Annandag pingst. På hela Öland firas dagen bara i Resmo. I Kalmar i Heliga Korset och Två Systrar. På de flesta håll har Anden gått all världens väg.
Livet som pensionist betyder tid att läsa, inte bara gamla böcker, som ska sorteras in i lämplig hylla, utan också nya. Jag slog dock upp en gammal goding: Hugo Odebergs Kristendom och fariseism (C.W.K: Gleerups förlag, Lund 1943) och inhämtade följande:
”Fariseerna se alltså sig själva såsom sådana, vars hela strävan går ut på att göra Guds vilja och att bringa andra att också lyda Guds vilja, som ställa det kravet på sig och andra, att låta hela livet bestämmas av Gudsviljan, d.v.s. av rätt och sanning och barmhärtighet. Jesus åter ser samma människor som sådana som äro trälar under synden, som icke förstå sanningen, icke kunna höra Guds stämma eller förnimma något budskap som kommer från den högre världen, vars hela strävan i verkligheten går i linje med djävulens vilja och tjänar det ondas syften, som ytterst mynnar ut i död i stället för liv, i att kväva livet i stället för att rädda det.” (aa s 51-52) Har Odeberg rätt och skulle detta vara den teologiska tolkningsramen för att förstå villkoren i vår tid?
För att nu i min arma tankevärld inte för mycket syssla med klimateriet, grep jag mig an Bo Branders nya bok, Jesus och Toran (Artos 2023). Här är det bibelläraren som går igenom de fem Moseböckerna under slagordet ”Kristen läser Moseböckerna”. Kan det heta så på svenska? ”En kristen läser” eller ”Kristen läsning”, tänkte jag och satte igång att läsa. Det författaren kan anföra som egen förtjänst är att han både ger den grundläggande bibelskoleundervisningen och får med små roliga och viktiga fördjupningsinsikter, också om fariséerna. Jag lärde mig en del, påmindes om annat och kom på mig själv med att ha en enda invändning.
På sidan 126 får jag veta vad söndagsskolfröken också sa, att Josef och Maria offrade två turturduvor i stället för ett lamm eftersom de var fattiga. Den andra bedömningen är att detta visserligen var riktigt, men seden hade förändrats och vid tiden för Jesu födelse var det faktiskt två duvor som i normalfallet offrades. Fattigt folk behövde för delen inte resa land och rike runt för att skattskrivas. Det behövde de göra som hade egendom, och Maria hade tydligen mark i Betlehem. Detta är vetenskap. Vi håller inte med varandra om allt eller kompletterar villigt men näsvist! Varför skulle det inte vara så – särskilt om man läst en bra bok. Hade min moster och gudmor levat, hade hon fått boken på sin födelsedag den 1 augusti. Hon skulle ha fyllt 112 år. Hade jag varit församlingspräst, hade jag nog talangscoutat och funderat över vilka som skulle få en bok som sommarläsning för att utan andra åthävor bara bli lite mer orienterade. Ingen studiecirkel men ett leende ger resurser i församlingen. Vad ger mest tror ni? Ersättningen till en vikarierande präst eller tio utsådda böcker? Nu talar jag inte om fastighetskostnader eller sammanträdesarvoden, det får komma en annan gång. Det satsas för lite på bildning och innehåll, det är då ett som är säkert.
Fariséerna var goda teologer, En hoper av dem blev betydande kristna, Saulus/Paulus i särklass. Men Erasmus av Rotterdam (1466-1536) företräder en kristendom i fariseisk dräkt, menar Odeberg – och Luther! ”Anspråket på att behärska och bedöma är den naturliga konsekvensen av idén om frihetens lag.” (Odeberg aa s 73). Det är självklart. Uttrycker mina principer Guds vilja, kan det bara bli så. Detta är inget skäl att inte läsa vad fromma fariséer fått ihop teologiskt, men kanske skäl att känna igen också profanfariseismen? Vi syndare klarar oss nog trots allt bättre än de rättfärdiga bara vi har vett att akta oss för dessa de rättfärdiga, som vill tvinga på oss deras herravälde i tankar, ord och gärningar. Fick ni för er att jag halkade in på klimateriet igen?
Jag håller ju på med boken Celebriteten sände mig. Den kom i postlådan. Jag tänkte värma upp mig dessförinnan och greppade biskopsbreven om klimatet men också Miljöhandboken Gröna postillan från år 1995. Det var Svenska kyrkans miljövärn som skrivit sig samman. Och jag noterar vad man skriver: ”Mycket har redan hänt.” (Gröna postillan s 12). Det var det jag hade på känn. 1990-talet var löftesrikt när det kom till miljöfrågorna. Men jag fick också veta att en av de avgörande frågorna gäller klimatet (Postillan s 11). En av? Sedan blev det Biskopsbrev 2014 och 2019. Då var det klimatet saken gällde. Klimatfrågan var också ”en existentiell och andlig kris”.
Vad skulle jag då göra? ”Ta vara på resurserna i den religiösa tradition som är närmast dig.” (Biskopsbrevet 2014, s 90) ”Klimatutmaningen” var det tal om (s 89). I biskopsbrevet 2019 var det ordet utbytt mot ”klimatkrisen” (Biskopsbrevet 2019, s 12) ”Klimatkrisen är sannolikt den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin ställts inför”, hette det också i samma brev (aa s 13). När Andreas Holmberg skriver herdabrev anför han den meningen två gånger om med maningen ”Ta långsamt in orden”. (Holmberg, Gud såg att det var gott, Verbum 2022, s 10) Jag hoppar för egen del kvickt över orden och undrar om inte urskadan, synden, är den värre utmaningen. Så är jag mer lutheran än erastian, tror jag. Erastian är en sån som håller på Erasmus av Rotterdam.
Jag var inställd på förfärande besked i boken jag fått; Stefan Edman, Bråttom men inte kört. Votum 2020, men så enkelt var det inte. Jag letade efter elände. Sverige fanns dock inte med på listan över historiens värsta klimatbovar! (aa s 38) Jag läste vidare: Av 41 nationer som anger utsläpp per person hamnar Sverige på plats 38.(aa s 40) Läser jag rätt i spalterna är vi nere på utsläppsnivån för koldioxid av modell 1950 och det beror inte minst på att vi inte längre eldar med olja. Är det alltså så att vi redan för 50-70 år sedan gjorde betydande insatser för miljön borde detta räknas oss till godo (kolla aa s 37). Jag kör en väsentligen bensinsnålare och renare bil nu än jag gjorde år 1966 till exempel. Sverige, Finland och Danmark nådde förresten i förtid 2020 års mål för förnybar energi. (aa s 68). Det är inte så lätt att vara dyster då!
Välgörande är också beskedet att korna inte ska lastas för att de andas, rapar och pruttar. Fast det förstår jag, att min råbiff är ifrågasatt om inte Stafen Edmans tanke att köttproduktionen bör öka (aa s 156). Griskött är klimatvänligare än nötkött, men Edman ger också beskedet att svenskarnas konsumtion av rött kött ligger nära Livsmedelsverkets kostråd. Det beror väl också på att vi inte riktigt har råd? Svensk kött- och mjölproduktion har EU:s lägsta utsläpp av växthusgaser, räknat per kilo kött och mjölk (aa s 152): Jag är så glad att jag är svensk…
Den svenska skogen växer med 120 miljoner kubikmeter. 90 miljoner avverkas. Vi går med plus alltså. 1950 omfattade virkesförrådet 1 miljard kubikmeter. År 2020 var motsvarande siffra 3.4 miljarder. (aa s 167) Inte konstigt att jag bli glad. Tipping point-teorin då? Den saknar vetenskapligt stöd, säger professor Lennart Bengtsson, som är professor i meteorologi. Det tycker inte Johan Rockström, agronomen, som vi vet. Stefan Edman menar att ”man må ha olika syn” i denna fråga. (aa s 60) Men borde inte vetenskapen komma till klarhet i frågan? Rockström jagar ju på och har Bengtsson rätt är det som Potsdaminstitutet håller på med helt galet. Vad är det jag inte förstått?
Så mycket har jag förstått att jag inte förstår hur koldioxiden, livets gas, både ger oss större skördar men likväl ska hanteras som vore detta något giftigt. Jag har inte heller övertygats om sifferexercisen. 1.5-gradersmålet, hur sattes det? Var det ett teoretiskt exempel som sedan hanterats som om det är hugget i sten genom politiska överenskommelser? Och koldioxidutsläppen? En del kommer naturligt – en annan del av mänsklig aktivitet. Hur stor del är vad och hur vet vi det? Har de fel som säger att varmare hav avger mer koldioxid?
Nu ska jag fundera över vindkraften. Motståndet mot en vindkraftspark mellan Byxelkrok och Oskarshamn är en stor fråga lokalt. Vad ska jag tycka och på vilket sakunderlag? Och vad ska jag säga om vindkraften visar sig inte vara säker el? Det finns kanske dagar när det inte blåser? Solen då? Jo, men det finns mulna – och vindstilla – vinterdagar. Jag kanske inte ska gå utanför det teologiska området och därför i stället fundera över mekanismerna som kväver livet i stället för att rädda det – vad som än sägs. Fariseismen ni vet!
Jag läser vidare.