Frågan är inte alls dum: ”Du, Gud, är det riktigt säkert?” Det är kyrkofädernas fråga, men det är också apostlarnas. Det är självfallet Martin Luthers fråga och då en fråga med personlig touch, dvs inte sällan ångestdriven. En kristen måste fråga om det som sägs riktigt säkert är sant och om det är säkert på riktigt, inte bara påhitt. Jag tror att präster ett par gånger under sina aktiva år behöver fråga så om tron för att inte tvingas brottas med frågan på det yttersta. Präster måste veta vad de tror, präster liksom alla andra kristna. Det flyttar perspektivet till Frälsaren själv – och Anden. Men denna förflyttning betyder inte intellektuell eller teologisk slapphet! Prästen umgås med de stora teologerna och ser sig själv – som mest – som en teologie studerande. Semper virgo liksom. Ska prästen stila, kan han slåss med stålblanka romarcitat – även om det är något oklart varför.
Frågan om säkerhet utmanar på ett sätt som gör alla arga. Den som frågar så, blir ju med nödvändighet en ifrågasättare. System tål inga sådana. Aldrig någonsin. De som inte ifrågasätter premieras. Men denna premiering gör att hela kyrkosystemet blir en koloss på lerfötter. (Dan 2) Det är det vi ser nu. Förhållandet diskuteras förstås inte av det enkla skälet att frågor vi inte kan lösa, kan vi inte heller ställa. Det tuggar på i utförslöpan och det mesta ter sig osäkert. Kommer församlingen att överleva nu när vi är pensionärer hela bandet och kyrkoarbetarna inte en masse återfinns i kyrkolivets centrum, gudstjänsten, om de inte har betalt för sysslan? Då är de ju lediga från – jobbet. Osäkerheten har mig i sitt säkra grepp.
Är prästerna i Svenska kyrkan präster i apostolisk mening? Alla är faktiskt inte, oavsett hur det sägs, vigda i apostolisk ordning. Hur kan jag då vara säker i ämbetsfrågan? Tänk om allt är osäkert och säkerheten bara en politiskt tillskapad illusion? Vigning i Karlstads stift är hoppfull – men på ett löjeväckande sätt. Den nyvigda hoppar sämst, norrmannen bäst och lokalbiskopen kommer däremellan. Bild i Torsdagsdepressionen. Leker dom? Är larvet grundhållning och inte heligheten? Det skulle i så fall kunna förklara varför det applåderas vid vigningen – för vad det nu är. Inget ämbete antvardas heller. För egen del var jag säker på att ämbetet antvardats mig, för det sas rent ut.
Och biskoparna – kan det verkligen bli biskopar i apostlarnas efterföljd när bortvalsprincipen är den förhärskande och den klassiska simonin införts på postmodernistiskt vis. (Apg 8) Hade vi haft en annan sorteringsprincip – och om inte vågen av konvertiter varit stark – hade biskopsmötet sett helt annorlunda ut under 70 års tid. Det betyder i klartext: något mer att hålla sig i och till. Vilken av stiftscheferna kan du tänka dig sitta vid din dödsbädd och säga vad som behöver sägas? Vem av dem kan reda ut teologin om ämbetet med referens till Aarts, Lieberg, Prenter, Schütte och Sommerlath samt Luther och Ratzinger? Vem av biskoparna ska vi be att på rak arm reda ut konflikten mellan Augustinus och Pelagius samt göra reda för den donatistiska striden samt frågan om egentliga och oegentliga adiafora? Vilka ser och kan förklara skillnaden mellan evangelisk katolicitet och det reformerta?
Biskopsmötet ber. Det är vackert. Varifrån får de allt? Jag saknar allvaret. https://twitter.com/BiskopMartin/status/1750084438501752875 Jag är inte säker på om biskopsmötet fattar vad jag menar. Detta dem ofattbara säger allt. Alltså, på allvar:
Hur eller hur vill Hamas fullborda det som Adolf Hitler, Himmler och grabbarna inte lyckades med. Utrota judar. Alla antisionister, de som vill ha en annan typ av stat än staten Israel, borde fundera över hur det blir när antisionismen nu framträder som antisemitism. Faran låg i tangentens riktning också när Hamas var mindre korrupt än den palestinska myndigheten. Är det riktigt säkert att Hamas skojar, när det i programmet sägs att landet från floden till sjön ska bli – ”Judenfrei”? Att biskoparna glömde be för Ukraina var det en felfinnare som snabbt pepåkade. Min gamla mosters uttryck gillar jag, som ni förstått. Men bedjande, inte ens biskopsmötets, är riskfritt. Ska de svenskkyrkliga på nytt bli fromsinta antisemiter? Och har biskopsmötet något råd att ge israelerna för framtiden när det handlar om att med vapen skydda den egna befolkningen? Har biskopsmötet någon synpunkt på de områden Sverige ockuperat och nu sedan länge lagt beslag på? Halland har vi köpt, men hur ska vi göra med Skåne, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Gotland? Och är det riktigt säkert att de heliga landområdena inte efter Guds vilja trots allt ska vara judiska? Det hävdar ju en hoper frikyrkliga, medan vi andra är mer osäkra. Hur är det egentligen? Ska Israel få ha säkra gränser och vilka är det i så fall? Eller är det vi ser ond andemakt så som den är när den får fritt spelrum på alla håll och kanter? Kan biskopsmötet upplysa oss och skapa klarhet om den i sammanhanget tillämpliga demonologin?
Jag exercerar lite mer kyrklig osäkerhet. Guarkärnmjölet i oblater, som avviker från Kyrkans praxis, hålls vi med. Hur kan vi med säkerhet veta att Jesu egna löften att komma till oss i bröd också gäller guarkärnmjölsblandningen med potatis och majs? Jag är för egen del alls inte säker. Och vin ska väl vara vin på riktigt och inte lite vad som helst som i frikyrkan – om vi nu ska vara svenskkyrkliga. Katolsk ordning ska rimligtvis gälla i en kyrka med katolicitetsanspråk – för så är vår bekännelse formulerad. Givet förstås att Jesus och Anden inte gått och blivit postmoderna, men det håller jag tills vidare för otroligt. Det verkar rimligare att tänka att den eländiga reformerta ordningen smugit sig in i vår kyrkas ordningar utifrån tankegången, att det som duger för Equmeniakyrkan duger också för oss. Det vägrar jag tro – och på denna punkt är jag alls inte osäker utan halsstarrig.
Jag fick i postlådan Biskopsmötets brev om livets början och slut. Det finns att läsa på nätet också. https://www.svenskakyrkan.se/biskopsbrev-om-livets-borjan-och-livets-slut
Jag förstod att brevet skulle vara ett redskap (ordet förekommer 33 gånger!) för mitt funderande. Men min osäkerhet slog till igen! Är utgångspunkten att jag har frihet och förmåga till egna val egentligen luthersk? Har jag fått fel för mig när jag vill minnas, att dr Martin Luther skrev Om den trälbundna viljan – och det trälbundna viljan är väl inte på något sätt fri? Var inte lösningen för mig att jag måste välja vilken herre jag vill hålla mig till? ”I vår evangelisk-lutherska tradition understryks vars och ens ansvar att själv fatta beslut i etiska frågor, men vi kan vägleda varandra och kritiskt granska varandras uppfattningar. För vi har inte bara ett ansvar, vi har också utrustats med förmågor som hjälper oss att finna vägar fram till beslut.” Modéus I tryckte ut sig (aa s 6). Jag kan gilla ansatsen – men vad hade dr Luther själv sagt om detta, det är min egen osäkra undran. Till brevet finns det anledning återkomma. Jag sliter tills vidare med frågan om biskopsmötet talar till samtidens borgarklass eller till en skara lärjungar. När jag besinnar att brevet riktar sig till diakoner och präster blir jag än mer osäker på brevets nivå. ”Tillsammans har vi ansvar för att skapa och upprätthålla goda ordningar”, heter det (s 29) och norma normans uppfattas av Biskopsmötet som ”normernas norm”. Nu blir jag osäker igen. Jag trodde det betydde ”den normerande normen”, dvs själv skriftauktoriteten. Nu rinner änkedomprostinnans i Linköping ord upp för mig: ”Man vad förstår väl jag, gamla fnask!”
Jag gläder mig när jag får läsa att ”Luther betonar att när människan hör det befriande budskapet om Jesus Kristus, kan Gud väcka en förtröstansfull tillit i henne som medför att hon befrias från synden, skulden och döden.” (aa s 23) Men så tar jag ut satsdelarna. Jag trodde – som den gamle konfirmand jag dock är – att Gud ger tron när, var och hur det behagar Honom. Läser jag rätt innantill i biskopsbrevet är det dock den av Gud väckta tilliten som medför att jag befrias från synden, skulden och döden. Nu blir jag osäker igen! Aldrig kan man få vara riktigt glad. Jag litar mer på Gud än på den förtröstansfulla tilliten i mig, om man säger så. Så vad svarar Gud om jag frågar vad som är riktigt säkert? Att Biskopsmötet trollar med truten?
Du, Gud, är det riktigt säkert – jag vill gärna veta. Inget mindre än Verkligheten själv ska väl duga för en kyrkokristen?