Kriget på alla fronter

Rubriken i Svenska Dagbladet den 3 februari löd: Israels nya taktik: ”Kan döda många fler nu”. I några olika vändningar har rubriken sedan justerats. https://www.svd.se/a/8JnQ2r/israel-har-en-ny-strategi-i-kriget-i-gaza
Texten var denna: ”Intrycket som ges är att Hamas blivit kaxigare och mer riskbenägna, vilket gjort att man kunnat döda många fler” och det var den svenske överstelöjtnanten Anders Ekholm som förklarade läget. Mindre israeliska förband gör att man kan döda fler. Ungefär som när Gustav II Adolf förnyade den svenska armén under 30-åriga kriget, kan jag tänka. Vad ska vi tänka nu? I krig ska fienden sättas ur spel, men i den svenska utbildningen poängterades att de skadade kostade fienden mer än de döda, för då måste sjukvårdsresurser sättas in med ett akut transportbehov. Visste inte soldaterna att adekvat sjukvård fanns att tillgå, skulle stridsmoralen sjunka katastrofalt.

Så hur ska vi se på striderna i Gaza?
Vore jag israel skulle jag förstås säga: ”Det är helt klart vad Hamas vill: utplåna Israel. I valet mellan att döda eller dödas tror jag ingen israel kan unna sig lyxen att tveka. Det är bara att lyssna till den så kallade Khaybar-ramsan: ’Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé ska återvända’. De vill utplåna oss precis som de gjorde under Muhammeds krig år 628. Muslimerna omfattar en svärdsreligion. Vi gör oss inga illusioner. Gaza var ett experiment som misslyckades när vi tog bort bosättarna därifrån. Nu gäller det i stället att operera bort en livshotande tumör.”

Vore jag palestinier skulle jag lika självklart säga: ”Mitt land har ockuperats av det som blev staten Israel och mitt folk fördrivits – antingen till andra länder, till flyktingläger, eller hanteras som andra klassens människor i en apartheidstat. Vi har i 70 år varit flyktingar i vårt eget land eller bortkörda från vårt land. Vi var kanske 700 000 flyktingar när staten Israel bildades, nu är vi mer än 2 miljoner. Alla områden som ockuperades år 1967 måste återlämnas, och de bosättare som tagit mark från våra bönder lämna tillbaka den och straffas. Jerusalem ska vara Palestinas huvudstad.”

Nu är jag uppgiven svensk och säger: ”Detta är en olöslig konflikt. Tvåstatslösningen vill Palestina, Cisjordanien, inte ha, inte heller radikala judar eftersom de, såväl gudaktiga som ogudaktiga, ser landet som givet av Gud till Israels folk och detta folk är nu tillbaka. Vad ska vi göra då? Göra ett litet försoningsexperiment i Malmö? Inte ens det går. Uppgivenhet är min arvedel. Krig är ingen tébjudning. Folk dör, åldringar och barn i första hand kanske. Soldater dör. Problemet i Gaza är förstås att Hamas använder civilbefolkningen som skydd, bäddar in sig i de civila strukturerna. Hur ska man strida då utan civila förluster?”

Att kriget förs som informationskrig fattar jag rent teoretiskt. Detta faktum gör mig osäker.
Hur ska jag se på journalistiken? Ska jag tänka på ”våra vänner journalisterna” eller ska jag inte uppfatta dem som vänner, måna om mig? Betydande intressen vill styra vad jag ska få veta. Få och få – jag betalar ju via skatt och via avgifter det som serveras mig. Ibland – men inte alltid – är avsikten tydlig med agendajournalistik. Jag ska bibringas sådant som gör att jag handlar som någon annan vill, ideologfabrikörerna, reportern eller redaktionen lika. Poängen är att jag inte ska observera fjärrstyrningen. Bara ta över narrativet som min egen sanning.

Det som besvärar mig är att någon valt ut vad jag ska få veta. Jag är chanslös – om saken inte gäller något jag redan vet, något i det kyrkliga. Då kan jag se hur föga journalisten vet och hur schablonmässigt och okunnigt det kyrkliga rapporteras. Men det är inte så mycket att säga om. Schablonerna följer gamla mallar från upplysningstiden, den som var mindre upplyst än den själv trodde, kryddade med nihilism, det komplett värdelösa alltså. Jag vet. Annars får jag hålla till godo. Dyker några kritiska frågor upp eller en allmän förnimmelse av att något viktigt saknas i framställningen, gör jag bäst i att hålla käften. Vi lever i den bästa av världar och de bästa i denna värld blir de som vill ta mig i handen och leda mig genom en djungel av annars motstridiga uppgifter. Krig och konflikter ska vi inte exemplifiera med. Krigets första offer är sanningen. Klimatet ska vi inte tala om. Bara tro. Havsnivån stiger. Jag blir skräckslagen. Norra Öland har ju bokstavligen rest sig ur innanhavet. Men landet och inte bara havsnivån höjs. Så hur ska jag tänka? Att skillnaden under min livstid är 12 cm högre vattenstånd? Det kan jag väl stå ut med? Journalistiken borde ge mig funderingsmaterial pro et contra, för- och mot-argument alltså. Stimulantia av det slaget erbjuds jag sällan.

Elsa Johansson i Jälluntofta skrev insändare både i Smålandsposten och Värnamo Nyheter, säger dr Björnberg, som i sina unga år forskade om insändarskribenter i det l kyrkliga och hördes då och då utbrista i det för forskare typiska forskarskrattet, det som hörs när forskaren gjort något fynd i en text. En gammaltestamentlig exeget kan skratta åt ett fynd typ hithpael och en nytestamentlig så fort en aorist dyker upp, tror jag. Sådana skribenter som Elsa i Jälluntofta finns inte längre och finns de, publiceras de tydligen inte. Nu fylls spalterna under rubriken ”Opinion” av professionella kommunikatörer, sådana som kommunicerar vad organisationer och myndigheter vill ha uppmärksamhet åt. Jag tror annars att de gamla insändarskribenterna var som kanariefågeln i gruvschaktet: dog fågeln var det fara å färde. Så vad har hänt? Det demokratiska samtalet, det nerifrån, har tystnat. I sak hade Elsa fel i det mesta, men det ändrar inget i min bedömning av den kultur som var och den okultur som är.

Jag har från en uppenbar sakkunskap inhämtat att ”männens uppgift blir att träna sig till att vara egensinniga, tvära, sura gubbar.” Kanske kunde det också tänkas vara att leverera konstruktiva förslag, alltså botemedel (”remède”, som Calvin skrev på franska). ”Dra hyendet av lasten” är ingen dålig uppgift, avslöja hur det är. Journalister utbildas och fortbildas. Då måste rimligtvis också läsekrets, lyssnare och begluttare få en utbildning, nämligen om hur journalistik bedrivs, vilka knep och knåp som föregår produkten i massmedierna. Produkten? Ja, det finns så många intressen som det vore intressant att veta mera om för oss som vill veta vilka som tar makten över våra tankar. Minns ändå det tyska: ”Der Führer denkt für uns”. Det betyder inte bara att Führern tänker på oss. Han tänker för oss, så att vi slipper. Så vem är Führern nuförtiden?

Att Kyrkan är en otidsenlig men samtida tänkargemenskap vet väl alla. Kyrkan ungås med sådana erfarna heliga, som kan bidra med begåvade repliker i det långa samtalet, det som byggde den västerländska kulturen, inte minst därför att det samtalet gjorde skillnad på sanning och lögn. Detta var en insikt som hämtats från gudstjänsten och den välmotiverade kristna tron. Hur eller hur är onda makter igång och spelar sitt spel. På alla fronter i detta totala krig.