Det finns återkommande skäl att fundera över hur det blir när det blir dumt. Och dumt blir det. Projiceringar inte minst – för att inte tala om problembeskrivningar, som inte beskriver något egentligt problem (som inte kan hanteras), men som väl skapar (närmast ohanterliga) problem.
I Åke Ohlmarks bok om akademiska intriger, Doktor i Lund, Sjöstrands förlag, Stockholm 1980, beskrivs teologen Bo Giertz i Lund. Ohlmarks kände honom för Giertz skrev just i Lund på en teologisk lic.-avhandling, får vi veta. ”När jag en gång frågade honom om han sedan tänkte fortsätta och doktorera blev han rent förfärad. ’Men jag siktar ju på Göteborgs stift’, sa han, ’och där tar dom aldrig en teologie doktor till biskop’. Nej, sådana är nu en gång schartauanerna. (aa s 75)
Ett problem i sammanhanget sönderfaller i två. Bo Giertz var student i Uppsala, som ligger några mil norr om Lund, och Giertz skrev aldrig på någon lic.-avhandling. Han ville ut i prästtjänst. Det närmaste han kom Lund var att han flera årtionden senare blev teologie hedersdoktor där. Men med åren hade Giertz blivit en fri projektionsyta.
Ohlmarks kanske tvekar något, som framgår av det andra Giertz-citatet i hans memoarer, tillkomna ungefär 50 år senare… Professor Ragnar Bring ”en ringa ättling av stora fäder” gick en gång fram till Ohlmarks på universitetsbiblioteket och bad ”med gripande nedlåtenhet att få lägga bort titlarna med mej. Jag tror det var Bo Giertz som såg det, kanske var det en annan teolog. I varje fall varnade han mej: ’Nu får du se särskilt upp med Bring, för han är aldrig farligare än när han proponerar titelbortläggning och visar sej snäll, då planerar han alltid något djävulskap.’ Och mycket riktigt.” (aa s 171) Bring ville hos professorerna Briem och Lindblom föra fram budskapet att Ohlmarks ”en så där kårkladd och drickande glamfigur inte passar bland oss”. Briem höll emot. ”Han är gudskelov inte som du och dina listiga medfifflare”. När Bring visste berätta att professor Brilioth visste hur vilt Ohlmarks farit fram på Island, fick Bring ”en ny skopa ovett över sitt fina, gråmelerade, skenbart så patentsnälla lilla hycklarhuvud.” (aa s 171)
Vill ni läsa mer om svårt supande akademiker i Lund på 1930-talet får ni själva läsa boken. Ohlmarks berömmer sig av att han som svensk lektor fick se professor J.W. Hauer stoppa att Adolf Hitler skulle bli hedersdoktor vid universitetet i Greifswald (sådant stod Hitler som Führer över, menade den nazistiske professorn). Hedersdoktor i Greifswald har dock Antje Jackelén blivit, men det var efter Ohlmarks tid (1911-1983) och Hauer var då sedan länge död (nämligen 1962).
Det viktiga i mitt budskap handlar om projiceringar. ”Giertz” var sannolikt en samlingsbeteckning för sådant Ohlmarks ville minnas, när han gick igenom alla teologer han tyckte illa om. Varför kan man tro att Ohlmarks avskydde Yngve Brilioth? Här får jag gissa, men jag tror det akademiska supandet i Brilioth hade en svuren fiende. Inte minst de som söp ihop med Brilioths anförvant.
Det finns fler fel i Ohlmarks minne. Professor Gustaf Wingren, som ”levde högt på att offentligt anfalla sin lärare, den store Anders Nygrens, geniala patentteori om ’Eros och Agape’. Det var långt innan Nygren blev biskop i Lund.” (aa s 92) Nä, det var det inte. Det var 6-7 år efter Nygrens professorstid och han biskopsvigdes samtidigt med Giertz år 1949.
Varför läsa en bok av detta slag? För att lära sig hur bedrägligt minnet är och kanske för att fromt tacka Skaparen att vi slapp vara med då – i den dumma tiden. Men är inte vår tid dum också? Vid närmare eftertanke: Jo! Jag har skummat några av årets kyrkomötesmortioner. Få handlar om Svenska kyrkans egentliga uppgift. Många handlar om annat.
Borgerligt själsliv vill reda upp, ställa i ordning, lösa problem och inordna. Lojalitet gäller. Nu ska lojaliteten inte bara gälla de i vigningstjänsten utan också de förtroendevalda. Här kommer arvet från de reformerta, Calvin i Geneve, när de som kandiderar i kyrkoval skriftligen ska förklara att de lovar att vara lojala mot och efterfölja Svenska kyrkans ordning som den uttrycks i Kyrkoordningen. Borta är tanken på prästernas särskilda ansvar, det som gällde i den gamla kyrkostrukturen. Den avvek från den frikyrkliga kadaverordningen genom att inte kräva lojalitet, men väl se till att prästerna höll sig till bekännelsen och kunde som prästerskap företrädas i kyrkomötet. Med det nya påhittet att det demokratiskt valda kyrkomötet skulle fastställa Svenska kyrkans lära, blev det problem. Den tanken hade inte föresvävat någon före den systematiska partipolitiseringens tid, dvs 1982. Dessförinnan var det en självklarhet att Svenska kyrkan trodde vad Kyrkan i alla tider trott, dvs evangeliskt-katolskt. Den ansatsen gav ett ekumeniskt ansvar. Till och med ”en världshistorisk uppgift”, som Sam Gabrielsson formulerat saken.
Konsekvensen av motionen? Den som inte omfattar tanken på samkönad vigsel, och kanske till och med invänder mot tanken att kön bara är en social konstruktiv och väldigt många fler än två, kan knappast vara lojal. Föreställningen om samkönat kunde man kanske leva med, men ställa sig lojal? Bortsett från att en kristen aldrig får vara lojal, det går emot själva Kristustillhörigheten. Det är Eva Nordung Byström och Erik Eckerdal utan angiven partibeteckning som ihop med poskarna Anders Brunnstedt och Emma Hedlundh från POSK samt Jerker Schmidt (BA) undertecknat.
Fisk-aren Jonas Noréus vill att kyrkomötet ska uttala sig för att alla präster på sikt ska viga samkönat. Jojo. Vi har hört det förut och poängen är att droppen urholkar stenen. Ordnung muss Sein, som det hette i Berlin år 1918 och kanske alltfort. Ett annat glatt gäng vill kopiera bestämmelsen om behörighetskrav för kyrkoherdar och som gällde i förhållande till kv*nnl*g* pr*st*r (alla måste vara för) och nu ska detsamma gälla eftersom ”vi vill ha ett öppet och inkluderande ledarskap som vare sig gör skillnad på kön eller sexuell läggning.” Två präster har skrivit på själva lösningen av problemet: Den gamle missionsförbundaren Magnus Hedin liksom självfallet Anders Åkerlund. Georg Lagerberg, Åsa Öckerman, Margareta Nisser-Larsson och Charlotte Haggren därtill.
Har jag anförtrott er att det finns politiska tänkare som urskiljer tre totalitära hållningar: kommunism, fascism och liberal demokrati? Har de så fel? Nu finns också som en variant den gröna fascismen. ViSK-aren Anne Sörman vill att vi i Svenska kyrkan bara ska ha fastetidens liturgiska färger, texter och böner året runt från 2024 till och med 2030 om inte de globala klimatmålen uppnåtts dessförinnan. Undantag får de stora kyrkliga högtiderna, dvs som vi säger, jul, pisk och pångst, vara. Och saken gäller de församlingar som vill vara med på denna nydanande liturgireform. Dessutom ska vi klimatfasta och kyrkomötet ska föregå med gott exempel och från 2024 införa vego-norm.
Anne Sörman, född 1959, har tänkt och skrivit. Jag kollade: ”Anne Sörman prästvigdes i Storkyrkan sommaren 2010 av biskop Eva Brunne. Sedan 2013 studerar hon på doktorandskola i ett samarbete mellan Teologiska högskolan i Stockholm och Åbo Akademi där fem präster får studera halvtid mot ersättning av Stockholms stift. Anne Sörmans forskar kring tolkningen av svåra bibeltexter.”
Tre POSK-are, Eva-Maria Munck, Johanna Öhman och Boel Johansson, pjoskar inte. Kyrkomötet ska utlysa klimatnödläge. Det har nämligen Equmeniakyrkan redan gjort. Samt Kalmar kommun, men inte Nybro, inte Torsås, inte Mönsterås och inte heller Mörbylånga kommun eller Borgholms. Klimatnödläget var alltså en lokal företeelse? Men biskoparna har gett besked i Dagens Nyheter den 27 oktober 2021. Vi befinner oss i ett klimatnödläge.
Hade jag inte varit så helgad som jag är, hade jag brustit ut i ett himlastormande anskri och ropat: ”Herre, varifrån kommer alla galningar och varför ska de ansamlas i det så kallade kyrkomötet?” Då hade kanske ur ett moln kommit ett svar: ”Det är bara för att ge er, som reserverade er mot den galna kyrkomötesordningen 1982, lite stimulans. Ni hade sett och insett!”. Vad skulle jag sagt då? ”En får tacke!” – ?
