Judit och jag roar oss. Judit var en riker änka, skaldade Bellman. Ett imponerande fruntimmer, säger jag. Hon är trygg i sin tro. Vad som än händer kan hon säga till Gud: ”De händelser du har bestämt stiger fram och säger: ’Här är vi!’.” (Judit 9:6) Kan vara bra att veta. Judit vet mer. Guds makt beror inte på starka arméer. ”Nej, du är de förtrycktas Gud, du är de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp.” (Judit 9:11) Judit påminner de svikna av och de besvikna på Svenska kyrkans system om något väldigt viktigt.
Före detta Antje blir uppbragt över anklagelserna att Svenska kyrkan sitter på händerna när det handlar om hbtqi-frågorna. Det var roligt uttryckt. Hon svarar alltså att detta är en magstark anklagelse ”mot en kyrka som i själva verket arbetat med frågor om homosexualitet och senare hbtq+ ända sedan 1970-talet”. https://www.dn.se/debatt/magstarka-anklagelser-mot-svenska-kyrkans-arbete-med-hbtqi-fragor/ Jaja. Det kan man förstås säga, men det blir inte rätt för det. Sighsten Herrgårds anklagelse var ju att Svenska kyrkan genom sin hållning i homosex-frågan svek de aids-sjuka mm mm. Ärkebiskop Bertil Werkström hade i ett remissvar upprepat den traditionella hållningen, och den kan enkelt sammanfattas som en motståndshållning till vad ”samhället” (vad nu det är) tänktes önska: avhållsamhet! Det var hållningen i Ett brev i en folkets livsfråga från biskoparna år 1951. Antje håller före att samhället klassade homosexualitet som en sjukdom. Så var det. Homosex var tidigare straffbelagt. Bo Giertz fann detta orimligt. Han var sin tids framsynte teolog. Avvikelsen från det normala skulle inte ses ha straffvärde. Men det var en avvikelse. Den kunde klassas som sjukdom och sjukdomar kan behandlas just som sådana – utan att personen som har sjukdomen ska hanteras illa. Det är inget fel på mig som person bara för att blindtarmen är inflammerad. Det var tanken.
Antje talar om det seriösa teologiska arbete som framsynta teologer i Svenska kyrkan initierade. Holsten Fagerberg ska väl nämnas. Han ville inte att vi skulle få samkönade vigslar eftersom äktenskapet var till för en man och en kvinna. Det förtjänar att påpekas. Ärkebiskop Bertil Werkström var alls inte entusiastisk inför det som skulle komma, men framsynt i den meningen att han fattade problematiken. Olle Wingborgs namn måste nämnas. Han hade fått klartecken att vara kyrkvärd i Växjö domkyrka utifrån någon liten dispens från kyrkoläran som domprosten gett honom. Nu ville Olle hjälpa de homosexuella och motionerade i kyrkomötet 1988 (motion 1988:1) om kyrklig välsignelse för de homosexuella. Wingborg föreslog att ”kyrkomötet med uttalande att de homosexuellas kärlek bör accepteras lika helhjärtat som de heterosexuellas uppdrar åt centralstyrelsen att utarbeta förslag till en välsignelseakt för de homosexuella”.
Läronämnden menade, och det blir lite utförligt nu: ”När det gäller den principiella frågan om kyrkan och homosexualiteten finns i läronämnden olika positioner företrädda. Det rör sig här om stora och svåra bibelteologiska och etiska frågor som läronämnden inte har möjlighet att behandla så grundligt som frågans allvar kräver. Det är synnerligen angeläget att dessa frågor tas upp till fördjupad teologisk bearbetning i vår kyrka, varvid företrädare för olika positioner bör delta. Mot denna bakgrund finner läronämnden att den i motionen väckta frågan inte är tillräckligt förberedd för att kunna sakbehandlas vid årets kyrkomöte.” (Protokollet finns på nätet).
Motionen bifölls och utredning skulle tillsättas. Det seriösa arbetet var styrt. Frågeställningen friserades. Det var inte temat om ”Kyrkan och homosexualiteten” vi skulle tala utan om ”Kyrkan och de homosexuella”. Personifieringen hade ett syfte. Vad med ordet ”och” förresten? Det fick ändras till ”De homosexuella i kyrkan”.
Svenska kyrkan med sin teologi om sexuallivet skulle tryckas tillbaka i en ideologisk kraftmätning och utredningar tillsattes. Avhoppen i utredningarna från hbtqi+-folket var många. De fick inte rakt av igenom sin agenda. Rätt har Antje i att vi talar om ett pionjärarbete. Men då kanske vi borde tala om vad som samtidigt skett i Svenska kyrkan med medlemsras och reträtter i det ordinarie kyrkolivet? Kan det vara så, att det idoga hbtqi+-arbetet gjort att Svenska kyrkan tappat fokus på kärnuppgifterna? Hur ska annars den avveckling som skett kunna förklaras?
Antje har fel när hon försöker förklara rätten att avstå från vigsel. ”Den har alltid funnits på grund av prästens absoluta tystnadsplikt.” Antje fabulerar. Detta var argumentet, ihop med lite bibelargument, för att ändra den ordning, där präster fälldes för vigselvägran. Minns jag rätt var det hovrättspresidenten Björn Kjellin (1910-1986) som såg till att vi fick en mer hanterlig vigselplikt. Dessförinnan var det ett elände. Jag bevittnade själv en sådan rättegång i Kungsbacka, där jur dr Gunnar Prawitz skulle försvara några präster mot en ambitiös länsåklagare; Lennart Eliasson. Han var enligt Wikipedia ”spensligt byggd, med en skenbar sävlighet som dolde en terrierlik envishet och snärtig replik”. Prawitz var förvaltningsjurist och utgjorde mot den terrierliknande en slät figur. Rätten kunde fria en av de åtalade tack vare en insiktsfull åhörare, som observerade vad som höll på att ske, när dr Prawitz inte gjorde det.
Det hade varit av intresse för oss att få veta på vilket sätt Svenska kyrkan i dag arbetar ”konstruktivt och inte utan framgång med frågor om sexualitet, könsuttryck och könsidentitet”. Hur då? Och är det konstruktiva det som andra uppfattar som destruktivt? Man undrar. Man undrar också varför före detta Antje ser som sin uppgift att offentligt orda om saken. Hon är pensionist!
Modéus I menar att yttrandefriheten lär oss leva tillsammans. https://www.dn.se/kultur/martin-modeus-yttrandefriheten-lar-oss-att-leva-tillsammans/ Han är från Jönköping, det måste markeras för att ni ska förstå det snömos han får ur sig och varför han skriver så. Att intellektuellt pröva snömoset skulle kunna – det förstår jag – uppfattas som en kränkning av Modéus I, som så fint står upp för helighet, respekt och yttrandefrihet.
Modéus I är en fin människa. Han vill utifrån sin kristna tradition bejaka människor med olika tro. Så lever goda grannar.” Det betyder att vi hälsar på varandra och hjälps åt, Om något är svårbegripligt så frågar vi. Vänligt.” Men om vi – helt vänligt naturligtvis – ställer aposteln Paulus och kompisen Barnabas till svars, så finner vi att de faktiskt inte bejakar människor med olika tro. De utmanar dem – till tro! Det kallas mission. Paulus och Barnabas blir upprörda över tron på maktlösa gudar, Det var förr i tiden som den levande Guden lät alla hednafolk gå sina egna vägar. Nu lyckades Paulus och Barnabas förhindra ett religiöst offer. (Apg 14) De bejakade inte de andras tro, inte när den Verkliga Tilliten kommit till Lystra. De var inte ovänliga, men helt på det klara över vad som är vad. ”Respekt och rymd för det heliga” i Lystra är inte vad grabbarna ägnar sig åt, om man säger så.
Modéus I talar dunkelt om ”den livsbejakande teologin”. Övertalningsdefinitionen döljer vad saken skulle kunna vara. Confessio Augustana? Hur hör denna vår bekännelsen samman med ”rätten för alla att älska den hen vill”? Förklara! När Modéus I yrar om att ”individens fri- och rättigheter har en djup förankring i kristen tro” återstår att säga: Berätta mera! Vi andra skulle säga att saken är en produkt av upplysningstiden och borgarklassens framväxt…
Modéus I vill uttrycka sin ”djupaste medkänsla för muslimer och andra som får det man håller heligt skändat”. Vad då ”får”? Och så den för Svenska kyrkan självklara kontrollfrågan om kv*nn*pr*stm*tst*nd*t. Djupaste medkänsla för den som ser Kyrkans ämbete skändas genom politiska beslut?
Vad betyder det egentligen när en ärkebiskop talar ”frihet till religion med eller utan gudsbild”? Med ”tacksamhet” tycks Modéus I se de ledande svenska politikernas de-eskalering av konflikten. Jaha.Men i Pakistan har efter koranbränningarna av en dansk-svensk och en irakier lett inte bara till hat mot Sverige utan till hot mot de kristna i landet: attacker mot kyrkor och kristna med besked att inga kristna ska känna sig säkra i Pakistan. Om detta hot har Pakistans regering ingenting sagt, inte heller om hur kristna symboler, främst korset, vanhelgas. Premiärministern Shahbaz Sharif bryr sig inte om att trygga de kristna pakistanernas liv och egendom utan kallar nationen till protester och värnar Yume Taqdees, Koranens helighet. Vet Modéus I något mer om detta? Har han talat med Billström, som upprörs över helt andra saker han hittat på twitter? Har Modéus I skickat någon protest mot Pakistans muslimska religionspolitik till Shahbaz Sharif, den som våra trosfränder får lida under? Man vill veta.