Det självklara är svårhanterligt just därför att det är självklart. Vi lägger inte märke till självklarheter. Vi lägger för den delen inte märke till luft heller. Det är först när det blåser upp vi kan fatta. Som det här med koranbränningar, som tydligen ska kallas ”koranskändningar”, vilket är ett ideologiskt/moraliskt ställningstagande till/inför bränneriet. Skulle någon skända där det verkligen skulle uppröra, skulle symboler för sådant som i vår tid ska hållas heligt brännas. Prideflaggor till exempel. Valstugor för obehagliga politiska partier. Om polisbilar bränns tycks det uppröra mindre.
Till självklarheter i Sverige hör våra friheter. Få tycks förstå att dessa har sina rötter i den kristna tron. Vi kan äta kräftor och dricka brännvin, vi kan få lite julstämning genom att slakta en gris och dricka öl. Vi kan därtill ha fest på räkor och dricka vitt vin. Slår vi upp en liten whisky, tänker vi omedelbart på fromma munkar, som gav världen denna skimrande dryck och betraktade den som ”Livets dryck”, uisce beatha. ”Livets vatten” blir förstås också i våra nordiska sammanhang akvavit. Nämner jag Chartreuse eller Bénédictine är det munkfromheten som stiger fram och serverar likör. Det är inte bara meningslöst utan oartigt – på gräsen till kränkande – att bjuda muslimer och mosaiska trosbekännare på kräftor. Det är därtill okänsligast att servera öl, vin och sprit till muslimer (och nykterhetsivrare i största allmänhet). Men i det kyrkliga går det bra. Inte så att de kristna skulle berusa sig, det fattar alla. Men det som är förbjudet för muslimer är inte förbjudet för de kristna. Och i judendomen vet man att säga det man sa före de kristna: Herren, min Gud låter föda och vin ”som gör människan glad” (Ps 104:15) frambringas ur jorden. Här kan bara en muhammedan stå med uppbragt häpenhet över själva tilltaget. Guds alltså.
Friheten i övrigt? Det akademiska livet vid universiteten rymde ett gott mått av frihet, så pass att också kunskap från den muslimska världen kunde tas till vara. Ibland smällde det, som det ska i forskning – särskilt när Makten vill tabuisera somlig forskning. Det finns en frihet som tillhör Guds barn (Rm 8:21). De är kallade till frihet, de kristna (Gal 2:4), och vad ”det betyder att dömas efter ”frihetens lag” (Jak 2:12) kan nog prästerna vältaligt utlägga. Samvetsfrihet är tydligen något viktigt för aposteln, som undrar varför hans frihet skulle dömas av någon annans samvete (1 Kor 10:29). Här är en princip som slår igenom i västerländskt tänkande, respekten för samvetsbestämd övertygelse. Jo, jag kan räkna upp betydande undantag från denna regel (också i det kyrkliga!) men den gamla grundlagens ord ger besked: Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta. Detta är en västerländsk självklarhet. Samvetet upplyst av Guds ord får inte kränkas.
Hämnden är Herrens (Rm 12:19, Hbr 10:30) Detta ger också ett stycke frihet. Hedersmorden ställdes på avskrivning när Norden kristnats. Den är en säregen frihet – förlåtelsens livsform. Jag tror inte att vi funderat över bödelns arbete i Sverige. Den som dömts till döden fick inte avrättas prompt utan skulle få tid att förbereda sig, en präst skulle finnas till hands för själavård. Staten kunde ta ifrån någon de återstående åren – men inte livet, för Jesus har dött i syndares ställe. Syndaren skulle bara få sista en chans till bot och bekännelse. Sedan kunde avrättning ske. Yngsjömörderskan tycktes inte vilja ångra sig. Den unge präst, som skulle förbereda henne innan hon fördes till avrättning, fasade inte bara för uppgiften utan inför det kallsinne han mötte. Detta ändrar inte principen.
Nu har jag försökt visa vad frihetens princip kan betyda. Alla religioner omfattar inte den. Kristen tro slåss inte mot människor, varelser av kött och blod, utan mot ondskans andekrafter i himlarymderna. (Ef 6:12). Poängen är att de som hämtar styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft, har uppdraget att gå ut med budskapet om fred. Ni kan kolla Efesierbrevets kapitel 6. Detta var den gamla tidens självklarheter, de självklarheter som folket fick pejl på i sockenkyrkans gudstjänster.
En medveten sekularisering i betydelsen ”avkristning i kombination med en kyrklig omedvetenhet om det spel ondskans andemakter bedriver”, resulterade i att folket förlorade tron. Den var inte längre självklar. Arma folk! Avkristning och avreglering av hushållsnära tjänster följer samma mönster. De där uppe försämrar postservice, förser oss med sanslösa el-räkningar och livsmedelspriser samt fördyringar samtidigt som banker redovisar rekordvinster och folk finner sig! Hur kommer sig detta? Ett svar är förstås den förbannade beskedligheten. Till ordet beskedlig finns det tydligen 29 synonymer, håll i er! ”Efterlåten, eftergiven, flat, medgörlig, tam, svag, slapp, godtrogen, veklig, måttlig, obetydlig, anspråkslös, hovsam, fromsint, foglig, fridsam, oförarglig, saktmodig, menlös, snäll, våpig, stillsam, tålmodig, blyg, timid, spak, uddlös, fadd och lindrig.” På några punkter kan en kristen utan problem vara beskedlig. I de flesta av dessa 29 meningar inte! Analysera själva.
Det andra svaret handlar om vårt lands historia. Gustaf Vasa införde den absoluta staten, staten som hade järnkoll. Kyrkböckerna, som var till för att anteckna dop, konfirmation, nattvardsgång, vigsel och dödsfall, blev skattelängder och mönstringsrullor. Sådant formade nationen och förklarar till dels varför vi befinner oss i det extrema hörnet när det handlar om värderingar. För grundmönstret bestod. Översåtarna har tänkt för oss. Demokratin togs om hand. Också här kan Svenska kyrkan fungera som exempel.
Utan att någon la märke till saken, som kallades närhet och samverkan, förvandlades församlingen till ett arbetslag och själva drivet i ungkyrklighetens folkkyrkotanke försvann. Nu skulle inte fåren födas av herden i kyrkoherdebostället, prästgården, som hade kallet – inte lönearbetet – som livsform. Kyrkoherden hade tjänst sex dagar i veckan med skyldighet att vara på hemmaplan sju dagar i veckan. Han måste anmäla om han lämnade sitt pastorat och det gällde alla präster. När den unge prästen Olle Nivenius några timmar en ledig dag tog tåget från Malmö till Lund, var prosten Albert Lysander inte nådig att tas med. Prästlös fick församlingen inte stå. I Lysanders värld betydde detta alla prästers beredskap på hemmaplan. Det blev annorlunda i vår tid. Kyrkoherden utlokaliserades och kör bil till tjänstestället, som möjligtvis ligger i den gamla prästgården – den som nu blivit kanslilokaler. Kyrkoherden kan där skriva sina tidrapporter och skriva på andras, för nu är det reglerad tjänst som gäller. Ob, obekväm arbetstid, är viktiga ting. Gudstjänstlivet dras in på ett så fiffigt sätt, att folk inte fattar vad som hänt förrän långt senare. Som vanligt alltså. Men något händer med oss när de gamla självklarheterna försvinner och lögnväsendet samt de politiska estradörerna träder upp. Inte minst i Pride-tider. Det är dock, gott folk, skillnad på barnaskapet hos Gud och naiviteten.
Annars tänker jag på medierna. Jürgen Habermas menade, att i stället för en press som artikulerar the public opinion, så finner man en alltmer partibunden sådan och en statskontrollerad radio och teve, som frambringar och manipulerar opinions. Lättsmält underhållning i stället för sådant som kräver en smula eftertanke. Är det nu jag borde repetera Platons Gorgias? Antagligen. Klassikerkunskapen ska inte föraktas. Sokrates och Gorgias debatterar. Sokrates gör klart att skuggbilderna – som de som sitter i grottan ser eldskenet skapa – inte är Verkligheten – vad vi än ska inbillas att tro. Pratmakarna älskar pratet och bryr sig inte om vad som är gott, sant och rätt. Beskedligheten tar inte bråket genom att ställa sanningsfrågan utan vet att den lite tjafsiga hållningen kostade Sokrates livet.
Om jag nu inte ger mig på att läsa Gorgias igen – men han står i klassikerhörnet till höger om mig och väntar – kunde jag ännu en gång läsa om Holofernes och känna igen makthavare tiderna igenom. Judits bok alltså. Achior, legosoldaten, som fattat ett och annat, har gjort sig till brottsling genom de ord han yttrat, när han talat sanning. Jag tror jag fattar. (Judit 6:5). Och blir glad. Inte över eländet, men över de insikter och nyttiga perspektiv som Skriften ger, både kanoniskt och apokryfiskt. På vilket sätt skiljer sig Holofernes dumhet från Putins eller Putins från Holofernes? Beskedlighet tycks inte utan vidare befrämja Livet. Hellre då den livshållning där vi praktiserar det välmotiverade främlingskap som styrs av samvetet upplyst av Guds ord. Det blir mindre dumt så.