Då var jag 9 år gammal. Året var 1957.

Jag ställdes inför en intressant fråga: ”Känner du möjligen till om någon före eller i kyrkomötesdebatten muntligen eller skriftligen lovade eller försäkrade att införandet av kvinnliga präster inte skulle förändra Svenska kyrkans lära?” Sålunda gick jag till kyrkomötesprotokollen. Vad sades år 1957?
Debatten i kyrkomötet var två dagar lång. Kyrkomötet hade fått frågan för att fatta beslut. Riksdagsbesluten skulle enligt hävdvunnen ordning fattas sedan kyrkomötet sagt sitt. Det är begripligt. Kyrkomötet kom ju till sedan fyrståndsriksdagen avskaffats och prästeståndet alltså inte längre var en politisk kraft i nationens liv. Några skulle i detta läge föra Kyrkans talan i kyrkliga frågor, det var själva konstruktionen.

Då kommer vi till år 1957, och kyrkomötet som sa nej till reformen!
Det finns några repliker som tangerar den kyrkliga identiteten, men det är uppenbart att ingen gripit sig an frågan om Svenska kyrkans lära skulle förändras genom ett beslut om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Antydningar som tangerar identitetsfrågor finns det. Men inte mer. Jag skulle vilja påstå att ingenting i den här vägen blir till offentlig debatt förrän Ulla-Carin Holm la fram sin avhandling Hennes verk skall prisa henne. Dessförinnan hade nog dissidenterna pekat på avvikelser i läran hos enskilda kv*nnl*g* pr*st*r, men föga mer. Dr Holms avhandling fick den gamle biskopen Martin Lindström att opponera ex auditorio. För honom var tanken egentligen omöjlig att vi skulle få en ny sorts teologi med beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r. Men då är vi framme vid år 1982. Omöjlig? Ja, för då hade ju Martin Lindström haft fel. (se Bengt Holmberg, Att segla i motvind, Svenska kyrkans fria synod, Sigtuna 1993, s 21, Bengt Holmbergs skrift stampar av i två föredrag han höll i Chester år 1988).

Hur lät det i kyrkomötet 1957 om jag likväl söker svar som tangerar den ställda frågan?
Redaktören Stefan Oljelund sa: ”Även om det blir ett fåtal, så blir dock dessa kvinnor representanter för en stor del av kvinnovärlden och framförallt den moderna kvinnovärlden.” (5:36) Vi noterar en annan sorts representationsteologi. De få representerar den moderna kvinnovärlden. Sådant tal går jag inte på numera. Har jag någonsin gjort det? Tror ni att en kv*nnl*g pr*st uppfattas representera den moderna kvinnovärlden och att detta skulle vara ett framsteg?

Pastor primarius Olle Nystedt insåg att om frågan faller, faller den likväl framåt. Men: ”Jag fruktar, att här nu kommer att skapas en klyfta mellan kyrkan och den stora lekmannavärlden, framförallt kvinnovärlden, som det kan ta årtionden att överbrygga. Vågar vi ta på oss det ansvaret? (5:41) Här är det problem som ligger under så mycket av det kyrkliga tänkandet: folkets vilja. Är det så att många vet att grunden är underminerad och att föga krävs för att hela det folkkyrkliga bygget ska rasa? Då är det bäst att folkyrkan anpassar sig efter folket!

Gunnar Nilsson var av meningen ”att tillkomsten redan nu av kvinnliga präster skulle söndra vårt kyrkfolk i två mot varandra stridande läger; säkerligen till stort men för kyrkolivet.” (5:66) Det var inte alla som såg vilken avgrund kyrkomötet stod inför. Och det är närmast ofint att påpeka hur biskopsmötets bibelkommission i sin kritik av beslutsgången menade, att samtal alltid måste föregå reformbeslut och här hade det inte funnits tid eller lust för sådana samtal. Långt, långt senare menade Gustaf Wingren, att debatten inte ens har börjat. Det var hans svar till dem som sa att det pratats tillräckligt. Jag höll med Gustaf. Offentligen!

Redaktör Axel B. Svensson menade, att den första åtgärd en kvinnlig präst måste göra är att fösa undan bibelordet i 1 Kor 14. ”Då kommer förvisso den kvinnliga prästen att verka på ett helt annat sätt än vad som var meningen att en präst ska verka.” (5:71) Axel B. är något på spåren och kanske skulle vi läsa Nya Väktaren, vars redaktör han var, för att se om resonemangen utvecklas där.

Kontraktsprosten Helmer Fält ville ”fästa uppmärksamheten på ett problem som enligt min mening inte är tillräckligt beaktat. Kanske borde vi ta upp hela frågan om vår kyrkas syn på kult, sakrament och prästämbete innan spörsmålet om kvinna tillträde till prästämbetet avgöres, tyvärr finns det enligt mitt förmenande ett sammanhang.” (5:80) Detta är det tydligaste inlägget som tar ett helhetsgrepp på ämbetsfrågan. 1957 var det kanske inte så utopiskt som vi ser det. Kyrkomötet 1957 tänkte sig ju att få mer tid att komplicera frågeställningen. Så blev det inte. Ska vi förstå det som att Helmer Fälts tal om ett sammanhang borde leda oss till att nu analysera det sammanhang han tyvärr såg?

Riksdagsman Ernst Staxäng talade om sållningstider, ”då många, som man trodde bättre om, tappar masken och då får man se, var kyrkans verkliga stöttepelare finns.” (5:99) Han var medveten om en skiljelinje, men kanske var det mer skiljelinjen mellan kyrkoteologi och den gamla rätt utdaterade liberalteologin han var ute efter? Bör undersökas.

Domprosten GA Danell menade, att talet om det tidsbundna hos Paulus klargör att det är en annan anda som nu talar: ”Det är inte bibelns anda utan det är vår egen andra, vår tids sätt att se.” Då gör man sig skyldig till just det Paulus anklagas för. (5:107) Den relativiserade syn på Nya testamentet som Danell såg uttryckas i debatten, går inte ihop med nya testamentets och vår egen kyrkas syn. (5:108) En annan anda är det klassiskt evangeliska sättet att klargöra vad djupgående motsättningar handlar om.

Rektor Carl Ernst Göransson underströk att det skulle bli kvinnliga präster och de skulle inte söka sig till platser där de måste känna sig ovälkomna. (5:119) Den gamle rektorn kunde inte i sin vildaste fantasi tänka sig det vi menar med feministteologi. Jag tror att han hela sitt liv höll nyheter om denna teologiska skola ifrån sig. Mary Daly eller Rosemarie Radford Ruether hade han inte läst.

Professor Herbert Olsson såg också att det handlade om kvinnor, fyra eller fem, som skulle bli präster. ”Men hela detta problem har på något blivit en symbol för kvinnorna i deras kamp för fullt likaberättigande med männen. Det har blivit ett slags schibbolet.” (5:126) Riktigt vart Herbert Olsson syftade i sitt långa och bitvis rätt oklara inlägg, diskuterades i efterhand. Några uppfattade att karln inte var riktigt nykter.

Kyrkomötet 1957 sa nej till reformen. Detta svar accepterade inte riksdagen, som fattade ett nytt beslut och ett nytt kyrkomöte inkallades till hösten år 1958. Helmer Fälts önskemål om en analys av ett större frågekomplex, försvann. Det blev inte tid över för annat än politiska kannstöperier, om ens det. Makten talade. Riksdag och regering hade bestämt vad som skulle gälla för kvinnas behörighet till den statliga prästerliga tjänsten. Nu valdes ombud utifrån denna fråga. Det blev som det blev. Jag får skriva en slända om hur det var 1958 också, ser jag. Håll ut! Stay tuned! Fortsätt halka in på denna sida i cyberrymden!