Måndagsmorgonen vaknade jag med Sinclairvisan i sinne. Det måste höra ihop med valet i Turkiet. 98 verser, som en tv-serie under flera säsonger. I de svenska stugorna sjöngs visan och eldade sinnena, berättar Carl Grimberg. (Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Norstedts Stockholm 1922, Hattarne och ryska kriget, band VI, s 8)
Majoren Malcolm Sinclair (1690-1739) skickades till Turkiet med ett brev till de svenska sändebuden för att utröna möjligheterna till en allians mellan Turkiet och Sverige mot Ryssland. Majoren kom fram, men på tillbakavägen, några mil utanför Breslau (nuvarande Wroclaw) överfölls han av en skara ryska ryttare under befäl av två ryska officerare och mördades av de två. Det var ett statsmord, förstås, inte ett stråtrövardåd. I visan får vi höra hur majoren kommer till dödsriket och möter de avdöda svenska kungarna. Karl XII tar sig an den blodige majoren, vars ”hjerna satt i håret klent, Jag ryser det att nämna”. Det är en sargad hjältekropp vi möter eller snarare kungarna mötte och vi får höra om. 98 verser. Texten kan ni söka efter själva. Vill ni höra melodin, den som jag hade i huvudet när jag vaknade, är det också möjligt. https://www.youtube.com/watch?v=Hoi9Zzns738
Till detta kom en fråga om det reformerta inflytandet som jag fick. Jag lägger klimatet åt sidan momentant. Dr Luther påpekade i Galaterbrevskommentaren att rävarna är sammanbundna i svansarna, men huvudena kan titta åt lite olika håll. Så är det med det reformerta inflytandet i Svenska kyrkan också. Då behöver vi se själva svansarna, dvs de grundläggande motsättningarna. Vilka är de?
Först ett ord om fenomenet. Tes: Det reformerta inflytandet kommer genom de refomerta. Detta kan tyckas vara en enfaldig tes, men den har bäring. De som har sin bakgrund i Svenska Missionsförbundet eller möjligtvis Alliansmissionen och inte otroligt EFS kommer in i Svenska kyrkan och tänker teologiskt så som de lärt sig i sina reformerta sammanhang. Grundföreställningarna, de vi har när vi är 18-19 år gamla, behåller vi. Sägs det. Vem är jag att säga emot? De frikyrkliga studentgemenskaperna var just frikyrkliga och blev inte så annorlunda när allt skulle kallas KRISS. Här är den plattform som blev karriärbefrämjande. Till detta kommer den tyska importen. Antje tydligast – men det finns fler importerade präster i Svenska kyrkan, som präglats av den bekännelseoklarhet som EKD, Evangelische Kirche in Deutschland, kan redovisa. I det alltmer betydande Preussen skulle bekännelsefrågorna inte tjafsas om utan de evangeliska och de reformerta bli ett – på kungens befallning. Alla gick inte på det. Några lutheraner visste, att det var skillnad på äpplen och päron och ville inte ha en bekännelsekompott. Där fick jag till det igen!
I det ekumeniska arbetet var det förstås de reformerta som mest funderat över det politiska livet. Gudsstaten i Geneve ni vet… Reinhold Niebuhr var den teolog som kunde förse den ekumeniska rörelsen med socialetik, en bristvara, och kollar vi boken Kyrka Revolution Struktur (red Anne-Marie och Lars Thunberg, Missionsförbundets förlag, Gummesons 1966), ser vi flera bidrag från presbyterianer och reformerta. De har något att säga medan en luthersk teolog som Emil Brunner menade, att kyrkan inte har någon rätt att lägga fram ett socialt program. I en tid som vår var det refomerta programmet användbart – liksom naturligtvis den gamla goda fariseismen. Den fungerar alltid. Hemmaplan för de reformerta på arenan, kan man säga. Det gamla evangeliska – att resonera utifrån ”Bibel och bekännelse” – blev inte längre görligt. Pröva att i Svenska kyrkan fråga om bekännelsen så blir svaret antingen tystnad, beklämning över hur efterblivna somliga kan vara eller helt kallt härskarstrategin att avfärda fråga om vad bekännelsen säger som en ”icke-fråga”.
Alltså kan de som ordinerats som pastorer i Equmeniakyrkan utan prästvigning men efter prästlöftenas avläggande inför domkapitlet därefter förordnas som vore de präster. Det tror jag inte ett ögonblick att de i egentlig mening är. Prästvigningens nådegåva är en annan gåva än pastorsordinationen i ett annat samfund. Men det ska vi inte låtsas om.
Då stolpar pastorn in i den gamla stenkyrkan för att förkunna det goda frikyrkoevangeliet i Svenska kyrkan med de enda skillnaderna, att tariffen är högre och att arenan träkapellet bytts mot den gamla stenkyrkan. Pastorn har inga problem med dopet. Det hade pastorn inte heller i det gamla Equmenia, som stoltserar både med barndöpande församlingar och med sådana som bara döper vuxna. Tyst min mun så får du socker! Vi frågar inte mer om dopet!
Pastorn kanske också på reformert vis talar om någon som ”är en kristen”. Det är tydligen något annat än att vara döpt. Detta skick att tala om de döpta sprider sig via de gemenskaper som inrymmer det reformerta. Vi evangeliska kan tala om ”döpta hedningar”, det är en annan sak. De är döpta som lever utanför gemenskapen. Men i dopet blev faktiskt de kristna. Därför talade vi helst om ”praktiserande kristna”, dvs de som gjorde något praktiskt av sin tro, dvs gick i kyrkan…
Grundmotsättningen är förstås den som PP Waldenström klargjorde, när han spydigt påtalade att alla som satt i fängelse var med i Svenska kyrkan och församlinggräsen gick vid stadens dike. J.A. Eklund svarade med psalmen Fädernas kyrka. ”Vida hon hamnar från strand till strand, Fast är hon grundad av Herrens hand, Byggd till hans tempel i Norden” (1937 års psalmbok, sv ps 169). Där fick Waldenström på moppo!
Grundfrågan är frågan om sakramental säkerhet, dvs frågan om vi får det som sägs. Den frågan ställs inte heller. Nattvardsbröd på guarkärnmjöl? Vin som inte gör någons hjärta glatt (en rimlig definition av vin, menar jag) och en celebrant som inte är prästvigd, föranleder inte frågor. Skulle jag drista mig att ställa just frågor om dessa fenomen, är det mig det är fel på. Sanningsfrågor kan nämligen inte ställas i ett kyrkoliv som drivs emotionellt och där EQ, emotionell kvot, värderas högt. Inte den som förkortas IQ, intelligenskvot. I kyrkolivet samsas de två, Luther som typexempel men också apostlar och kyrkolärare. Hjärta och hjärna spelar samman. De kunde tala allvar, resonera förnuftigt, med ett leende. Luthers tuktan är, skriver han ”hård och vår penna är grov, men sannerligen hjärtat är icke bittert eller avundsamt”. Han vill att hans meningsmotståndare ska återvända till den rätta vägen så att de ”bleve saliga tillsammans med oss”. (Martin Luther, Stora Galaterbrevskommentaren, SKDB 1954, s 345. Martin Lindströms översättning, som kallas ”ny tolkning”).
Jag släpper förstås inte frågan. Ska det vara mässa krävs lite bröd, lite vin och lite präst, det är grundhållningen. Om ingendera säkerställts, kan jag vara nöjd. Då är det så illa man kunde tänka. Om någon del av de tre kan ifrågasättas, blir jag olycklig, och funderar över vad det är för narrspel jag får vara med om. Jag medger att Själafienden skulle, rent teoretiskt naturligtvis, kunna tänkas vara intresserad av att fiffla med nattvardselementen så att jag går saker om gåvan. Saker är ordet – som i saknad. Eller att Själafienden har sin glädje i att jag blir osäker. Om jag då slutar gå i högmässan kan jag tycka att detta är välmotiverat. Men vad tycker kyrkoherden när det blir så?
Varför talas det inte öppet om den sakramentala osäkerhet somliga måste leva med i Svenska kyrkan? Sannolikt för att förhållandena i Malmö är typiska. Där vill de anställa visselblåsa men inte öppet träda fram med sin kritik av storkyrkoherden Gunilla Hallonsten och hennes entourage, förstår jag av Torsdagsdepressionens rapportering. Den öppna folkkyrkan, ni vet. Peace, Love and Understanding! Tid nu för uppställning mot de zwinglianer och calvinister som dväljes i Svenska kyrkan. Vi vill väl ändå inte vara missionsförbundare, inte ens av tvång?