Förtvivlan är en synd. Det händer att jag begår eller drabbas av den. Jag tänker: ”Det finns ingenting att slända om, jag har skrivit om allt…” Men då kommer den gode Guden mig till hjälp och nya dumheter produceras från de kyrkliga översåtarna. Jag läser och sländar under det att jag hanterar min iråkade häpenhet. https://www.dn.se/kultur/petra-carlsson-redell-och-kg-hammar-klimatkrisen-kraver-ocksa-en-existentiell-omstallning/
Vad får jag veta? Jag ser att väckelseropet till omvändelse har blivit ett rop på omställning. Vad bör alltså göras? Det är en modifikation som tycks – modest. Men den ändrar allt, ty människans plats på jorden bör omprövas. Det tror jag inte alls. Gud har satt människan att förvalta skapelsen.
”Vi lever på tröskeln till en ny tidsålder.” Det kan man alltid säga. Säg något nytt!
”Tiden är begränsad”. Jo, för en uttjänt ärkebiskop som fyllt 80 måste detta stämma. Men varför detta konstaterande skulle leda till slutsatsen att förändringar ignoreras, fattar jag inte. Det betyder dock inte att jag ska låtsas klokare än mina barnbarn. Jag anförtror världen med alla dess problem åt deras förvaltarskap.
”Den planetära krisen kräver ett andligt uppvaknande.” Detta uppvaknande är innebörden i begreppet ”omställning”. Jag skulle hellre säga att Verkligheten själv kallar oss att vakna. Herren har verkligen uppstått och förändrat världens villkor.
”Det sekulära samhället har … inneburit relationsförluster.” Visst. Synden har sönder, främst så att vi blir främmande för oss själva och uppfattar Gud som en främling. Men detta är inte ett verk av det sekulära samhället. Det sekulära är följden av själva syndafallet, urskadan.
”Det som återstår i tomrummet efter andlighetens uttåg är för många en individ som måste skapa sin egen lycka och livsmening.” Nåja, de är rätt många som håller på att skapa den åt oss. Men att det leder till slutsatsen författarna drar, är jag inte klar över: ”Människans ensamhet i tillvarons mitt är på så sätt en bidragande orsak till den planetära kris vi nu upplever.” Mitt problem är att jag knappast upplever denna planetära kris. Öland spirar, solen skiner, barnbarnen mår bra. Jag har för den delen alls inget emot konsumtion. Jag njuter av tekniska innovationer – också om jag inte förstår tekniken. Det gamla bondesamhället med dess villkor längtar jag inte efter. Visst kunde man leva då också, fattigare och med kortare livstid, men jag förnekar att detta skulle vara en mer kristen livsstil!
”Den åttonde dagen” införs nu som en vision som ”öppnar världen för en framtid bortom den tid vi lever i nu”. Den åttonde dagen är ”ett begrepp och en livsstil”. Tja, skapelsedagen, söndagen är både den första och den åttonde dagen. ”Såsom det var av begynnelsen nu är och skall vara från evighet till evighet” är grundhållningen. Vi som kan tänka sakramentalt behöver inte något fyndigt hitte-på. Däremot en handfast förkunnelse, som håller samman skapelse och frälsning. För egen del är jag alltmer övertygad om att misstro det marknadsgyckel som pågår när ”hoppet” förläggs till en okänd framtid – vad de finkristna än hojtar. Hoppet bottnar i frälsningshistorien, slår ner i mig och bär vidare. Jag finns här omgiven av en sky av vittnen. Vi står samman i tro, hopp och kärlek.
Programmet, som Carlsson Redell och Hammar har att erbjuda, gör att ”söndagen blir en dag för vila, kontemplation, kultur, kärlek och konsumtionsbefrielse.” Där gick, gott folk, söndagsmiddagen med stek eller oxrullader, gelé, sås och rött vin, åt helvete, för att ange riktningen – om än inte slutmålet. Fredagen ”blir en dag för protest mot de strukturer och livsmönster som ödelägger planeten och utrotar medlevande varelser”. Nå, det är väl denna protest vi andra ägnar oss åt i söndagens högmässa, där skapelsen bärs tillbaka till Gud i offertoriet? Jag noterar att jag icke är ett i tro med skribenterna i Sveriges malligaste morgontidning. Jag är inte ledsen för det. Hur hanterar skribenterna sin omställning? Om jag ringer en söndag eller fredag framöver ”är det troligast du får ett autosvar”
Autosvar! Varför det? ”Jag lever i den åttonde dagen.” Men fredagen är väl den sjätte? Så mycket för att längta efter relation, att man inte ens kan svara i telefon! Jag går inte på det. Liksom tandborsten ska denna nya teologi ses som ett njutningsmedel för medelklassen. Slutsatsen?
”Kort sagt: Vi längtar efter ett liv som är större och som rymmer mer än det egna livet.” August Strindberg – som vi andra läste när KG Hammar läste Selma Lagerlöf, say no more! – la fram fullständiga bevis på att Heidenstams fem rader, ”äro humbug och blå dunster”. August hade om denna troskyldiga trosbekännelse om det nya livet nog sagt som han sa: ”Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!” August hade nog konstaterat att den längtan det talas om inte är en längtan efter människor, de får ett autosvar. Han var känslig på den punkten, August. Han menade sig ha genomskådat Ellen Key, som blev Hanna Paj i Svarta fanor. (se vidare Harry Järv, utg, Strindbergsfejden del 1, Bo Cavefors bokförlag, Lund 1968, s 64-65)
Naturligtvis inser jag hur fel ute jag är men jag är övad i att vara minositet. Torsdagsdepressionen tycks imponerad av DN-artikeln och Petra Carlsson lägger ut texten om Vättern, som borde ha egna rättigheter: https://www.kyrkanstidning.se/teologi/eftertanke-1800-talets-predikningar-i-usa-paminner-om-vatterndebatten
Gott så. Jag tycker direkt illa om denna idealism, en godhetsideologi maskerad till kristen tro. Jag tror den här sortens godhet kan ställa till med mycket ont av det enkla skälet att den är hänsynslöst god.
Vad mer är. Jag tror en mängd punkter är delar i en helhet och denna helhet ska sammanfattas med begreppet ”på främmande spår”. Nu tuffar vi på. Så vad skulle en sky av vittnen säga om de förstod att biskoparna Wejryd och Modéus II gjorde reklam för Pride, dvs uppträdde som pornografer (som något annat än porneia skulle apostlarna inte uppfatta deras texter som) och fariseismen får idoga talespersoner i eggande och krävande omställningsartiklar?
Skulle vi ordna en konferens i eländighetsforskning för att få pejl på hur eländet gestaltas, gestaltar sig och bärs upp av en medelklass som bär bort kyrkolivet från vad det var till något den gillar bättre? Någonstans tar kristen tro – så som den överförts till oss – slut och ersätts av något annat. Vi är uppenbarligen där nu. Hur hamnade vi här?