Pride firas stort i Växjö. Prideflagga över biskopssätet. Och i år kommentarer från fint folk. Anders Wejryd till exempel. Han får som vanligt till det: ”Du tillhör alltid någon minoritet. Vi människor är olika och då blir det så. Ett samhälle ska kunna hålla samman ändå. Ändå är majoriteten ofta rädd för minoriteter. Minoriteter ifrågasätter det vi är vana vid.
Åsikter kan och ska alltid diskuteras. Inget är rätt för att många anser det. Inget är fel bara för att få anser det.
Men, minoriteter utgörs inte bara av åsikter utan också av personligheter, sexuella läggningar, kön, ras och annat sådant. Sådant är som det är. Det är samhällets och kyrkans skyldighet att ge rum för och att ta vara på varje människa, så att just hennes läggning och person får tjäna och berika gemenskapen.
Ingen av oss har rätt att hindra någon från att söka Gud. Vi behöver alla varandra, med våra olika läggningar, för att bli rika gemenskaper. Majoriteter utan minoriteter är farliga.”
Om mina nerver höll för detta skönljugeri? Obetingat. Men mina egna erfarenheter av den räddhågade Wejryd gör texten svår för mig. Skyldighet att ta vara på varje människa, menade Wejryd och sparkade mig som kontraktsprost (på falska anklagelser), men i sak var motivet att han inte kunde försvara att han hade mig som kontraktsprost. Då inser alla vems oförmåga vi talar om – och den var inte min!
För att gräva vidare i den gamla historien så har kontraktsarbetet efter mig inte blivit bättre eller mer ambitiöst, inte ens roligare eller mer intellektuellt stimulerande. Jag noterar saken eftersom den 1. Är sant återgiven och 2. Ingen annan tycks hågad att påpeka denna kalamitet.
Inte blir det så mycket bättre när Modéus II lägger ut texten, eller rättare: allt blir så mycket bättre när orden lyfter mot skyn: ”Det är viktigt för mig att kyrkan står upp för mänskliga fri- och rättigheter och att kärleken mellan två personer av samma kön är lika mycket värd som den mellan personer av olika kön. I många länder förföljs och dödas HBTQi-personer och även i vårt land finns på många håll ett oacceptabelt förtryck. Att finnas med i Pride-sammanhang är ett uttryck för solidaritet.” Detta hade varit gripande om vi inte begripit att karln inte kan skriva något annat.
Biskop Ingmar Ström beskrev kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som sexualneurotiker. Det var då de borde anslutit sig till RFSU och etablerat sig som sexuell minoritet. Då hade alla åtgärder mot den här sortens människor i ett slag blivit olagliga och straffbara, den hårda kärnan av kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* omfattats av solidaritet och åtgärderna mot sådana klassats som oacceptabelt förtryck. Det hade varit en lust att leva.
Nu behöver jag kanske inte fördjupa mig i ytliga slagord eller tillrättalagd (anpassad) bibelutläggning, produkter av detta årliga pridande. Jag noterar att sexualitetsfrågan dock tycks ge oönskade konsekvenser. Syndare kan hängas ut på Dumpen.se och där möter uppenbarligen de stackare som gått på samtidslögnerna och glömt något mer grundläggande. Detta är också något att vara stolt över? Men det är glasklart att i en sexualiserad tid, blir det så här. De mest utsatta pedofilerna kan dock inte räkna med episkopal solidaritet, tro mig.
De mer fromma kan dessutom fundera ett varv kring begreppet apostolisk. Biskopar ska stå samman med apostlarna och stå för apostolisk undervisning. Vilken apostel hade köpt den charad som spelas upp i Växjö? Ni minns diakonen, som gick i Prideparaden i sällskap med Modéus II för ett antal år sedan. Han åkte. I fängelse! Och ut ur diakonatatet. Det är väl ingen finkristen som vill ta i honom med tång ens numera? En rätt vanlig apostel hade talat strängt med ex-diakonen, men ännu strängare med biskoparna. ”Fattar ni inte att i denna syndens värld blir allt som kan bli fel också fel vi sämsta möjliga tillfälle – och ert ansvar var att stå upp för Sanningen. Kosta vad det kosta vill!”
Pride påstås vara en manifestation för ”alla människors lika värde”. Detta är en formulering utan sakinnehålla av det enkla skälet att alla människor inte har lika värde. Vi börjar i rondskålen där somliga är så värdelösa att de tas av daga redan innan de sett någon morgondag. Vi kan ta oss vidare och se vilket värde folk i olika stadsdelar eller landsändar har, vi kan gå in på arbetsplatserna och slutligast går vi in och kollar äldrevården och synnerligast den vård äldre covidpatienter fick: morfin! Så mycket med deras värde.
Nu kunde man tänka sig, fd statsrådet metallarbetaren Tomas Eneroth tänker så, att ”kyrkans budskap om att varje människa är värdefull” blir viktigt. Särskilt viktigt ”när hat och hot sprids allt mer i både samhället och på sociala medier”. Det är fortfarande Växjö domkyrka på Facebook som jag läser. Naturligtvis handlar detta om ”att vara en kyrka där alla är välkomna”.
För mig, som är em känslig person, blir detta på en och samma gång både för mycket och för litet. För många fagra men i grunden och i sammanhanget ideologiska ord, betydelselösa. Naturligtvis för lite eftersom det inte sägs ett enda ord om Kyrkans Herre. Wejryd, Modéus II och Eneroth hade inte ett ord att säga om Jesus när frågan ställdes varför det är viktigt att kyrkan är synlig under Pride och sammanhanget var Växjö domkyrka. Beror detta på att sammanhanget liksom är Jesus-fritt? Eller på att Jesus så självklart går i Pride-demonstrationen? Varför sa de inte det då?
Min hållning är enkel. Det är inte alls viktigt att kyrkan är synlig under Pride, inte när man tänker PR-värde och allt det andra. Kyrkan är oftast osynligt närvarande i sammanhangen genom det kristna folket, Elmiamässan, båtutställningar och när Lakers spelar. Tänker man så, är Kyrkans osynliga närvaro det riktigt viktiga. Då blir Kyrkan inte en apparat, inte en ideologisk sändare utan ett Guds eget folk med förmåga att som salt och ljus vara överallt. Utom på bordellerna…
