”Konstiga tider vi lever i. Nu dör såna som aldrig gjort det tidigare”, sa prosten Pehr. Martin Lönnebo till exempel. Säg vad ni vill, men han begrep mycket om det andliga livet och väsentligen mindre om det kyrkopolitiska. Det blir nog så för den som skrivit avhandling om Albert Schweitzer, numera mest ihågkommen för att han spelade orgel i Picassos äventyr. Vi satt i kyrkomötet. Mestadels talade han dunkelt. Kyrkomötet var inte hans, som ungdomen säger, ”grej”. ”En dag som den här, längtar jag hem”, sa jag, efter en trist dag. ”Jag längtar hem varje dag!” sa Martin.
Jag skulle till en samtalskväll i biskopsgården i Linköping, men manades att äta dessförinnan. ”Du får bara vindruvor och kex!” Jag åt först och försåg mig sedan av vindruvorna och kexen. Det var nog så det var när det var fest i Västernorrland, förstod jag. När Martin Lind blivit biskop var den sortens kvällar ersatta av något mer luculliskt. Efter Lönnebos fest var det familjen Adell som bullat upp med både det ena och det andra åt mig.
Det är kanske inte allmänt känt, men jag torde ha räddat livet på Martin Lönnebo, då 75 år. Vi stod på kyrkogården i Böda för prosten Bert Lundmark skulle begravas. Kallt var det, snön fnykte. Jag mindes hur biskop Gottfrid Billing år 1925 varit på vännens begravning lett begravningsgudstjänsten?) i Lunds domkyrka och sedan envisats med att följa honom till graven på Norra Kyrkogården i Lund gående efter kistan. Billing fick lunginflammation. Martin fick vänta i kyrkan. Bert var folkkär prost på norra Öland så väder eller väder tar en sådan gravsättning sin tid När det drog ihop sig till slutbön på kyrkogården hämtade jag Lönnebo. Det dracks kaffe mm och allt var så gemytligt som det brukar vara, eftersom alla insåg att ”det var i alla fall inte min begravning vi var på!” Bert Lundmark och Jean Johansson och Martin Lönnebo hörde till samma andlighet. De ville vara präster i en anständig Kyrka.
Egentligen kan jag inte förstå saken på annat sätt, än att Martin Lönnebo inte kunde förstå sig på det kyrkopolitiska spelet. Han rörde sig över de sakpolitiska realiteter som skapade kyrkolivet så som det kommer att vara min livstid ut. Det gällde på flera sätt också Bertil Werkström, som var biskop i Härnösand när Martin var domprost där. De ville tolka allt till det bästa – och det kan visa sig vara den värsta lösningen av verkliga problem. När det gällde ärkebiskop Bertil så föste några av kamraterna i dåvarande Centralstyrelsen ner oss två i en soffa för öppenhjärtiga samtal. Det var bra.
När Martin Lönnebo kom med sina pärlor till Verbum och hade några idéer om vad som kunde göras, fattade Leonard Hagberg poängerna. De skulle dras igenom i förlagsstyrelsen också. Det gick. Jag ska inte påstå, att jag var helt oskyldig till detta. Jag hade ingen aning om hur stort det skulle bli, men jag var och är för en fysisk fromhet. Så folklig är jag.
Att jag upptäckte det lokala helgonet Johan August i Ör, Sytte, just som ”lokalt helgon” var också Martins förtjänst. Han nämnde honom i boken Religionens fem språk. Jag hade hört om Sytte i anekdoternas form. Nu fick han en ny betydelse för mig. Alltså skrev jag om honom i boken Sann myt. Avsnittet om Sytte gick nuvarande kyrkosekreteraren Cristina Grenholm totalt förbi. Hon hade inte sensorium för andliga strömningar i kyrkolivet då. Inte därefter heller, tror jag. Det kapitlet ledde Tom G.A. Hardt till slutsatsen att jag var en hycklare för jag låtsades vara vän med Sytte, när jag egentligen stod för en helt annan tro. Det hela var obegripligt. Skulle jag förstå det hela, se begripligheterna i själva förgripligheterna, hade det varit än värre. Tror jag. Men det finns begåvningar som är särbegåvningar och tillåts vara det utöver/bortom alla rimliga gränser. Också i det kyrkliga och akademiska. Så var det sagt.
I går kväll funderade jag dock över Martin Lönnebos försummelser. Varför kunde han i sina egna tankemodeller aldrig integrera den kyrkliga förnyelsens bidrag, konstruktiva lösningsförsök av samtida och framtida kyrkoproblem liksom denna rörelsers erfarenheter av brutalitet i det andliga under det principiellt fotade fältropet: ”Det är inte tillbörligt att sådana som ni får leva:” Är snälla människors oförmåga att se ondskans spel och genomskåda hur det spelet bedriv förklaringen? ”Ett steg i taget!” Ta till detta oförmågan att se ett andligt råskinn i en biskopskollega eller en biskopskollega i hans nakna utgestaltning: ett andligt råskinn eller ett råskinn i det andliga. Nog sagt. Martin såg inte.
Jag hade egentligen tänkt följa upp teman från veckan i denna slända. Så blir det inte. Jag är lite krasslig och kaninen Luther har rymt. Jag fångade in honom två gånger om, men inte den tredje. Jag tror att jag är existentiellt ledsen, inte för att jag gjort något handhavandefel med kaninerna men ändå. Jag tycker att den omsorg vi visat Luther har han på ett brutalt sätt avvisat. Hur känns det? Kaninen Luther är ungefär som den härskande klassen i Svenska kyrkan.
Läkaren i Borgholm, som jag var hos, hade studerat medicin i Bergen. ”Då är hon kompetent”, sa min bror. Jag höll med. Mina höga järnvärden kunde hon inte riktigt förklara. Det kunde bero på en inflammation. Referensvärde till 400 och jag ligger på 733. Jag antydde att detta värde skulle kunna bero på att jag tar mig ett järn ibland.