Biskop Bengt Wadensjö är mer andlig än jag. Jag är mer kyrklig än biskopen. Vi är båda överens om och tillfreds med denna beskrivning. När biskop Bengt och imamen Owad Olwan skriver text tillsammans blir det religiöst och religiöst dumt – men också politiskt farligt. https://www.svd.se/a/GM24WV/sverige-behover-skydda-religionens-roll-skriver-wadensjo-och-olwan
De två ska försvara yttrandefriheten och förser detta sitt försvar med det viktiga ordet ”men”. Men ett problem uppstår, men respekt måste till. Principen slås fast och återkallas. Ett ”men” betyder så mycket!. Dessutom ska tolkningen av lagen om yttrandefrihet ändras ”så att trossamfundens grundläggande dokument blir grundlagsskyddade” och ”sunda förnuftet” ska gälla för vad som ska vara tillåtet. Tala om gungfly.
Är Svenska kyrkans kyrkoordning inte ett grundläggande dokument liksom en hoper av de reformatoriska skrifterna, Confessio Augustana inte minst? Vem fastställer vad som är ”sunt förnuft” till skillnad från ”osunt” eller helt enkelt ”oförnuft”? Till detta kommer också en önskan ”att statsministern och ärkebiskopen gemensamt uttalar sin glädje över att det finns muslimer i vårt samhälle och det arbete de utför.” Har statsministern någonsin eller ens någon kyrklig överhet – för att inskränka sig – uttalat sin glädje över att det t ex finns kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* i vårt samhälle och det arbete de utför? Tänk er att statsministern och Modéus I skulle uttrycka också denna glädje!? Och hur glada ska vi vara, vi som tänker att de nu 100 sprängningarna i Sverige detta år kan ha kopplingar till rövare med muslimsk trosbekännelse? Glädje över det arbete de utför?
Sverige har hamnat i en ny situation med både fysiskt och religiöst våld, menar Bengan och Awad och finner det nödvändigt att statsministern i FN markerar att Sverige hamnat i en ny situation. Ny och ny? Är det inte samma omständigheter som gjorde att påven Urban II manade till korståg år 1095? Pilgrimsvägarna skulle skyddas mot våldsbejakande rövarband, det som i vår tid kallas islamism. Ny och ny? Det verkar som om just helyllesvenskar inte bränner på. Hur ska det förklaras när statsministern, enligt förslag, bjuder in kollegor i den muslimska och judiska världen (men alltså inte kristna…) En dansk medborgare och en irakisk är väl gärningspersoner och bokstavligen gärningsmän?
Vore det inte av värde att skära upp resonemangen, när en biskop och en imam enas om att ”Gud är en och den andliga världen är en”? Blir inte detta intellektuellt svårt för en kristen, som vet att Gud är Treenig, att ta till sig. Kan inte den andliga världen lika väl beskrivas som mångfald, Legion kanske? De två debattörerna vill lära känna ”varandras och våra egna helig skrifter”. Ska vi inte låtsas om själva, säg, kvalitetsskillnaden mellan Bibeln och Koranen? Hur i allsin dar kunde Muhammeds kompilat bli helig skrift om inte med vapnens rätt?
Nu har jag läst den senaste av Bengt Wadensjös böcker De lyckliga öarnas land. En saga om Lurö och Lurö kyrka. (Recito 2023). Det är vettigt att skriva historia genom att berätta en historia. Bengt Wadensjö levandegör i sin bok resultat av utgrävningar. En faktadel kompletterar fantasierna.
I boken möter en plädering för keltisk tro. Den ger plats inte bara för kv*nnl*g* pr*st*r utan också för reinkarnation. Sigfrid kommer från Jorvik (York) med sin fru Brigida till Lurö i Vänern med dunkla minnen att de i ett tidigare liv varit där. Självfallet är Brigida kv*nnl*g pr*st. De har tre barn, Unni, Sune och Winfrid. Pojkarna slaktas av de förskräckliga virdarna i Växjö, men möjligheten finns att de kommer tillbaka i nya kroppar. Så tröstas biskop Sigfrid och hustrun Brigida. Tron är något som inspirerar till godhet och då kan inget vara fel. (aa s 100). Den keltiska tron är inkluderande.
I många år har Bengt Wadensjö varit med vid utgrävningarna på Lurö och som gammal kyrkohistoriker vet han väl vad som hänt också under kristendomens första tid i landet. För att inte gå ner sig i vetenskaplighetens trista träsk är det alltså en saga han berättar. Den kan dock ge somliga fakta eller somlig information om hur Bengt Wadensjö tycks tänka.
Det är samme Gud som möter i olika religioner, tänkte Sigfrid (aa s 86). Gjorde han verkligen det? Är den kristna tron liksom de keltiska klanernas och de germanska släktenas tro att förstå som ”upplevelser från den andliga världen”? (ss s 86 igen). De andliga upplevelserna var viktigare än rätt lära för kelterna, noterar biskopen Wadensjö. ”Mystik och mångfald fick vika för makt och slagkraftig enhetlighet” (aa s 135) när Rom tog över både i Whitby (år 664) och Skänninge (år 1248) då det keltiska förkastades och romersk-katolsk ordning skapades.
Alternativet till andlighet är förstås kyrklighet. Den innefattar andlighet, men ger också rum för världslighet (världen som Gud älskar) och plats både för det gudomliga och det mänskliga. Den går utöver det smånna som gruppintresse för religiösa och knyter oss samman med de heliga i alla tider och tar vara på deras erfarenheter också. Kyrkligheten (eller katoliciteten om ni så vill) har alltid fri tillgång till den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga. Sug på den! Denna tro gestaltas inte smått utan storslaget och vet att lovsjunga. Om ni kollar – gör det! – finns det män i församlingen –och de sjunger! Esoterisk andlighet eller handfast kyrklighet är tydligen alternativen. Jag vet vad jag vill hålla mig till: https://www.youtube.com/watch?v=5mtiazuXVz0
När det nu tokar till sig kan man förstås mena, att det är islamismen men inte islam som är problemet. Glada förståsigpåare av det slag, som blommat upp vid samverkansövningar mellan militärt och civilt och blivit gladare ju djävligare scenariot har varit, har nu högtidsdagar. De talar om hoten mot Danmark och Sverige. Undras hur integrationen underlättas av denna hotberättelse från överheten och dess säkerhetstjänst. Ingen tar dock i grundfrågan, att nationen piggt och glatt vänt sig bort från Vite Krist och nu ägnar sig åt den nihilism som klär sig postmodernt och där alls ingen sanning finns – för den kan inte finnas!
Ni minns förstås Kornbergatrollet, trollet som bodde i Kornberga, Hallaryds socken. Hon hade dyrbara skatter av renaste guld inne i berget. När Hallaryds äldsta kyrka byggdes i närheten och Vite Krist förkunnades, fick Kornbergatrollet ge sig iväg ”och sen den dagen har man varken sett eller hört något av henne”. Hon kanske flyttade till sin syster i Taberg, men inte heller hon fick vara i fred, så inte vet jag. (Källa: Thore Brogårdh, Folksägner från Gränsbygden, eget förlag, Markaryd, 1987 s 48-49). Kan det vara så att trollen väntat på nygamla tider, där Vite Krist inte längre är främst i vår lag, en tid då man på nytt kan sätta ut de oönskade barnen och återupprätta hederskultur, alltså på egen hand rädda sin ära med vapen i hand och där gudstjänstlivet ransonerats så pass att inga troll längre skräms av kyrkklockornas klang? Minns att också hedendomen i alla tider och under skiftande gestalt är religiös. Det är bara kristen den inte är. Kristendom är för den delen alls ingen religion utan Verkligheten själv; själva kroppen är Jesus (Kol 2:17) De insiktsfulla ska förstå det medan syndarna fortsätter att synda utan att förstå detta, för att nu gå till till Daniels bok (Dan 12:10)
Om en ärkebiskop skulle vilja uttala sig, kunde han göra det rätt kortfattat: Omvänd er och tro evangeliet! Han kunde lägga till: Muslimerna har kommit till oss för att de ska omvända sig från sina maktlösa (fåfängliga) (av)gudar. För allt skulle han kunna mena att han hade bibliskt stöd. Mk 1:14-15, Apg 14:15! Vad hade statsministern fått ur sig om han fattat, att detta är ärkebiskopens bibliska insikt?