Jag slogs av ordet, en beskrivning av vad Kyrkan är: helgamannasamfund. Betyder? Helighet förstås. Man som i människa – ingen mannamån här inte. Samfund eftersom vi har något att hållas samman kring och någon att hållas samman av. Det är en tanke som blir svår att förena med teologin i Österåker, där det alldeles klarläggande heter: ”När vi upplever, skapar, berörs, möts eller bara är kan vi uppfyllas av närvarons magi. Inom kyrkan kallar vi den närvaron för Gud.” Borta är tanken att Gud uppenbarar sig, presenterar sig som ”Jag är den jag är” och som vi kan precisera både som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud men också, tack vare avslöjandet, som Fader och Son och Helig Ande. Borta! Påminner inte detta om husförhöret, där kyrkoherden fick besked att det fanns sju gudar? – Sju? – Ja, Fadern och Sonen och Anden samt Abrahams, Isaks och Jakobs gud. – Men den sjunde? – Det är den vanlige gode guden.
Vår kyrkliga överhet kommer inte att kommentera denna Guds nuvarande bortovaro i Österåker. Ingen översåte kommer dragande med ved till något kättarbål heller, även om det skulle kunna vara vackert vid strandkanten om man passar sig för gräsbrand. Vi andra kan säga: helgamannasamfund är vår insikt. Till skillnad!
Nu ska Svenska kyrkan inte bara kritiseras utan mest berömmas. Kanske för kreativitet på religionsomgörningens område? Men allra mest för att Svenska kyrkan var tidigt ute som företrädare för en nya kulturen, cancelkulturen. Det är den som tystar oliktänkande. Här finns mycket att lära av den fräckhet som under fromhetens täckmantel lät lögnerna fritt passera. Det ska medges, inte utan stöd från departement och statsråd, men mycket blev kyrkligt självgående. Tystnadskultur och lögnväsende i förening är en stark kyrklig brygd. Det är här jag tycker att Svenska kyrkan förtjänar beröm för att tidigt ha varit rätt i tiden, till och med förebådat den tid som skulle komma.
Ska alltså ohederlighet nu berömmas? Självfallet. Som ohederlighet var den föredömlig. Frälsaren själv berömmer den ohederlige förvaltaren, som fattat vad som måste göras och gjorde så. (Lk 16) Formeln ”som trollkarl var han usel, men som humbug var han bra!” duger alltid. Begreppet ”trollkarl” kan förstås bytas ut mot t ex biskop, präst eller diakon, vilket som behövs i sammanhanget.
Är detta beröm orätt fånget? Det kan tyckas så, eftersom lögnkulturen är väl etablerad i nationen. Reduktionsplikten – där jag fått veta att det alls inte var något hemligt avtal med Preem: ”Självklart finns det ingen som helst sanning i det”, hette det från Preems sida. Då förstår alla att den dementi som lämnats är falsk. För vad det än är så självklart är det inte. Och ingen som helst? I dementivärlden får man inte dementera för mycket och därefter säga att vi avstår från att kommentera. Hur är det då? Kör vi med djurkadaver i tanken numera? Och skadar den svenska reduktionsplikten miljön? Man undrar i helgamannasamfundet.
Eller polisens sätt att – inspirerade från politisk nivå – vägra advokaten Rasmus Paludan demonstrationstillstånd och hitta på vägar för att inskränka den grundlagsfästa rätten att bränna koraner (men inte biblar och psalmböcker?). Här förnekas också. Men Sveriges malligaste morgontidning beskrev det olagliga läget.
Ska vi ta upp anmälan mot Ivar Arpi från Föreningen Hjärta, dvs Equmeniadiakonen Anna Ardin och SHT Mattias Irving (SHT betyder ”utan den ärade titeln”) för att Arpi påstått, att en inte obetydlig minoritet muslimer blir arga, när koranen bränns och att detta påstående skulle vara hets mot en folkgrupp, nämligen mot muhammedanerna eller – som de numera kallas – muslimerna. Jag är med. De kristliga har ”lärt hemma vad de för ut på byn”, som min gamla moster skulle ha sagt. Det hör till själva kristligheten att vilja tysta de kätterska, särskilt det kristliga av reformert typ. Arpi skrev att ”en stor minoritet muslimer”…”kan explodera i våld vid minsta provokation” – och detta är en beskrivning menad att injaga rädsla för muslimer. Påstod anmälarna.
Jag tror poängen gått fram. Ingen ska nu ta den äran från Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan. att cancelkulturen och ivern att deplattformera och tysta drivs närmast till formfulländning. I samtida kontroversiella frågor vet den kyrkliga överheten att tiga. Modehuset säger inget om reduktionsplikten och politiskt skumrask. Kom då ihåg att vi talar om den demokratiska folkkyrkan, men det är demokrati i betydelsen fåmansvälde med tjänstepersonligheter som fattar beslut i folkets namn! Hur styrs den?
Genom utbildning. Den innefattar att utbildarna bestämmer vilka frågor som ska behandlas och vilka frågor som ska behandlas som icke-frågor. Jag exemplifierar inte.
Genom utnämningar förstås. Skicklighet och kompetens som utnämningsgrunder hanteras så, att kompetens betyder detsamma som den härskande klassens intressen. Den som inte omfattar dessa blir helt sonika inte kompetent. Simsalabim! Och för att lättare hantera att en mindre kompetent ska få en tjänst, införs begreppet ”tillräckligt kompetent”.
Genom uthängande. De misshagliga exponeras just som misshagliga. De ska utsättas för allmänt förakt. Visserligen för sådant de i all mänsklig svaghet inte är, men varför inte? Ändamålet helgar medlen om ändamålet är gott – och det är det per definition!
Stolthet över Svenska kyrkan som går före! Helgamannasamfundet Svenska kyrkan kanske inte är lika förnöjt, men kan muntra upp sig med att minnas den tid som flytt. Ni minns kykoherden Boström, radioentusiasten som lät den misstrogne biskop Billing höra musik från London. En tacksam dagsländeläsare visste berätta, att en grupp studentsångare var ute på turné i sydöstra Skåne. De passerade Skurup och blev bjudna på middag hos kyrkoherde Boström. Eftersom detta var långt före kyrkomötets klåfingrighet när det gällde starka drycker bjöd Boström dem på en snaps till maten. Då hände något som den gode kyrkoherden aldrig varit med om förut: sångarna sjöng en snapsvisa. Förundrad lovade Boström: ni får en snaps, eller om han sa sup, för varje visa ni sjunger. Ryktet förtäljer att de sjöng 18 visor. Förmodligen var det små glas, alltså för ”en lille en”. Men i alla fall.” Så kan det bara gå till i ett helgamannasamfund, menar jag.
Glädjen över den progressiva Svenska kyrkan, föregångare i cancelkulturen, förtogs något när jag i onsdags såg programmet Sverige möts. Där återfanns agronomen Mikael Karlsson. Han var Forskare om det inte rentav var FORSKARE han var. Han visste. Vi andra – dysterhet! – förvisades till läktarplats för att se forskarna spela, Vi kunde ropa ”ut med domarn” bäst vi ville. Detta var härskarteknik av bästa märke med andra ord. Att Karlsson i grund och botten är agronom och fil dr från Karlstads universitet (!) fick jag slå upp. Sammanläggningsavhandling om 130 sidor med genmodifiering som tema. Tja. Docenten var tidigare ordförande för Svenska Naturskyddsföreningen och European Environmental Bureau, Sveriges och Europas största miljöorganisationer. Länge leve den fria forskningen, länge leve de fria forskarna, som vi brukar sjunga. Ni märker att jag fick upp ångan igen. Hur rättroende forskare hjälps fram med anslag då rätt signalord och rätta värderingar förekommer i ansökningarna om medel för forskning är akademisk vardag och ett tema så självklart att jag inte fördjupar mig i det. Jag illustrerar med en sång i stället: https://www.youtube.com/watch?v=Syz8rkFdOeo
Celebriteten har försett mig med läsning så nu läser jag på om klimatet. Det kommer mera – om nu inte hjärtinfarkten eller klimatkatastrofen eller Herren själv kommer före. Men jag avser att komma ut som väl påläst. Det blir om inte annat något för barnen i himlen att få.