Konsten att bevara vettet i vanvettets tid

Detta är den dag då varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus och trötta proletärer går druckna av eller i vårvindars rus. Det ena (av) var lika rätt som det andra (i), kunde konstateras på den tiden vi hölls med rejäla 1 maj-demonstrationer. Hannes Sköld skrev sången år 1911. https://www.youtube.com/watch?v=NfKLy3RESUg

Hannes var ett språkgeni, missionärsbarn, poet, antimiltarist, förbrytare (3 mån på Långholmen för förgripligt tal…) vän med de ryska revolutionärerna och tolk åt Madame Alexandra Kollontaj, vän med Zäta Höglund, illa hanterad av Lunds universitet, där hans ansökan till professuren i slaviska språk fuskades bort. Om ni ändå inte ska ut och demonstrera kan ni läsa artikeln om familjen. Missionsförbundare och revolutionärer i familjeförening kanske kan locka. Eller funderingen över hur kristen tro kan ge ett utslag som utopi av annat slag. Lärorikt hur som helst.
https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=6046&forceOrdinarySite=true

Då har jag kommit så långt att jag kan fördjupa det tema som slog mig på min korta vandring till brevlådan i lördags. Konsten att bevara sitt vett i vanvettets tid. Detta är en konstart som går utöver vår förmåga, den saken är klar.

Vi stampar av i Finspångs församling vars kyrkoherde kommit till slutsatsen att Svenska kyrkan ”måste vara relevant för dagens och morgondagens människor”. Den viktigaste resursen för denna relevans är medarbetarna och nu har församlingens ledningsgrupp utbildats i ett modernt ledarskap, som tillsammans ska bygga effektiva, omtänksamma och högpresterande team. Detta sker samarbete med företaget Framgångsrik försäljning. Tänk om Frälsaren själv kommit på denna modell i stället för att hålla sig med tolv taffliga lärjungar, som skulle bli apostlar.

Om ”relevansen” gäller vad jag sagt tidigare. Den ska benämnas ”den förbannade relevansen”, eftersom den skiftar fokus från Frälsaren själv till den kyrkoavgiftsbetalande eller presumtivt betalande kundkretsen. Det är i grunden fel. Saken illustreras av bilden i Dagens Industri där cheferna i Finspångs församling fotograferats. De ser ut som ledningen för vilket medelstort och medelkass företag som helst. Nu ska alla medarbetarna in i fortbildningen. De tycks vara ett 40-tal och dessa 40 tycks ha sju (7) chefer. Reflektionerna göra sig själva. Finspångs församling har 14 000 medlemmar och var förr Risinge pastorat med historia ner till tidig medeltid. 2013 blev det nya ordningar. Och satsningar på den förbannade relevansen. Detta bådar inte gott. Kyrkolivet förnyas inte så – fast det kostar pengar. Hur mycket vet jag inte. Jag klagar inte. Det enda jag beklagar är att jag inte kan återge den bild som illustrerar. Den är kyrkligt sett helt sanslös. Men passar nog väl in i hela ledarskapskonceptet. Men hur gör man med den som känner leda inför åsynen av ledarna?

Tidskriften Pigrim har jag, eftersom jag blev på dåligt humör och kände för lite pillande i elände, återvänt till och KG Hammars artikel om Kyrkans väg i väglöst land.
https://tidskriftenpilgrim.se/wp-content/uploads/sites/2/2022/09/Pilgrim-3-22_Samtiden.pdf

Jag hanterar inte detta. Inte intellektuellt. Inte emotionellt. Inte alls. Jag har hört dumheter tidigare, men i vanliga fall inte på denna före detta ärkebiskopsnivå. Det är helt enkelt ärkedumt. Ni får det en gång till! ”Så har jag äntligen läst Per-Olof Sjögren, den högkyrklige domprosten i Göteborg som för mig bara stod för kvinnoprästmotstånd men som nu framstår som en mästare i församlingsbyggande, vilket han givetvis också var på den tid jag vägrade läsa en rad av vad han skrev.” (aa s 49)
Hur kan man vägra läsa PO utifrån något han framstod som? Erik Petrén hade nog menat att just då måste han läsas. Så icke KG! Han borde ha förstått bättre. Han har mött hela min generations högkyrkliga och fått umgås en famille med kontraktsprosten Carl Greek och hans i detta sällskapsliv olyckliga barn, prostinnan visste nog att uppföra sig. Greek-jäntan ville ogärna umgås i familjen Hammar, så mycket har jag klart för mig – och henne har vi alltid sett som en klok kvinna. Om jag känner lust att bli elak mot KG läser jag HB Hammars lysande bok I ärkebiskopen skugga. Då mjuknar jag i mötet med en dysfuktionell Hammar-familj. Att någon i den miljön klarat sig hyfsat är ett under.

Jag misstror KG:s påstående att han ”varit involverad i otaliga debatter med högkyrkliga företrädare om kvinnors självklara plats i kyrkans ämbete, från åren som teologie studerande till åren som ärkebiskop.” Till detta fogar han att det nog mera handlade om debatter än samtal – ”även om årens gång ledde till försök till samtal”. Debatterna har inte handlat om grundfrågan, den om kvinnors självklara plats (varför skulle KG debattera det självklara?), utan om hur självklart det skulle vara att Svenska kyrkan skulle ha plats för de refraktära, dissiderande, oppositionella – kalla svartrockarna vad ni vill. KG hade en färdig utmönstringsideologi, maskerad till teologi, för detta. Han och Gustaf Wingren. Själva ämbetsdebatten tog Per Erik Persson och biskop Martin Lindström. KG fablar. Otaliga?

Ska jag bli glad över att högkyrkligheten får ett erkännande? KG ser ”tydligt att en högkyrklighet befriad från sin låsning i ämbetsfrågan är ett nödvändigt inslag i den treklang jag ser som kyrkans framtida väg. Högkyrkliga präster har varit bäst på att bygga församling, och det är just församlingsbyggandet som är den stora utmaningen här och nu. Ett församlingsbygge som utgår från mässans firande på ett folkligt och lättillgängligt sätt, skönheten i liturgin och den förening av allvar och humor som lekfull liturgi kan härbärgera. Utifrån detta som församlingens självklara centrum och existensberättigande samlas en gemenskap som bär ut evangeliet i mission och diakoni, hela Guds folk på vandring.” (aa s 49)

Att det är en kyrklig förnyelse lyft ur sitt historiska sammanhang och hanterad på ett helt annat vis noterar jag närmast som en förolämpning. KG kan inte ta samtalet om Kyrkans ämbete, det är uppenbart. Han förstår inte invändningarna och resonerar som den förnuftiga på dansbanan att det vore bättre om man diskuterade än rörde sig till musik. Men det skulle ju inte vara dans… (lite fritt efter C.S. Lewis). En helt annan hållning, kanske Dag Hammarskjölds, hade varit att säga: ”Eftersom högkyrkligheten är så viktig därför att högkyrkliga präster varit bäst på att bygga församling utan att vi ville se och erkänna det – i stället gjorde vi i kyrkosystemet vårt bästa för att mobba iväg dem – behöver vi ta upp ämbetsfrågan igen. Det kan ju visa sig, rent teoretiskt naturligtvis, att vi hade fördomsfullt fel där också, ovilliga till dialog som vi var och dåligt pålästa som vi höll oss. Bara de som burit beteckningen ”högkyrklig” som en smädelse, ska få bära den nu, när den blivit ett ärenamn. Inte vi! Inga andra!”

Så mycket har gått förlorat därför att de motkristna inte kunde försvara oss kyrkligt förnyade utifrån det enkla kravet att vi skulle kritiseras för vad vi faktiskt hävdade. Inte för vad vi grundlöst beskylldes för. Så hur ska vi öva konsten att bevara vårt vett i vanvettets tid när det skulle kunna stå klart för många att samtiden är onödig och att misstagen som de kyrkoledande motkristna begått är irreversibla. Svaret måste nog vara, att hos Gud är allt möjligt, så helt omöjligt kan det trots allt inte vara.

Blir man inte glad av att fira 1 maj så säg? Dagens färg är röd. Två apostlar firas. Filippos och Jakob. De hade inte heller haft det lätt i dagens Svenska kyrkan, så mycket kan sägas både kyrkohistoriskt och dogmhistoriskt. Ta på er slitna kavajer och se hur de blir mantlar av strålande ljus denna dag!