Madde, hon med det ap-tråkiga blogginlägg, som roade, har konstruktiva idéer. https://sultansjoqvist.se/extra-ap-blogg/
Själv kan jag kontra med några lösa iakttagelser. Apan förekommer i 1 Kon 10:22 och 2 Krön 9:21. En av Nadabs söner hette Appaim (1 Krön 2:20. Apollyon är det grekiska namnet på avgrundens ängel, Upp 9:11. Och så har vi Apollos, som somliga av de kristliga i Korinth ville hålla sig till. Så gick det som det gick. Splittring och elände. Detta om det ap-iga i Den Heliga Skrift. Men hur är det med de falska profeterna? Madde tänker att det ap-tkråiga skulle vara ett kriterium. Alls icke! De falska profeterna talar inte tråkigt, de säger sådant vi gärna vill höra med fromsint tonfall och fromsint min. De vill för-föra oss, föra oss bort från tron på Kristus. Då kan de inte riskera att vara tråkiga.
Är då litanian tråkig? Den sjungs hela fastetiden där jag är och jag älskar den. Jag håller med att det dras en gräns mot allt ont, också mot det ap-tråkiga. Men litanian i sig sammanfattar vad slaget står om. Evangeliet på ena sidan och det ap-tråkiga på den andra. Synden är så trist. Det beror på en massa saker, inte minst den att Djävulen inte kan skapa, bara förstöra. När Djävulen använder försåt och list kan han bara uppträda som – Guds apa! Härma. Inte skapa. Folk går på sådant, ofattbart nog. Kampen om människan pågår och människor tar ställning sig själva till skada. De går på vad som helst.
Jag kan förstås pigga upp mig med att läsa om motståndet. Evangelierna och breven har en hel del av det slaget. Jag varsnar därmed Lögnens furste och vad han ägnar sig åt. Det gör mig känslig när jag bringas att förstå klimatnödläget för de sitter tydligen i bilderburkarna och dribblar med mig. Det är inte riktigt som de säger, folkförförarna. Jag såg Henrik Jönsson som är libertarian – inte libertin, om jag fattat rätt. Han verkar sätta fingret på en hoper ömma punkter.
Jag försökte lägga en länk men misslyckades. Ni får leta själva på Henrik Jönsson Youtube. Där återfinns inlägget om extremväder. Skam den som ger sig. Jag gjorde ett nytt försök: https://www.youtube.com/watch?v=WuLTkHynrOA&t=24s
20 omskakande minutrar kan ni väl unna er? Det gör det möjligt att med några referenspunkter avnjuta sådant jag med skattemedel redan betalat för. Det gör klimatalarmismen mer uthärdlig, menar jag. Detta är förstås en teologisk fråga, frågan om hur vi resonerar förnuftig – sanna ord med lugn besinning, som aposteln fick till det. (Apg 26:25, gamla översättningen)
Då vi tillbaka till ap-teat; ap-ostlar och ap-ostolisk succession. Här är vi oense, Madde och jag. Det beror på att jag tänker katolskt och inte spiritualistiskt. Kyrkans struktur är personal, heter det. På gemen svenska betyder det att Gud tänker i människor och skapade dig och mig fina och värdefulla. Nu sket sig detta. Människan lät sig villigt förföras och drog därmed döden över allt levande; sig själv, djuren och all naturen. Jorden är, som ni vet, levande och kan lovsjunga. Frälsningen tar gestalt, det vet ni också. Den nya Adam kommer med liv åt allt som var lagt under dödens välde och ger oss ämbetet för att vi ska få den frälsande tron. Så står det i Confessio Augustana. Ord och sakrament räcks oss av dem som vigts för sysslan. Successionen? Den är i eminent mening att sätt att förklara att dem vi umgås med säger vilka vi är. Villolärarna umgås med svärmandar (!). Vi med apostlar och profeter av kött och blod. Vi kan göra reda för vad vi tänker i samspråk med just apostar, profeter och kyrkolärare. Få romerska katoliker kommer då med referenser till Leo X, denne oduglige teolog. Ingen läser någon teologisk skrift han har författat. Hans motpart Martin Luther läses och kan vid behov resoneras förnuftigt om.
Vad med Maddes lilla ”klapp på huvudet vid vigningen”? Professor Gustaf Wingren talade om biskopens ”handrörelse”. Mer var det inte. Gustaf och Madde är faktiskt lite lika. Båda har som det hette dåförtiden ”avsagt sig prästämbetet”. Tänker man inte i person utan spiritualistiskt när det handlar om vigningen blir allt begripligt – även om det för mig i förstone tedde sig obegripligt. Klappen på huvudet sätter in den som vigs i följden/gemenskapen av biskopar och präster Kyrkans historia igenom.
Noga taget inte bara präster. Den apostoliska successionen är också Guds folks. Vi firar högmässa med folket under långliga tider i sockenkyrkor, som inte sällan är imponerande gamla och med psalmer som anmödrar och anfäder sjungit. Vi ber Herrens bön med dem allihop. Talet om Svenska kyrkans apostoliska succession är en berättelse om något mer än en handviftning. Det är också berättelsen om det troende folkets knäppta händer och hur detta folk sätter sina ändor i kyrkbänken, lyssnar med sina öron, lovsjunger med sina munnar och begrundar med hjärta och hjärna vad de får höra.
Vad var det jag nu skrev? Det var en ap-ologi för gudstjänstlivet och en ap-ologetisk undervisning därtill. Tron kan försvaras och det som alltför lätt avfärdas kan visa sig vara något mer än vad som i förstone tänktes.
Borde jag inte skämmas för att jag tänker så handfast och grovhugget konkret och inte spiritualistiskt fiiiint om Kyrkans ämbete? Det borde jag kanske – men det gör jag inte. Jag vet på vem jag tror. Det är alls inte ap-tråkigt. För mig! Jag känner ju till grundkonceptet från femtiotalet, när ämbetsteologin skrevs av. ”Ämbetet är ingenting. Kvinnor ska ha det!” Det kan man i sanning kalla ap-tråkigt.
Och med Modéus I kopplar vi på den tidigare vigningssuccessionen. Det kommer att finnas biskopar ”typ A och biskopar ”typ B”. Sug på den!