I slagordens tid

Det värsta är nog att jag inte blir förvånad. Jag har ställt så många felfrågor under livets gång. En invandrare från Grekland tog sin gamla mamma till Kalmar och jag funderade över hur hon skulle kunna få äldrevård på ett språk hon kunde förstå. Det var fel fråga. Nu är frågan i stället hur gamla mammor, födda i Sverige, ska kunna förstå personalen. Detta skrivet bara för att visa hur fel jag undrade. Samma sak när Afghanistan i omgångar brutit samman och mängder med människor varit på flykt. Jag undrade hur de skulle kunna få hjälp av oss goda kristna i Sverige. Vi var ju så långt bort i tillvaron och hit kunde inte afghaner ta sig. Tänkte jag. Sedan förstod jag att det fanns afghan i stan. Jag funderade över hur de kristna skulle kunna hjälpas in i vårt samhälle – för de kristna vore det möjligt att integrera i detta land med dess kristna seder och bruk. Jag drar inte det resonemanget längre än så.

Lagfäst ordning i Sverige kunde jag uppskatta. Korruption skulle vi inte ha. Axel Oxenstiernas väl styrda statsmakt och självstyrande socknar med förtroende-män gav kontrollmöjligheter. även om den politiska dumheten var uthållig och påhittig. Samsupna intressen kunde jag ana. Politiker på bordell fanns, men inte om jag lyssnade på riksdagsdebatten. Per Gahrton och Jörn Svensson hade alltså fel? Justitieministern var en ärans man. Och IB-affären med Jan Guillou och Peter Bratt visade antingen rättsstatens förfall eller dess bestånd. Jag vet vad jag såg. Något av detta hade jag läst om i böcker!

Folkets herrar, de dåvarande och de i vardande, har jag mött. Imponerad var och är jag inte. De var som vi andra. Men nationen tycktes hanka sig fram likväl. Nu då?

Jag har inte så noga följt krigen i Mellanöstern, men så mycket har jag fattat att Iran är en spelare. Putins Ryssland eldade på bakom Syrien. Libanon var en oroshärd för att inte tala om Palestina-Israel-konflikten. Hur skulle det bli om araberna på nytt bestämde sig för att kasta sig över Israel? Och hur skulle det kunna bli fred i landet om de tuffa grabbarna från Brooklyn skulle komma på fyrhjulsdrivna motorcyklar med vapen och motorsågar på pakethållaren för att fördriva bönderna på Västbanken och såga ner deras olivlundar? Hur skulle vi se på staten Israel, som inte framträdde som så särskilt trogen Guds förbund med folket?

Var staten Israel att uppfatta som vad Gud gett oss som ett tecken på att tiderna nu var nära för Herrens återkomst? Så tänkte många. Jag tänkte närmast vänta och se. Spekulationer om den yttersta tiden behövdes mindre. Vaksamhet mer. Tänkte jag. Men skulle det smälla i Mellanöstern skulle Iran räknas in i dramat, det var mig uppenbart. Att IS var en terrorsekt behövde jag inte fundera länge över. Den amerikanske journalisten James Foley skar ”Jihadi John” halsen av ihop med sina kamrater Paul, George och Ringo år 2014. Att dessa fyra muslimer kom från England hördes. John hette egentligen Mohammed Emwaz och var utbildad dataprogrammerare. Det kom lite nära alltihop, tänkte jag. Jag sörjde måttligt när han och hans bil sprängdes i Raqqa år 2015. Nog är den kristna tron realistisk i sin syn på den fallna världen!

Nu då? Nej, någon måtta måste det vara på all min skuld. Balfourdeklarationen kom till innan jag fanns, för den har jag inget ansvar, kan inte ha. Ansvar i någon rimlig mening har jag väl från år 1968 när jag blev med rösträtt försedd. Talet om att vi är européer med dubbel skuld går jag inte på. Det är kallt skuldbeläggande och ovärdigt den som ska vara själasörjare. Staten Israel fanns när jag föddes. Ska jag ha dåligt samvete för att Skåne ockuperades – eller hur lång tid innan min födelse skulle jag ha konkret skuld? Hur är det för den delen med släkten Hammar, fanns där några medlöpare, som tog sig fram i tjänst hos ockupanterna? Man vill gärna veta! Hammars talar skånska i vart fall…

Att arabstaterna gav sig på Israel år 1948 har jag klart för mig. Att det var ett misslyckande, vet jag också. Men det fanns väl inte något annat än land som skulle betraktas som Transjordanien, dvs nuvarande Jordanien, och Cisjordanien, landet väster om Jordan? Vad är palestinier för slags folk? Jag googlade och fick fram ett märkligt svar. Detta: ”Människorna består av araber, perser, kurder, armenier, bosnier, greker, turkar, sudaneser, afghaner, italienare, tyskar, judar, muslimer och kristna. ’Palestinier’ kallades gemensamt de olika folkslag som bodde i nuvarande Israel, Jordanien, Gaza, Judéen och Samarien (Västbanken) och södra Syrien.” Det var svårt att få klarhet om kriget 1948 också. Vem anföll vem och varför?

Om jag fattat saken rätt anfölls alltså den nya staten Israel i maj 1948. 1956 deltog Israel i invasionen av Sinai. 1967 anfölls Israel igen och sexdagarskrigets fortsättning var att Egypten ville ha bort FN-trupperna från Gaza. Massakern vid OS i München ska väl inte räknas? 1973 var det krig igen. I maj 1981 bombade Israel kärnkraftinstallationen i Irak. Anfallet mot Libanon och massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila, där den kristna milisen löpte amok, ska också nämnas. Att Galileen utsatts för en mängd attacker dessförinnan hör till bilden. Försvarskrig och preventiva krig kan vi tala mycket om. Krigsbrott likaså.

Om jag vore en from jude skulle jag kanske läsa Gideon och dra slutsatsen att Det Heliga Landet är av Gud själv anförtrott Guds folk Israel. Marken mellan floden och havet, alltså. Gen 13:17 bjuder på en promenad på Västbanken. I så fall handlar det om motstridiga intressen. Nu är jag inte jude utan kristen med alla de judiska rötter detta innebär. Jag måste kanske inte lägga mig i frågan? Med de kristna palestinierna står jag samman förstås.

Jag står inte samman med Anna Karin Hammars torsdagsdepressionsartikel från november eftersom jag vägrar inte bara att ta ansvar för min dubbla skuld som europé utan dessutom tycker att jag inte har någon dubbel skuld. Syndarotandet är mig helt främmande. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-ar-europeer-med-dubbel-skuld Jag gillar inte hennes höttande med fingret, jag resonerar hellre. ”Att oförväget stå upp för rättvisa, fred och folkrätt är vår kallelse.” Jaså? Oförväget? Blev det inte för mycket nu och alldeles för oprecist? Vad ska vi folkrättsligt mena om fiskezoner i Östersjön därför att vi är oförvägna kristna? Till exempel.

Jag skulle gärna vilja veta hur de finkristna ser på förekomsten av en judisk statsbildning. Bra eller dåligt? Ska den, givet historiska erfarenheter, accepteras eller ska vi kräva att staten ska vara sekulär och den judiska befolkningen en minoritet i ett arabiskt folkhav? Före sexdagarskriget fanns i landet 2.7 miljoner judar, 286 000 muslimer, 70 600 kristna och 33.100 druser i landet. Nu är det drygt 9 miljoner i landet om vi räknar in de ockuperade områdena. Men 75% av befolkningen är judisk. De kristna mönstrar 185 000, helgade lika väl som ohelgade. Har judarna rätt till en judisk statsbildning och rätt till Det Heliga Landet i sin helhet? Här kan det bli intressanta samtal –  inte minst eftersom palestinier gör anspråk på rubbet. Och vem säger nej till en tvåstatslösning, det vill jag också veta.

Jag såg dokumentären på svt play. https://www.svtplay.se/video/jBwEgYy/massakern-pa-musikfestivalen?id=jBwEgYy
Filmen fanns långt ner på listan och har alltså inte legat ute mer allmänt. Det föder inte bara tankar hos mig utan också – och just – misstankar. Är detta sådant som uppfattas vara för Massan olämplig kunskapsförmedling? Skapar en sådan film den förståelse vi inte ska få? Jag undrar. Och vem bestämmer i så fall detta?