Jag började titta i Jean Calvins samlade verk, Oeuvre Complete, Société les Belles Lettres, Paris 1938, men min vän Lars Lindberg ville inte kännas vid samröret med kalvinismen. Han var reformert. Lars visste att hålla rent mot Guds eget, och för oss syndare mycket skrämmande, Geneve. Nå, då så. Alltså inskränker jag mina upptäcktsfärder till de reformerta, de som tagit sin tillflykt till Svenska kyrkan och gärna vill torgföra det reformerta där. Det reformerta ska uppfattas vara öppet och inspirerande. Tacka för det! Fast, om man ska vara noga (och varför ska man inte vara det), när det begav sig skulle Missionskyrkan ta över och göra det som Svenska kyrkan misslyckats med: kristna svenska folket. Det gick så där, som vi alla vet.
Var går de ideologiska skiljelinjerna mellan det evangelisk-katolska och det reformerta i Svenska kyrkan nu då?
Den reformerta bibelsynen är lagisk. Det blir alltid en moralistisk knorr när de reformerta får tag på ett bibelställe och blir det inte någon knorr blir det idel sentimentalitet. Den evangeliska poängen är kristallklar, men sällan utlagd: Skriften är Guds ord. Innehåller inte bara Guds ord. Är! Det gäller också ordet genom Mose, profeterna och förstås apostlarna, Fadern och Sonen och Anden är ”källan, auktorerna och garanterna bakom de Skriftens ord, som profeterna, evangelisterna och apostlarna har talat och skrivit”. (Ingemar Öberg, Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther, Artos 2002, s 232) Luther frågar efter vad som ”driver Kristus” och söker efter detta budskap mer än efter levnadsregler.
När de reformerta får tag på en ”text” (och ofta vill de tala just om text, kapitel och versar som om evangelisterna ägnat sig åt att skriva något de tänkte sig vara ”text” och dela in i kapitel och versar –det ägnade sig inte åt. Alltså läser de reformert stimulerade text i gudstjänsten, gammaltestamentlig, epistel- och evangelie-text. De anger noga kapitel och versar. Vi andra håller på med läsningar och struntar i nuffrorna. Evangelisterna har ett ärende: presentera evangeliet, dvs presentera Jesus som är Messias med hela den heliga historien, historien med löften om Honom som lovat skulle komma och som nu kommit. Det glada budskapet berättar vad Jesus gjort och gör. De reformerta knorrar till det hela utifrån tanken att vi är ”myndiga människor” och förser texten med en knorr. Alltså blir liknelsen om den barmhärtige samariern (Lk 10:25-37) en konkretisering av vad omsorgen om varje människa innebär för oss. Skulle det då påpekas att liknelsen också beskriver hur Jesus möter oss i gudstjänsten, utbryter stor reformert, socialetisk veklagan. Föga slår för de reformerta sådant som scoutlag och etiska paroller. Skulle någon som jag drista sig att påtala att prästen och leviten gjorde rätt efter boken och rätt i relation till arbetskamraterna i templet (de skulle inte riskera att röra vid en död och därmed inte kunna tjänstgöra i templet, vilket i sin tur skulle vara livsfarligt för oss alla, ha olam – tempelgudstjänst med dess offer höll igång något som är livsviktigt för hela världens frälsning – uppstode alltså stor oreda under den reformerta himlen. I denna himmel letar man stadgar för det kristna livet i bibelordet. Mycket ska göras!
Är inte detta bra? Jo, på sitt sätt. Den ekumeniska rörelsens sociala program har de reformerta bidrag till att hålla fram. Lutheraner har inte av tradition varit socialetiskt alerta eller politiskt oppositionella. Att de förlitat sig på vår världsliga överhets förmåga att styra och ställa med ordningarna i världen är uppenbart, men inte alltid uppenbart klokt. Helt passiva har de evangeliska katolikerna dock inte varit. Fattigvården, barnavården och skolväsendet fick de faktiskt sköta och skötte väl.
Tanken att vi får läsa Skriften ihop med Kyrkan slår nog egentligen inte de samtida reformerta. Kyrkofäder står för något obibliskt eller i varje fall något obehövligt. Vi läser som det står och jagar upp livsregelsknorrarna. Det räcker, tänkte de, tills Peter Halldorf började läsa kyrkofäder och gav ut dem på svenska. (Nu läste Calvin kyrkofäderna när han skulle bevisa att teologiska fakulteten i Paris hade fel, men också föreslå botemedel. Om jag redovisade min kvällslektyr skulle ni tycka att jag skröt, så det gör jag inte. Men boken trycktes år 1941 i Genève). Mina läsningar räcker dock för att jag ska göra ett principuttalande: Med de reformerta är det som med gnostikerna. Om de inte hävdar ett enda, hävdar de motsatsen – men är gnostiker likväl! De reformerta kan med samma entusiasm vägra instrumentalmusik i gudstjänsten som de ett antal decennier senare gläds över kristen hårdrock och lovsånger till gitarr och tamburin samt skaffar orgel (inte bara harmonium) för livet i bönhuset, som blivit kyrka.
Det bränner till mer rejält när det handlar om sakramenten. Dopet och nattvarden. Att räkna in bikten eller sakramentala handlingar är här uteslutet. Dopet är inte barndop utan ett uttryck för den vuxna avgörelsen, den som leder fram till dopet som bekännelsehandling. Kolla om de reformerta vet vilken dag de är döpta och fråga hur de firar den! Lex orandi, lex credeni. Bönens lag är tron lag, dvs som vi ber och gör, så tror vi. Firar dopdagen t ex.
Nattvardsfirandet förstås. Jag hörde en präst med bakgrund hos PP Waldenströms gäng tala om ”nattvardskänslan”. Mycket ligger där på känslans plan och den sakramentala realismen skjuts undan. Gud ”möter oss i ord, bröd och vin i stillhet, bön och sång”, som det heter i den allmänna prefationen nr 3 (den jag får hålla till till godo med på norra Öland…) Strunta i vad som sägs. Fundera över vad som inte sägs och över vad som är vackert – men minst sagt oklart. På reformert manér maskeras själva den verkliga närvaron i eukaristien genom att försvinna ut i en kökkenmödding av fromlighet. Nu var det sagt. Bara de reformerta kan vara glada, inte vi evangeliska katoliker.
Så kommer frågan till nattvardselementen. De reformerta nöjer sig med symboler – för symboler räcker för deras symboliska nattvardssyn. Blandningen av guarkärnmjöl mm symboliserar bröd och drycken, som inte kan glädja hjärtat men symboliserar vinet – dvs den materia (de element) som Herren i mässan egentligen knutit sin närvaro till.
Det är skillnad mellan att konsekrera, uppfatta att orden gör något (”accedat verbum ad elementum et fit sacramentum”, ordet kommer till elementen och gör sakramentet) eller uppfatta att ordet är förkunnelse. Är det förkunnelse , kan vi bära fram fletroblater (glutenfria) och nattvardsvin (dryck) utan att behöva förkunna igen, för det är redan gjort. Och prästen läser inte över elementen utan kan hålla dem i luften och läsa på. Där evangeliska katoliker eleverar (lyfter bröd och kalk efter att ha läst instiftelseorden) och menar något med rörelsen, gör de reformerta ingenting. Och när gudstjänsten är slut, kan oblaterna läggas tillbaka och vinet hällas ut. En juvel till präst hällde alltid upp mycket vin i kalken och gav sedan kyrkvaktmästarn instruktion att hålla ut det konserverade i toalettstolen och spola. Det var reformert! Prästen hade sin bakgrund och mer än bakgrund just i det reformerta.
Jag tar inte upp det reformerta att Kyrkans heliga år avskaffats. Det är samma liturgiska formuleringar och samma liturgiska musik året runt, tycks det mig. Det gör de reformerta ingenting, de är just så fantasilösa och symboliska. Men för oss realister blir det värre, tristare och utan fördjupande eller upplyftande perspektiv.
Predestinationen vågar väl få tala om i våra dagar. Gud har alltså i förväg bestämt vilka som ska få komma hem till Honom, menade Calvin. (De la Predestination et Providence de Dieu, samlade verket, Tome Troisième, Chapitre VIII, s 58-131 ) Detta tycker jag inte att jag behöver lägga mig i. Min uppgift är väl mest att säga att ”tiden är inne, omvänd er och tro evangeliet”, dvs tro beskedet vad Jesus gjort och gör för oss. Mitt behov av att definiera någon som ”en kristen” är inte så stort. Jag säger det om mig själv, med de risker för martyrium som en sådana utsaga kan innebära rent personligt. Det räcker. Det är att vara tillräckligt mycket elitkristen! Nu fick muhammedanerna något att tänka på.
Blev ni så mycket klokare när det gäller att få pejl på det reformerta, det som nästlat sig in i Svenska kyrkan? Det framgår av åtbörder och tal. Min grundfråga är den enkla: Är det som utsägs och utspelar sig på riktigt? Annars kan det kvitta.