Minnesvärt var det. Magdalena Andersson läxade upp Johan Pehrsson: ”Har du inget bättre att säga, var TYST!” Så talar en översåte. Det riktigt minnesvärd är att hon sa det, inte bara tänkte det. De flesta som ägnar sig åt denna så kallade kultur, cancelkulturen, är mer diskreta. De kommenderar inte, men de konstruerar sin kultur och tystar diskret alla andras synpunkter. Partiledardebatten i tv slutade jag se efter en timme. Dyster till sinnes läste jag en bok från 1500-talet om vikten av dialog.
Metoden i boken kände jag igen från Sokrates. Frågor ska föra djupare in i komplicerade sammanhang. Sokrates hade inte gillat Magdalena Anderssons insats, men han hade känt igen metoden. Varför kom jag plötsligt att tänka på före detta Antje Jackelén? Och för den delen på några lärare av enklare sort? Vågar jag skriva ”kvinnliga lärare”? Eller skulle jag nöja mig med påpekandet att det finns enklare manliga både kaptener och furirer av detta slag?
Borde vi inte ta i alla omöjliga frågor i förvissning att de flesta omöjliga frågor är möjliga att bena ut eller gneta igenom i vart fall. Ämbetsfrågan till exempel.
Svenska kyrkan gillar ju gärna be om ursäkt. Mitt enkla förslag är att Svenska kyrkan högtidligen i en gudstjänst år 2028 ber de så kallade kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* om ursäkt och säger: ”ni har blivit illa hanterade och löftena till er har svikits. Ni är helt enkelt lurade. Dessutom har vi, de majoritetskristna av samtidsmodell ihop med majoritetshedningarna (döpta såväl som odöpta), bestämt att prästkallelser för folk av ert slag är nulliteter. Ursäkta, ursäkta, ursäkta!” Tänk annars när Modéus I i sällskap med Hammar, Wejryd och Jackelén ska redogöra för detta kyrkopolitiskt betingade förhållande till den som egentligen kallar präster, det kan bli underhållande. ”Gud själv kallar”, sa Luther. Bäst att här i tiden ordna ursäktsgudstjänsten. Den kan på sitt sätt också bli underhållande.
70 år efter beslutet (lika lång tid som den babyloniska fångenskapen) betyder att ursäktsgudstjänsten hålls om fem år, 2028.
En ursäktsprocess bör då inledas med kommissionsarbete och arbetsgrupper i år. I denna form ställs de frågor som undvikits under alla år. Jag kan lista några enkla förslag som jag generöst strör ut utan rangordning.
* Vad hände och hur kunde det hända?
Historiker, kyrkohistoriker och politologer får ta upp ett tema från CA Hesslers forskningar, de som presenterades i boken Statskyrkodebatten. Lite blod på mattan kan det nog bli. Här ska väl Biskopsmötets bibelkommission och boken Bibelsyn och bibelbruk in. Där sägs om reformen ”så bör det inte gå till”. Sug på den meningen!
* Vad är en präst till skillnad från allt annat?
Ämbetsteologin behöver uppdaterats med insikten från Kyrkans hela historia. Och då kanske material från Svenska kyrkan, där det återkommande för präster tycks vara, att de gillar mötet med människor, skulle leda till frågan om prästeriet inte mest handlar om mötet med – Gud.
* Vad eller vem representerar prästen?
Det har bedrivits mycket ofog om representationsteologi, främst kanske av dem som gått till utklädningslådan och klätt upp präster och biskopar på ett sätt som det inte funnits teologi för. En kommission får ta nya tag i denna härva och ge ett vettigt svar på representationsfrågan, om nu prästen representerar någon!
* Ideologi och teologi
Hur mycket styrs den kyrkliga vardagen ideologiskt av sin samtid och hur stor plats får teologin i vardagen? Kan det vara så illa att det verkligen var en teologisk fråga som löstes politiskt? Vem går noga taget på en sådan lösning och kallar den Guds? Upp med en hand!
* Svenska kyrkans urbefolkning
Svenska kyrkan har en urbefolkning, de som tror det som trotts av alla överallt och alltid. Det är en självmedveten hållning i en självständig katolsk Kyrka. Om denna urbefolkning körs på porten uppstår inte ett vakuum utan andra tar sig i stället in. Vilka då? Min finkänslighet förbjuder mig… –men saken är värd ett klarläggande. Vi får en reformert teologi, inte en evangelisk. Det har svenska folket nog aldrig bett om.
* Bibelvetenskapens och andra paradigmskiften
Liberalteologi vill befria sig från det gamla och just detta skedde. Jag nämner Kristendomen och vår tid men kunde lika väl skriva en rad om folkskoleseminarierna, som växlar riktning från Kyrkans tro och bekännelse till en mer human variant. Jesus blir föredömet, inte Frälsaren. Så blir det 1930-tal och uppmärksamhet på Kyrkan och hennes ordningar. Då smäller det.
* Manligt och kvinnligt
Frågan om manligt och kvinnligt var obearbetad, kanske egentligen avfärdad med romantiska föreställningar. Har vi verkligen inte förstått mer under 1900- och 2000-talen av det Guds mysterium som innefattas i insikten om att människan är skapad manligt och kvinnligt? Jag frågar efter att ha sett kattälskaren Birgitta Angberg, 71, förklara sitt val av djur med motiveringen ”för att damer och katter gör som de vill, män och hundar håller man i koppel”. Var det därför Gud gav oss män i prästämbetet? Skulle förklara en del!
* Kritiken mot beslutet 1958
Det behövs engenomgång av argumenten och här har Tord Simonsson lagt en grund att arbeta vidare på i boken Kyrkomötet argumenterar (1963). Min poäng är enkel. Redovisa kritiken. Svensk Kyrkotidning (och Vår Kyrka) ville inte debatten när det begav sig. De tog sig själva det tolkningsprivilegium de ville ha och menade, att om några menade något annat borde de ha vett att vara tysta.
* Bekännelsen om ämbetet
Vad säger vår evangeliska bekännelse om ämbetet och hur tänkte reformatorerna. Inte riktigt vad Martin Lindström och Per Erik Persson återgav, har jag förstått. Här finns material av Tom G.A. Hardt i tidskriften Nya Väktaren att lyfta fram.
* Svensk Pastoraltidskrift, spjutspetsen i motståndet
När Svensk Kyrkotidning vill ha slut på ämbetsdebatten (när det började brännas…) kom SPT till. Skulle tidningsredaktionen utmanas att analysera kyrkokritiken på ledarplats i SPT till exempel från 1959 till 1994 och därtill förklara hur en oppositionell tidning med bevarat gott humör höll på sin egen identitet?
* Vad hände 1993 och varför?
Kyrka Ämbete Enhet var ett försök att göra en konflikt hanterlig genom att göra den begriplig. Allt detta stoppades brutalt. Följden blev en tvärvändning i rakt motsatt riktning som denna lilla arbetsgrupp föreslagit. Lärorikt om en kommission eller arbetsgrupp börjar gräva, tror jag.
* Vad sades om reformen? Hur skulle det bli och hur blev det?
Här behövs kanske mest arkivstudier och så lite kyrkosociologi. Det skulle bli väckelse hette det. Det har det inte blivit. Svenska kyrkans reträtt är uppenbar. Förklara det! Det skulle bli jämställt i prästeriet, som i stället blivit en kvinnligt omsorgsyrke (i arbetslag som på många sätt domineras av kvinnor…) Förklara det också! Det är tillfälle att genomlysa effekterna av reformen och gå från den tidens förmodanden och förhoppningar till nutida kylig/kyrklig insikt.
* Vilka frågor har vi aldrig kunnat eller ens vågat ställa?
Denna fråga kanske är den som kan tas upp övergripande även om själva konststýcket är att lyfta sig själv i håret. Något ska väl diskuteras också efter själv ursäktsgudstjänsten 2028. Jag föreslår att vi satsar på den 27 september, dagen för kyrkomötets bekräftande av riksdagsbeslutet.
Vad ska sägas då? Här ett enkelt förslag: ”Vi som kyrka behöver ta ansvar för hur vi bidragit, och fortfarande bidrar, till att människor far illa, skuldbeläggs och exkluderas. Något som ligger i strid med det som är själva den kristna trons innersta kärna. Vi läser i evangelierna hur Jesus konsekvent ställde sig på den utanförställdes sida och kritiserade utestängande system. Vill vi som kyrka följa Kristus, behöver vi göra just så!” Och så säger Modéus I därtill: ”Ursäkta, ursäkta, ursäkta, vi ska aldrig mer göra så.”