”Föraktfullt, ovärdigt och fel” skrev Tobias Billström om Björn Söders tweet, där han markerat att han inte ville försvara Pride och dess nära ”och numera legitima” kopplingar till pedofili och barns involvering i vuxnas sexuella värld. Det räckte för att topplocken skulle gå. Inte brydde sig Billström om den intellektuella utmaningen, att krossa Söders hållning genom att be Björn Söder förklara på vilket sätt den var fel. Inte heller att det var föraktfullt (Söder hade markerat att det inte var hbtqi+ han vägrade försvara!). Vad begreppet ”ovärdigt” står för, är svårt att förstå och det skulle vara av stort värde om Billström ville upplysa hur han kommit till denna slutsats. Liberalen Johan Pehrson avfärdade Söders tweet som ”makalöst dravel” med beskedet: ”I mitt Sverige får man önska vem man vill och vara den man är.” När sommarregeringen hade pressträff stod en ansenlig mängd prideflaggor på bordet.
Vi, de begåvade, kunde notera själva den informationsbärande hädelsen. Björn Söder hade hädat heliga värden. Detta ledde till stor oreda under himmelen. Vi, som vägrade släppa våra kritiska frågor utan att de fått några svar, ville förstås veta vilket sakligt förhållande Björn Söder anspelade på. Själva den dubbla bokföringen för Priderörelsen förnimmer jag. Dels en betydande maktfaktor som inte analyseras vad gäller ekonomi, bidragsgivare, inflytande, intressegrupperingar och ideologiproduktion mm, inte heller en ideologisk granskning eller kritisk reflektion kring arrangemangen med piskor och rep, dels det upprepade talet om att saken gäller alla människors lika värde (vilket är en sanningslös slogan som man kan lura i Sveriges docenter, men egentligen inte slå i Sveriges allmoge).
Nå, mer begåvad var jag inte än att jag avfärdat Jünger-pojkarna som enkla medlöpare i Tredje riket. Mer komplicerad var bilden. Jünger-pojkarna var konservativa och i någon mening omfattade de ideal som också var nazisternas. Den tyska myllan var gemensam, om man så säger. Fascismen var import från Italien, men den förtyskades. Och antisemitismen var lidelsefri, det är det mest omskakande. Den betraktades som en nödvändighet. Det är då det går illa, riktigt illa. Var pojkarna Jünger anti-demokrater. Jo, reflekterade anti-demokrater, sådana vi demokrater måste möta med egen reflektion, inte med hojtande.
Nu undrar ni vad jag läst den här gången. Jag förstår. Somliga tänker att jag skryter och skräpper med att jag läst. Detta är mig obegripligt. Jag använder den kompetens småskolefröken bibringade mig. I späd ålder. I hemmets lugna vrå med högläsning hade jag insett, att man skulle kunna läsa för att få sin värld vidgad och sitt vetande i varje fall stimulerat. Eftersom läsning sålunda är något barnsligt enkelt, är det en skyldighet inte bara att läsa utan också att klart ange var jag hittar ett och annat. Inte egna påhitt alltså, utan lånegods.
På sockenbiblioteket i Löttorp beställde jag, efter tips av min välinformerade vän Redaktörn, fram Carl-Gören Heidegrens, Ernst och Friedrich-Georg Jünger (Atlatntis 2011). Jag har alltså under 12 år tid inte förstått att detta kunde vara en väsentlig bok. Pinsamt.
Så vilka svagheter ser Jünger-pojkarna i den parlamentariska demokratin? Om jag läser rätt, följer de en tanke som Helmut Schelsky (1912-1984) torgför. Demokrati i betydelsen en politik avhängig folkviljan blir alltmer till en illusion. När tekniska frågor ska avgöras, berövas demokratin sin substans. ”Tekniska och vetenskapliga beslut kan inte underkastas en demokratisk viljebildning”. (aa s 72) Regeringen blir ett förvaltningsorgan och parlamentet ett kontrollorgan. Ideologierna spelar inte längre någon vägledande roll. Makten finns någon annanstans.
Min slutsats – ”men vad förstår väl jag, gamla fnask”, som änkedomprostinnan i Linköping sa – är förstås enkel. Fördömandet av Söder kanske inte bara handlar om lärdomar som inhämtats från politiskt kampanjarbete i USA (Magda var ju där för att lära sig något…) utan om irreversibla processer, när demokratin ställs på avskrivning. Nu igen! Demokratin är satt ur spel. Teknokratin gäller och den politiska elitens agendor distribueras till oss och så röstar vi om vilken av de oss bibringade illusionerna vi förmår uppfatta som mest lockande
Nils Rubin, min folkskollärare, underströk vikten av att vi var välinformerade i samhällsfrågor för det var informerade väljer som skulle hålla demokratin vital. Tidningsläsning var viktig, magistern hade ett förflutet som journalist och vi fick åka till Växjö för att besöka Smålandsposten i årskurs 6. Vad hade magister Rubin sagt nu? I Växjö fanns tre tidningar: Kronobergaren, Smålandsposten och Växjöbladet. Fanns Tidningskrönikan i radio redan 1962? Många olika perspektiv från ledarsidorna kunde återkommande redovisas. Nu är det ett och samma tidningsföretag och alternativröster och kritiska frågor kan av överheten avfärdas som ”makalöst dravel”. La ni märke till att ingen, säger ingen, svarade Söder: ”Detta såg vi inte komma. Berätta mer och ge referenser så att vi fattar vad du menar!” Det vore arbetsmetoden i ett öppet samhälle.Då kunde Björn Söder fått det svettigt – eller inte. Kanske hade han sett något att föra vidare? Folk i hbtqi+-rörelsen, aktiva pridare, som avslöjats som pedofiler och kastats i fängelse för den sakens skull – finns sådana eller har de funnits?
Samtidigt som det begåvade samtalet inte får plats händer ett och annat på nätet. Dumpen är den honungsfälla som slår igen när den 13-åring som i nätkonversationen lovat så mycket mellan lakanen (eller lakan förutan) visar sig vara en storvuxen man och en kamera. Det skoningslösa behöver man inte vara präst för att förstå. Så dels ska allmänheten gotta sig åt somliga förnedringar (de får skylla sig själv för de ville ju förnedra barn…), dels ska allmänheten inte få klarhet i hur pedofilin kan kopplas till en rörelse och ställningstagandet att ”man få älska vem man vill och vara den man är” – men det var väl just detta Dumpen jävat? Att ”all kärlek är bra kärlek”kan det omöjligtvis vara om Dumpen får bestämma. Och det ligger en hel del i den hållningen. Det finns dålig kärlek, intensiv men dålig, som t ex kärleken till pengar och sex – både i kombination och utan.
Nå, prästmannen Ulf Kristersson hade tagit med sig pastorsadjunkten för att mingla med moderater, bögaroch andra i en utvalda elit i Sagerska palatset. Sådant hände inte på änkefru Sagers tid. Hon hade en helt annan hållning till partajandet kring sexuell läggning. Sannolikt hade hon större sympatier för den gamla högern än för de nyaste moderaterna också. Men vi som inte fick vara med, kanske kan ha lite glädje av Henrik Torehammars analys. https://www.svd.se/a/8JoX3Q/henrik-torehammar-har-varit-pa-statsministerns-mingel
Grips ni av djupt känt förakt inför publik förträfflighet? Då är ni inte ensamma! Viljan till makt är egentligen viljan till förstörelse, menade filosofen Ludwig Klage (Heidegren aa s 73)
Så blev det parad. Excellenserna statsministern och utrikesministern lufsade på. Lite längre bak fanns Erdogandockan med prideflagga i näven. Rojavakommittéen och Queers against fascism gick till aktion. Istanbul fördömde tilltaget som ”ondskefullt”. Fördömt också. Nato-ansökan – och så händer detta. Men vad ska Erdogan tro? Excellenserna gick onekligen i tåget. Tillbaka på ruta ett i Nato-debaclet? Och ett farligt läge med det där tidsfönstret då vi lämnar Gotland rätt försvarslöst. Detta är en säkarhetsmässigt allvarlig situation. Värre än mycket annat. Värre än Jomshof och Söder. Söderut på ett annat vis går det inte excellensernas väg. Det borde de ha fattat. Men vad ska Erdogan tro. Hela det politiska byket var där med två undantag, en som hade annat för sig och en som inte fick vara med och leka nu heller.
Det bibliska perspektivet är dock glasklart. Somlig tid är Vredens tid och tillfälle så att Världens furste får än mer spelrum än annars. När vi hålls med dubbla sanningar och officiösa uppställningar kring sådant som vi ska imponeras av och ansluta oss till, då är det kanske läge att fundera över vilken typ av tid vi lever i.