Stefan Gustavsson satte ord på min förnimmelse. Först hade jag läst intervjun med Modéus I i Svensk Pastoraltidskrift. Han framstod så fromsint som allra helst. Inte för att jag gick på det, men i alla fall! Och så kom det som svar på frågan om prästvigningsstopp. Laestadianers (sic! DS) prästkandidater kan inte bli prästvigda. Modéus I svarade: ”Det finns vissa frågor där kyrkan har sagt väldigt tydligt, att där är det stopp och där går gränsen. Det har att göra med att sakramentens och de prästerliga handlingarnas integritet (sic! DS). Det råder rätt stor konsensus i kyrkan om detta även om jag också vet att de finns som tycker annorlunda.” (SPT 2023, nr 9, s 7)
Modéus I vet alltså, De ”tycker” annorlunda. Jojo. Men Modéus I var inte med när det begav sig. Han försöker göra den politiskt betingade stoppbommen teologisk. Den är kyrkopolitisk, den som så många andra, utnämningarna likaså. Ideologiska spärrar. Utan sådana hade Modéus I inte varit ärkebiskop, tänker jag. Fria biskopsval har vi inte haft på mången god dag. Han lutar sig mot ”en rätt stor konsensus” – som om majoritets- eller maktargumentet i en evangelisk kyrka skulle ha någon som helst bärkraft. Jag blir sålunda uppbragt. Det är här Stefan Gustavsson kommer mig till undsättning. https://www.varldenidag.se/ledare/skilda-budskap-i-gudstjanster-och-pa-svenska-kyrkans-hemsida/repwco!AU5UV4LJTvgkT7DEu1OQg/ Stefan avslöjar skillnaden mellan vad Kyrkan bekänner och vad hon praktiserar. Själva hyckleriet alltså.
Korset står tecknat över bekännelsen, men bekännelsen är en icke-faktor för när allt kommer till allt är det prideflaggan som står som signal för anställningar och tjänster. Stefan är förödande. Och då säger jag, att bekännelsen ska tas på allvar. Inför de andra kraven – hur fromsint Modéus I än får ur sig något – kan vi på god franska svara Je m’en fou! Säger ni så, blir det vackrare än att använda frasen: ”Det skiter jag i. S k i t e r i!” Så talar dock vi som vet att med dr Martin Luther tala tydligt, begripligt.
Jag är kyrklig i bekännelsens mening, inte i den härskande klassens i Svenska kyrkan mening. Jag sätter en ära i detta välförhållande, som översåtarna menar är att uppföra sig illa. Men mitt sällskap är inte bara bättre än deras. Vi är fler och i all trons enighet mer mångkulturella. (2 Kon 6:16) Det jag bekänner, bekänner en sky av vittnen. (Hebr 12:1) Det är väsentligen mer och bättre än vad Svenska kyrkans så kallade kyrkomöten får ur sig. För detta möte saknar jag respekt, så tydligt bekänt, att kyrkomötets partipolitiskt tillsatte ordförande fick för sig att huta åt mig. Det hade han inget för, kan jag säga. Numera är han död.
Den rätt stora konsensus som Modéus I tror råder, gäller inte om frågan vem Jesus är skulle ställas. Den gäller inte heller om jag frågar hur en kyrkokristen helst ska tillbringa söndag förmiddag. Den gäller inte om jag börjar bråka med frågan huruvida Herren instiftat en helig måltid bestående av guarkärnmjöl och vin som inte rimligen är vin, konstruerat så att det inte kan göra någon människa glad. Modéus I kanske uppfattar att det finns en rätt stor konsensus när det gäller att han är biskop? Nå, så fort vi börjar peta i den frågan, blir det problem. För Modéus I. Vifta inte finger! Det kan visa sig att en sky av vittnen vittnar mot dig.
Den riktigt intressanta frågan handlar om alla dessa vittnen. Ikoner är populära att sätta upp i kyrkorummen. I kommuniteten New Skete, New York, där jag togs emot med all tänkbar vänlighet, visades jag runt bland ikonerna på ikonostasen och insåg att det var familjealbumet jag fick se. Detta var de trons människor kommuniteten New Skete stod samman med. Det finns somligt vi delar och det finns sådana som inte delar det vi har ihop med trons vittnen i alla tider. De har konstruerat sig för något annat och hur annat och annorlunda det är, ser vi om vi jämför. Det är just sådana kliniskt sakliga jämförelser vi ska göra. Dagligen. Stundligen.
Det är rätt uppenbart att Svenska kyrkan förändras. Om vi frågar en sky av vittnen när denna förändringsprocessen började, är jag böjd att tro att vittnena skulle säga: ”Den började när Svenska kyrkan lät sig luras bort från den läromässiga grund som gällde, Bibel och bekännelse. Då blev Karl Marx och Friedrich Engels ord besannade också om/just om det kyrkliga: Allt fast förflyktigas.” (Kommunistiska Manifestet, 1848. I arbetarkulturs upplaga Lund 1986, s 15,i KFML:s upplaga Göteborg 1969, s 16). De heliga värdena profaneras. Det är så det går till.
Vill jag då fråga en sky av vittnen vad som bör göras, vad svaras då? Förmodligen det drottning Ester fick höra av Mordokaj. ”Kanske var det för en stund som denna (alltså en bekännelsemöjlighet), som du blev drottning.” (Ester 4:14) Mordokaj hade kunnat säga: ”Backa inte undan. Den som går åt samma håll hela tiden får förr eller senare vinden i ryggen. Och de som är med oss är fler än de som är med dem.” Om nu inte Mordokaj fått ur sig dessa insikter, kan vi!
Kan vi alltså komma på något tillfälle när Svenska kyrkan förändrades i grund så att det blev möjligt att profanera de heliga värdena och få en ordning där allt flyter. Jesper Bengtsson talade i boken Reformismens väg, Tiden 2020, om avgrunden mellan bilden av kyrkan som SAP hade och det prosten Gunnar Forkman sysslade med, när han beskrev Kyrkan som Kristi Kyrka. (aa s 97) Vi har all anledning att ta med oss en sky av vittnen och fråga episkopatet vilken sida av avgrunden de högvördiga faktiskt står på. Den frågan kan ställas vid nästa kyrkkaffe också. Låt prästerna svettas, det är vår! Är Svenska kyrkan folkets kyrka eller Herrens Kyrka? Inför en avgrund renodlas alternativen. Här eller där!
Så vem drog gränsen? Den drogs av den kyrkopolitiska majoritet som alls inte kunde diskutera den teologiska frågan om ämbetet och därför fick hålla sig till säker mark, dvs det som lilla majoriteten kunde förstå. Saken gällde att några sexualneurotiker hatade kvinnor. På denna helt falska föreställning infördes regleringar i kyrkoordningen, dvs prästvigningsstopp. Men allt byggde på en politiskt passlig lögn. Det är kanske inte det värsta. Det värsta skulle kunna vara, att ett antal personer, biskopar inte minst, spelade med – fast de visste att allt var lögn.
Någonstans här kan man misstänka att en sky av vittnen skulle svimma, men icke! De har sett alltihop i olika versioner tidigare. Det är på grund av det fördomsfulla som trons vittnen förs till arrest och därtill avrättas. Lite löjligt blir det hela. Trons vittnen har mött den åldrade Polykarpos, som blev martyr eftersom han vägrade ingå några passliga kompromisser. Det stod klart att Polykarpos bekänt sig vara kristen, alltså ropade mängden av hedningar och judar med obehärskat raseri: ”Denna är ogudaktighetens lärare, de kristnas fader, våra gudars förförare, han som lär många att varken offra eller tillbe.” (Polykarpos martyrium i De apostoliska fäderna, Verbum Stockholm 1992, 12:2.
Jag antar att hela skyn av vittnen nu skulle säga: Sök grundbulten till att allt blev som det blev. Kan det vara så att den avgörande frågan var den som lämnades obesvarad år 1957/58 liksom år 1960? Det var där och då växlingen inträffade. Vad vi ser är bara konsekvenser av att en växel las om och vi hamnade på ett annat spår. Hur hette det i går? Jh 17:14-18.
