussen. Efter freden år 1815 förenas en hoper lutherska och reformerta församlingar i Tyskland. Poängen i denna reform är den kulturprotestantism, som inte har något intresse av konfessionella eller liturgiska skillnader. Saken handlar om en förening som ska ge ”en ny vital evangelisk-kristlig kyrka i sin helige stiftares anda”. Furstarna fixade. Landskyrkan i Rheinland-Westfalen försvarade sig (1835) och fick behålla sin kyrkoförfattning, alltså den reformerta, mot att kungen utsåg generalsuperintendenten. Detta hade inte varit av annat än akademiskt intresse om det inte varit så, att Antje är formad/fostrad i denna miljö. Hon har inte som vi andra insupit lutherdomen med modersmjölken, om man säger så. Att det reformerta är något annat kan den som vill snabbt övertyga sig om genom att se medeltida kyrkorum som blivit kalvinistiska och där altaret tagits bort, de äldste ersatt präster i liturgiska kläder och fromma bilder kastats ut. Kolla en hoper kyrkor i Skottland eller Genéve och förfäras.
Själv uppbygger jag mig till tröst. när jag tänker över det reformerta, med tankar om diakoni, själva det nya kyrkosystemets paradgren i Sverige. Den diakonala självbilden är grandios. Diakonen anger sin kallelse i ett församlingsblad jag fått mig tillsänt: ”Min kallelse är att upprätta människor när de blivit felbehandlade.” Om jag, som är kv’nn*pr*stm*t*nd*r*, då skulle dra mitt lidandes historia och tala om den felbehandling kristna av mitt slag utsatts för genom institutionaliserat svek och lögner, vore det kanske kärt för diakonen att upprätta mig, tvätta bort mitt dåliga rykte och på sanningslösa grunder fördärvade anseende? Jag menar, det borde vara lätt att ta sig an felbehandlingen när den sker i det kyrkliga, inte ens på cykelavstånd utan helt nära. Så vad gör diakonen – mer än talar fagert i det principiella? Tro inte annat än att jag frågar på allvar och frågar för rätt många. Ska diakonen säga till biskopen och kyrkopolitikerna på skarpen, de som ville utrota vår övertygelse. Ausrotten liksom. Och detta från en moralisk överhetspositon. Minns kyrkovalet där ”vi socialdemokrater” frågade: ”Vill du sätta punkt för kv*nn*pr*stm*tst*nd*t?” under vinjetten ”Älska varandra” och en bild på mina vänner feministen Göran Persson och Wanja Lundby Wedin. Egentligen undrar jag var de inhämtat sina kunskaper i fråga om Kyrkans ämbete, det måste jag säga. Liebergs arbeten eller Brunottes? Luther eller påven?
Att diakonen viftar med pengar, har jag förstått. Hjälp med ekonomi, mat och kläder samt kanske en julmatkasse med lite extra i matväg, kan diakonen ordna. Kassen från Sveriges grönaste maktkedja körs ut med en kyrklig bil, vitlackerad och text ”Kyrkan på väg”. Jag ser det tydliga producent-konsument-mönstret. Är det så mycket att kommentera egentligen? Jag tänker på självbilden, där de kyrkliga alltid blir de goda och finner sitt nöje i just detta förhållande. Jag tänker på bilden av Svenska kyrkan – som en social inrättning som pendang till socialtjänsten (fattigvården för er som vet vad en Kommandora är och gör!)
Jag kollade på fd Twitter, nu X där Svenska kyrkan går på i ullstrumporna (som väl någon behjärtansvärd syföreningstant har stickat och skänkt): ”Ibland går både livet och ekonomin åt skogen. Svenska kyrkan finns där för dig som behöver hjälp, både med pengar och med själen.”
Detta är inte sant, rakt av inte sant! Och varför skulle det vara det? Någon skulle vilja att det vore så, men tänk om alla som behöver hjälp med pengar och själen skulle komma till diakonen! Vad skulle detta kosta per år i tid och pengar? Lyxfällans folk är mångfaldigt! Den gamla diakonissan var klar över att det inte säkert hjälper att ge ett ekonomiskt bidrag till lyxfällans folk, människor hon annars aldrig haft någon kontakt med eller känner. Det som sägs på X är inte barmhärtigt mot någon – hur gott i själen det än känns för den behjärtade diakonen.
Det talas om korruptionen som tilltagit i Sverige. Då ska vi nog börja tala om den korporativa staten och den självklara brist på demokrati som måste uppstå när vi hanteras som Massa och inte som ansvariga väljare, dvs när vi får rösta om emballaget och inte om innehållet. I Tyskland och Frankrike tycks det vara mera fart på bönderna. De revolutionära rörelserna där återverkade i Sverige, Tyskland på 1500-talet, Frankrike på 1700-talet. Vi som är vana att leva på tillvarons framkant har nog en del att se fram emot. Att jag skrattade när Sveriges Radio inte längre ska ha någon klimatreporter beror inte på någon egentlig glädje över detta faktum, men väl på en aning om att budskapet om klimatnödläget och den giftiga koldioxiden är en myt som håller på att spricka.
Jag kanske inte ska skratta? Handlar allt om att den svenska tillväxten för 2024 väntas bli minus 0,2, sämst i EU? Inte konstigt om det blir neddragningar då. Professor Gustaf Wingren hade varit nöjd. Han var emot tillväxt, det hade han lärt av en dansk teolog att man ska vara. Løgstruplärjungen Ole Jensen (f 1937) som blev professor och domprost. Jag är för tillväxt och välstånd! Jag är också för att vi analyserar den korporativa stat vid lever under och undrar vilka kritiska frågor som nu måste ställas. Har vi ett fungerande system för att få kompetenta beslutsfattare? Den som nu skrattade, har gett ett besked. Samtala i grupp under 10 minuter!
