”22 maj, 22 maj” ljöd ropet när det år 1972 skulle vara stort ungdomsmöte i Loshult, lämplig plats för möte med ungt folk från Lunds och Växjö stift. Swing Low medverkade. Sveriges Fria Press gjorde vi väl reklam för. Allt var jubel och sång utom vittnesbördsmötena – för de tog också upp knepigheterna i det andliga livet. Jag tror allt blev rätt. Kristen tro är ingen Quick fix. Vi som blev kvar i det svenskkyrkliga tänker inte sällan på de andra, profilerna som gick till Livets Ord eller till Påffuan och därmed Svenska kyrkan förlustiga. Alltför lustigt är inte detta. Allra minst för oss läskunniga.
Vi är väl ett gäng som tydligt kan se två frontställningar i Svenska kyrkan. Dels det reformerta, alltså import från Equmeniakyrkan och EFS, en import som kvickt hamnat på lönelistan. Många av dem inser inte det nya sammanhanget, som är annorlunda. I dåvarande centralstyrelsen blev ärkebiskop, dr Bertil Werkström, tydligt osäker, när en bemärkt ledamot menade, att vi måste ta avstånd från ”syndakatalogen”. Ledamoten hade en bakgrund främst i KFUM, tror jag. Bertil försökte, med bistånd från en utrerat högkyrklig ledamot, förklara att just denna katalog hade Svenska kyrkan inte hållit sig med. I Svenska kyrkan gällde dåförtiden Rikstelefonkatalogen, för i den förtecknades – syndare! I all vår vänlighet har alltså denna import skett utan att vi låtsats om att det finns väsentliga skillnader och en frikyrklighet som tänkte sig lyckas där Svenska kyrkan misslyckats – och misslyckades själv. Just denna deras frikyrklighet ville svenska folket inte ha. Och då uppstår fenomenet att denna frikyrklighet tar sig in i Svenska kyrkan och fortsätter med sin främmande teologi där. Det går bra, eftersom den tidigare självklara, intellektuellt medvetna, kyrkligheten körts på porten.
Den andra frontställningen håller sig inte med någon teologi alls. Den blir kundanpassad ideologi. ”Alla är välkomna att döpas. Vid ett barndop hänger ingenting på vem du är som förälder, eller hur din tro ser ut, utan det är ditt barn som står i centrum. Du kan också döpa ditt barn även om du inte själv är medlem i Svenska kyrkan. Visste du att dopet inte kostar någonting? Präst, musiker, vaktmästare och kyrka ingår”. Jag trodde i min enfald att vid dopet står Jesus i centrum för jag blir infogad i Kyrkan, hans kropp, jag blir Guds barn och får del av Helig Ande samt arvsrätt till Guds rike. Denna min enfald återfinns på ljusårs avstånd från det som här förkunnas. Och vad tänker jag om att ”du kan också döpa ditt barn även om du inte själv är medlem i Svenska kyrkan”. Vad angår då detta Adolf Fredriks församling? Kan själv döpa! Jag fattar. Jag omfattar inte tanken, den är orimlig! Barndop är dop i en kristnad/kyrkotillhörig familj!
Jag kan gå vidare i samma text mest för att konstatera att jag alls inte tror vad som tros i Adolf Fredriks församling i Stockholms stift.
Kyrkoherde Annika Millde skriver: ”Liv, död, kärlek och tro är så mycket större än orden. I kyrkan har vi inte fler eller bättre ord för att beskriva livet – men vi har lång erfarenhet av att dela livet och att tillsammans hitta ord som passar vid födsel, kärlek, livsbrottning och död.” Jag får också veta att ”Kyrkan har många former för att uttrycka tro, liv, sorg och hopp.” Men tanken tycks ha slagit kyrkoherden att efter att ha skrivit sig varm för musik kan det också finnas annat slags folk: ”För dig som söker tystnad så talar kyrkorummet i sig själv, (sic! DS) ordlöst om att du är omsluten av någonting större än ord.” Så kan väl – oss emellan – inte en Guds Ords tjänare trycka ut sig? Verbi Divini Minister!
Vi fortsätter. ”Vi behöver hopp” heter det. ”De flesta vet att vår uppgift som kyrka är att fira gudstjänst och hålla begravningar, dop och bröllop. Många vet inte att kyrkan även har i uppgift att sprida hopp i samhället och till våra medmänniskor. Denna uppgift tar vi på stort allvar och lägger mycket kraft och resurser på.” Vad kan detta hoppingivande handla om? Jag ser att det finns fonder för tandvård och barn att söka medel ur, träffar för ensamma, förebyggande arbete bland unga i konfirmandgrupperna när det handlar om psykisk ohälsa och så får jag, tröst i all nöd, veta: ”Du behöver inte vara troende för att ta del av gemenskapen som finns här, det är bara att dyka upp.” Gemenskap, inser jag, är något som förvandlats till konsumtionsvara, inte något som växer efterhand, något som Anden styr och ställer med i en god kristen församling. Hej och hå – det är bara att dyka upp. Sådan ”gemenskap” tror jag inte på. Välkommen till oss på SJ, SAS, COOP eller ICA! Skillnaden är en enda. På SJ, SAS, COOP och ICA är jag betalande kund. I Svenska kyrkan är också icke-medlemmar välkomna att dela ”gemenskapen”. Så var det inte självklart i fornkyrkan. Där var gemenskapen communio sanctorum, de heligas gemenskap och gemenskapen med det heliga.
Annonsbladet, som delades ut i Adolf Fredriks territorium. illustrerar den andra fronten. Mitt emellan fronterna står jag och betalar till en kyrka, vars bekännelse jag delar – men inte dess samtida anpassliga tro. Dilemmat är att jag döptes, konfirmerades och prästvigdes i en annan Kyrka än den som nu propsar på mina pengar för att jag ska få vara med i det som kallas Svenska kyrkan, inte tror som den framträder – men kanske är den vars bekännelse jag delar eftersom den samtida själv inte omfattar denna bekännelse. Ni förstår problemet. Jag tycker för den delen inte att kyrkosystemet levererar vad min inre människa behöver för att leva och utvecklas. Min alienation är verklig. Verkliga omständigheter i kyrkolivet har alienerat mig från det. Naturligtvis är jag ett betalande offer! Det hela ter sig rätt ynkligt.
I denna novena-tid ska jag väl meditera under nio dagar på temat andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal 5:22-23). Dagens ord blir alltså ”frid”. Det kan man ropa också om det inte är någon frid. Falska profeter brukar skria så. Men saliga är fridstiftarna, så frid måste vara en viktig gåva av Anden, en att be om. Vad skulle frid i Svenska kyrkan kunna betyda?
Intellektuell redlighet, den som låter orden betyda något. Uppgörelse med det väletablerade lögnväsendet, det som vränger ord till att betyda ordens motsats, tömda på allt innehåll som de blir. Men detta lilla program blir nog omvälvande – för så innanför boxen tänker jag inte. Jag är ju en trogen konsument av nyheter och ser knepen. Reporten går ut för att fråga folk på stan och blir nöjd när reportern hittar någon som antingen säger något riktigt korkat, som reportern vill avslöja, eller något riktigt klokt, som reportern vill promota. Jag kan ana ett syfta, men aldrig egentligen genomskåda vad som skett av överväganden inför reportageidén, konkreta beslut om hur den ska genomföras, redigering av materialet och så ut med ett inslag till mig, kanske styrt av en kommunikatör som vill ha mig att hoppa på kommando. Annars ska jag tydligen umgås med Wahlgrens/Ingrosso, Pernilla, Bianca och Benjamin. De fyller tv-kanalerna och de är inte ensamma i stallet av hovnarrar. Lite mer Ande i den kyrkliga lådan skulle kanske kunna spilla över och skapa kultur i landet? Kyrkolivet, som det egentligen är – inte som det framstår, står på människans sida. Gör massmedierna och deras figuranter det? Jag frågar retoriskt. Kanske rentav ironiskt.
Kärlek, glädje, frid – en levande Kyrka som tar sig själv på allvar har mycket glädje att ge. Jag menar att dagens Svenska kyrka har distanserat sig från detta genom att distansera sig från sig själv. Sug på den!