Hur står det egentligen till i åsiktsgemenskapen?

När det nu bara är sju månader kvar till julafton tänker jag på sådant som är fast det inte är eller är – fast helt tvärtom. Tomten finns inte – men finns. Tomten var grå och levde dold i stall och ladugård, där han skötte sina sysslor. Nu är han röd, rödbrusig, dricker Coca-Cola, upprepar sitt ”ho-ho-ho” och syns på stora reklamskyltar. Han finns fast han inte finns. Finns egentligen Coca-Cola förresten? Är den dryck som kallas ”Classic” egentligen gjord efter originalreceptet? Var det inte mer preparat av sådant som såldes på apotek när det begav sig? Mer uppiggande? Minns jag min eufori fel, den Morsan påstod att jag kände när jag första gången i mitt liv fick dricka Coca–Cola? Året var 1954. Coca-Cola kom till Sverige år 1953. Pepsi-Cola kunde man bara dricka i Norge. Säger allt!

Minns ni när kyrkoherden i Skurup Paul Boström satte ett par hörlurar på biskop Gottfrid Billing (död 1925) och sa att biskopen nu hörde musik från London? ”Tro det den som vill!” sa Billing. (Wentz, Präster, professorer, pedagoger, Minnesteckningar till prästmötet i Lund hösten 1950 i Handlingar rörande prästmötet, Lund 1961, s 98.) Alla biskopar går inte på allt! Inte utan vidare i varje fall. Vad han Gottfrid Billing sagt om klimatnödläget och om havregrynsgröt?


Jag kan titta ner i den kyrkliga lilla boxen och se samma fenomen. Det heter att ”kyrkan är ingen åsiktsgemenskap” och just när detta sägs, kan vi veta att precis så är det inte. Svenska kyrkan framträder i högsta grad som åsiktsgemenskap. Det är inte bekännelsen som drar gränser mot de oönskade. Det är deras åsikter och värst om deras åsikter egentligen är insikter. Då slår fällan igen med en hisklig skräll, som Carin i Djupevik skulle ha sagt. ”August vart vresig och slog igen avträdesdörren med en hisklig skräll”, sa Carin. Jag tror hon stavade sitt namn med ”C”. Hon hade tjänat piga i Berlin, nämligen. Det vill säga varit hembiträde. Ännu ett exempel på att allt inte riktigt är som det ser ut att vara. Carin var den första att sätta upp vackra gardiner i det lilla huset vid sjön. Folk kom från Sandsjö, Ormesberga och Utnäs för att beglutta grannlåten. ”Äsch”, sa Carin, ”det är ingenting. Bara enklare tysk villastil.”

Det var denna enklare tyska villastil som blev basen för den tyska fascismen som drev tanken på folkgemenskap och därmed åsiktsgemenskap på ett antal punkter, men frihet i mycket annat. Preussen, Bayern och Westfalen är sedda till sina lokalkulturer olika – för att inte tala om Schleswig-Holstein och dåvarande Ostmark – men likväl ett folk med en ledare, ein Führer. I smått tillåts olikheter. I det som definierats som väsentligheter, krävs uniformitet. Folkgemenskap betyder i praktiken åsiktsgemenskap i det väsentliga, det ideologiska alltså. Och denna åsiktsgemenskap inrymmer självfallet det kyrkliga. De tyska kristna, Deutsche Christen, blev nazister eller medlöpare (och de kunde springa!). De visste att hålla rent mot de andra kristna, Bekännelsekyrkan. Här har vi den grundläggande motsättningen. Bekännelsen som vi känner den mot det samtida ideologiska trycket, själva anpassligheten. Nu tror ni att jag moraliskt värderar vad ”anpasslighet” är? På intet sätt. Det är att laga efter läge. Men det blir inte sant för det.

Sanningsfrågan är den avgörande. Den beror på själva avslöjandet från Gud. Uppenbarelsen. För de evangeliska var allt klart. Om något tycktes oklart var det inte Skriften utan våra ögon eller vårt förstånd det var fel på. I det läget var det inte tid för tjafs. Alldeles stilla kunde vi lyfta på hatten och gå förbi bibelord vi inte förstod i tanke att vi nog med tiden skulle fatta bättre (om vi behövde förstå, fick vi förstånd. Anden, ni vet!) För den delen kunde vi också vända oss till kyrkofäderna och hos dem undra över våra frågor. Jag upprepar: Luther var augustinermunk och professor i bibelvetenskap!

Ivern i deras gudstro är en sak. Den kan vi se, bevittna. ”Men de saknar den rätta insikten” (Rm 10:2) Jag upprepar basfakta. Tro kan vara fides qua, själva trosakten. Den kan vara hur ivrig som helst. Frågan som ska ställas gäller fides quae, vad tron tror på. Den kan inte vara vad som helst. Själva kvalitetskollen handlar då om Bibel och bekännelse. Skriften och Traditionen om ni vill och inte behöver grotta ner er i knepiga definitioners värld.

Att leva i Kyrkans gemenskap är att känna igen de grundläggande motsättningarna – eller den grundläggande. Skillnaden mellan Sanning och lögn, skillnaden mellan Frälsaren och Förgöraren.
Bedrägeriet är grundvillkor i denna fallna värld. Ifrågasättandet måste vara de kristnas grundläggande hållning vare sig det gäller stora narrativ eller sådana berättelser jag aldrig får veta något om eftersom de konstruerats i slutna rum och bara ska kommuniceras/kommenderas till mig.

Till de stora narrativen tycker jag fortfarande att klimateriet hör. Vintertid märks det som kallas den arktiska förstärkningen på så sätt att vintern på de högsta latituderna i Arktis är 4-6 grader mindre kall. Nu är det ju i snitt under -20 grader, så jag tänker inte bråka om denna värmebölja. Sommartid finns ingen uppvärmningseffekt alls, har jag förstått (och jag har ändå flugit över området några gånger…) Men skulle det kunna vara Guds konstruktion av skapelsen som gör att det blir något varmare i Arktis eftersom klimatsystemet transporterar dit och gör sig av med överskottsvärme där det är som mest effektivt, nämligen det mycket kalla Arktis vintertid? Det är en kylfunktion i ett synnerligen komplext system av värmetransport. Denna kyl- och regleringsfunktion har funnits under hela holocenen och beror främst på naturliga variationer.” Nu beundrar ni mitt kompetenta frågande, va? Men det är Gabriel Oxenstierna, Klimatupplysningen, som hjälpt mig undra. Och naturligtvis Bengt Lidforss för mer ungefär 120 år sedan. Finns nåden inbyggd i skapelsen, som en Guds omsorg om alltihop – eller inte? Hur kan eller ska en kristen tänka? Är skapelsen sinnrik och upprätthålls med gudomligt förnuft, snille och smak om ni vill? Ge mig svar! Har Gud ett fadershjärta för oss och tar hand om sådant vi inte kan hantera? Jag vill veta. Och jag fattar att de flesta inte vill upplysa mig. De har egna stabila fördomar, som jag ska bibringas och för detta betalar jag skatt. Förstår ni mitt emotionella dilemma? Och det kanske inte bara är ett dilemma i känslolivet?

Till det jag inte får veta något om hör de samtida kristna martyrerna, mina trossyskon som med sina liv får betala för det jag trots allt rätt obekymrat får tro. I Nigeria mördas kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*! I Kaduna I södra Nigeria halshöggs en 5-årig pojke när islamister angrep samhället den 20 april I år och dussintals andra kristna invånare dödades. Var får ni läsa sådana nyheter? Torsdagsdepressionen? Ölandsbladet? DN? Här! Inte blir det bättre när siffrorna för slakten på kristna i Nigeria från år 2009 och framåt redovisas. 52 250 döda. Det är islamister som hugger ihjäl. De gör det med iver i trons namn förstås. När hörde ni denna verklighet ens aktualiseras i förkunnelsen? Är detta domen över oss, att vi inte ens höll oss informerade om hur de medkristna har det? Tron har ett pris. Vilka nyheter hålls vi med? Torsdagsdepressionen ger besked om nya domprostar i Stockholm och Uppsala …