Eget beröm luktar illa men andras beröm är en väldoft, tror jag man måste säga. Nu har jag, dvs Dagsländor, fått beröm i ett mejl. Det var en Celebritet som skrev till mig: ”du ädle rabulist och vällustige cyniker, nyss halkade jag in på din hemsida. Och blev impad av din kvicka retorik! Underhållningsvärdet är absolut magnifikt.”
Jag blev förstås glad. Men också lite undrande. Hur kan man halka in på en sida i cyberrymden? Det påminner om en tidigare ärkebiskop som sa att hon ”råkat” hamna där. För att inte tala om före detta Wejryd, som förklarade att han slutat läsa mig – men med detta var det som för rökaren. Han hade slutat ofta. Jag tror jag förstod. I stort är det alltså ingen som läst Dagblogg, Bloggardag och Dagslända? Men halkat och råkat har man. Förutom SPT:s redaktion. För den finns inte Dagsländan, tycker jag mig ha sett. Redaktionen kan vare sig halka eller råka.
Celebriteten hade förstås rätt som kände igen en genre. Jag fuskar i den och ska alls inte jämföras med August Strindberg, som hellre gick klädd i nattrock och kallades skandalskrivare än umgicks i de fina salongerna. Jan Myrdal talade om att ”skruva ner verkligheten i fiktion”. Det är en fyndig formulering för ett tragiskt faktum, att det oftast är värre i tillvaron än vi vill se – fast vi hört det så ofta. Själafienden härjar på. Då kan det bara bli dumt. Inte minst i det kyrkliga – om vi tänker att Kyrkan skulle vara en Guds rikes bastion. Då tror jag vi ska se att fienden befinner sig innanför murarna. Om detta ska det skrivas på olika sätt och i skilda genrer. Somligt vetenskapligt har jag fått ur mig, vilket kanske ska påpekas.
Orden om det magnifika underhållningsvärdet satte jag förstås värde på. Jag fick en fråga också: ”Men har du något annat budskap till oss mindre vetande än att du själv vet bäst?” När jag var ny präst på norra Öland, dvs det bör vara 16 år tillbaka i tiden, fick jag samma fråga. Det är en märklig fråga för en docent att besvara. Det finns ju områden där jag visat att jag visste bäst dåförtiden. När jag skulle disputera, sa professor Österlin: ”Kom ihåg att vid disputationen vet du bäst av alla. Opponenten kommer för egen del som bäst in som tvåa!” Men Dagblogg är inte något vetenskapsprov, det är folkbildning genom kreativa frågor och muntra invändningar. Minns ”kvick, käck och munter” som innehållsbestämning av detta skrivande.
Ska jag ta min favoritfråga när det kommer till klimateriet? Inte detta att jag förnimmer en massiv medial påverkansoperation, så massiv att den fyller mig med oro, för att inte säga skräck här nere på tredje däck. Hur kunde professorn, rabulisten, socialdemokraten Bengt Lidforss skriva om temperaturhöjningar strax efter år 1900, som skulle komma de närmaste hundra åren, och mena att dessa var av godo? Inte minst i Norrland. Vad ska vi tänka om att det nu blir så, som professorn sa att det skulle bli? Och allt detta före den tid som präglas av bilism och massturism, bilar och flyg alltså? Vad ska vi förresten tänka om koldioxid? Har den eller har den inte gett ökade skördar – det går väl att fastställa hur det egentligen är?
Ska jag ta upp frågan om agronomen Rockström, som jag instinktivt misstror? Tills motsatsen är bevisad tror jag att detta handlar om en min överlevnadsinstinkt. Förfäderna i mig varnar för sådana som vill utöva sin hegemoni och tanklöst få mig att göra som de vill och, vilket är själva finessen, betala dyrt för det. Massmediet är ett farligt ting. Jag förses med sådant som ska förmå mig till vad andra menar och detta ska ske på det vanliga sättet, med stress som motor. Det är nämligen bråttom.
Måste jag för att vara en god kristen gå på allt detta – utan några som helst resonemang? Vad med Lennart Bengtsson och Ingemar Nordin och vad med Elsa Widding, den förkättrade? Hur kommer det sig att tillmälen räcker för att bli invändningar och frågor kvitt? Vem har förnekat klimatet? Är det ingen kyrkokristen som kan reagera på etiketterandet, det som effektivt gör slut på all tankeförmåga (vilket nog är avsikten och funktionen)? År 1966 förutsades att oljan skulle vara slut inom tio år. År 1971 förutsades en ny istid 2020 eller 2030. Maldiverna skulle ligga under vatten år 2028 hette det år 1988 och den då okrönte Charles sa år 2009 att vi hade 96 månader på oss att rädda världen. Nå, år 2014 konstaterades att vi var 500 dagar från klimatkaos. Nog finns det en del att diskutera – inte minst om vi blir en tänkande gemenskap med S:t Lukas, Lk 21, som ger oss vad Jesus har att säga: Tiden är nära. Men följ dem inte, dvs tappa inte besinningen. Vad handlar ”vedergällningens tid” om? Och då ska vi lyfta våra huvuden, ”ty er befrielse närmar sig”. Vi, som gärna vill bli upplysta, har nog en del att fundera över och be om klarhet över – eller vad säger ni? Inte minst detta att Gud själv lovat att inte göra slut på allt förrän han skapar en ny himmel och en ny jord.
Celebritetens framställning slutar med två förhoppningar, om jag läser rätt innantill. Först en vers att jag kanske kan vara ”omtumlad av grönsångaren från Kenya i din löttorpska lund en majkväll som denna?” Jag invänder förstås att grönsångaren för oss på norra Öland alls inte är från Kenya. Grönsångaren far dit på vintern, men är öländsk. Ölänningar far gärna till Kanarieöarna i februari, men de blir inte kanarier för det. För övrigt är jag gammal scout och det förblir man livet igenom…
Det andra är en mer svårförståelig maning, denna: ”Och ödmjuk. ’Om detta bedja vi Fader Vår’.” Nu var jag kanske för vänlig. ”Svårförståelig” skulle också kunna betyda ”lätt insedd” och då avser vi den kristliga elakheten insvept i vänlighet. Denna är till hela sin art en styggelse. Att ”ödmjuk” betyder att hålla fram, framhålla sig, som en syndare hör till bilden. Vem skulle inte vilja vara dekorativ syndare av detta slag, det verkar piggare än att vara syndare på det gamla vanliga sättet. Mitt sätt alltså.
Om det som kallas ”ödmjukhet” har jag skrivit tidigare. Humiltas på latin betyder bördighet. Det är inte säkert att den som lägger huvet på sne och orden rätt för att visa sin egen ödmjukhet verkligen är ödmjuk, dvs bördig. Är det inte ödmjukhet att detta slag som tillåtit att Svenska kyrkan förts och förs ut i elände, landet som icke är, till skillnad från det Guds rike som består i all sin sköna mångfald, inte i kyrkopolitiskt betingad enfald som i Svenska kyrkan. Jag frågar i all ödmjukhet!
Förresten är det nog så att nåden inte upphäver naturen. Somliga av oss har en sådan skapnad att vi inte utan vidare går på vad som helst (även om det finns betydande undantag från denna vår enkla hållning!). Vi har fått denna varseblivningsförmåga skärpt genom gudstjänstliv och andlig samt annan läsning. Klarsynta vänner har noterat. Prosten Jan Frithiof sa ”Jag vet ingen som har sådan näsa för skumrask som Dag.” Skulle jag egentligen blivit kriminalare eller journalist? Vad kännetecknar då en ödmjuk kriminalpolis och en ödmjuk journalist? Att de vrider händerna och lägger huvudet på sned samt livnär sig med reformert eller jesuitisk teologi? Jag undrar med all den ödmjukhet jag kan mobilisera. Men frågan kanske vi inte behöver besvära vår käre himmelske fader med?
