Det tog två dagar att begrava Sylvia Rye-Danjelsen (1935-2022). Denna omständighet ger en vink om hennes värde. Folkskollärare, prästfru, trebarnsmor, x-antal barnbarnsmor och y-antal barnbarnbarnsmor. Hon började den kyrkliga karriären i KGF, den kristna gymnasiströrelsen. Där möttes Lasse och hon. Öjaby blev hennes församling i första hand, därefter Två Systrars i Kalmar. Det är alltså Växjö stift saken gäller. Naturligtvis höll vi av Sylvia. Att hon var mån om min gamla morsa hör till hennes ovanskliga förtjänster. Ormesberga församling inkorporerades ju med Öjaby. I Öjaby fanns något annat än pensionerade präster med frikyrkopastorsbakgrund, om man säger så. Och så säger man, för så var det.
Det är sannerligen inte alla prästfruar som det behövs två dagar för att begrava, bara de storstilade. Det finns andra prästfruar. Jag har sett dem. Sådana vill man ha i jorden så fort som möjligt utan vidare aggremanger.
Om jag struntar i det personliga om Sylvia, som det där med begåvning och gåvor och tar fram det tidstypiska är det förstås gymnasiströrelsen saken gäller. Där fostrades den unga generationen. Den blev högkyrklig eftersom den kyrkliga förnyelsen just var en intellektuellt anständig kyrklig förnyelserörelse. På ett sätt självstyrande; äldre kamrater (studenter) ordnade möten och höll föredrag för gymnasister och arbetsvilliga präster lockades att ta ansvar som kaplaner, studieledare och föredragshållare (utan särskilt arvode eller övertidsersättning…) Här var prästrekryteringens egentliga bas och alltså också i lyckosamma fall basen för rekrytering av blivande prästfruar.
Problemet med dessa arbetsvilliga präster var att de esomoftast var kyrkligt förnyade. I det kyrkliga sägs ungdomar vara viktiga. Det gäller blivande kyrkobyråkrater samt flickor med långa flätor som med inlevelse deklamerar Nils Bolander. ”Kyrkligt gettofolk”, för att säga det enkelt. De andra var de som drev resonemang, var helt normala i sin mänsklighet och kunde uppskatta både liturgi och teologi. De fann arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Det var inte så populärt. Gymnasiströrelsen KGF las ihop med Kyrkans Ungdom, som lades under en stiftskonsulents kontroll. I dessa sammanhang var folket från Växjö stift i strykklass när det var riksmöten, förstod jag. De från Växjö stift tänkte fel när de inte tänkte som man tänkte i Mälardalen, den med sämsta kyrklighet i landet. KGF skulle bort.
Konsekvensen blev att prästrekryteringen havererade. I stället för finniga tonårspojkar, helt normala i sin mänsklighet och teologiskt taggade, blev rekrytringbasen en annan, den som slagkraftigt sammanfattats med begreppet ”klimaktieriekallelser”. Borta är unga prästfruar och unga präster, vigda i spannet 23-27 år och formbara för den heliga tjänsten. Det kyrkliga kravet på Gleichschaltung får sina konsekvenser. Det fattade i förstone inte biskoparna. De vigde på och fick in livserfarna (men kanske inte så kyrkliga) damer. Lärare och sjukvårdspersonal, en och annan kurator. Kombinera detta med en sanslös vuxenmobbing mot de präster som tänkte som Svenska kyrkan är 1957 och menade, att politiska beslut inte kan vara avgörande för ämbetsteologin så vet ni villkoren.
Sylvia visste. Hennes man var en av de utsatta, ett hatobjekt. Men i Öjaby församling fanns två gudstjänster varje söndagsförmiddag, kvällsmässa i veckan och tidebön – men också studiearbete och folk som utgjorde församling. Jag ska kanske inte vara ofin nog att påpeka hur föga av detta som finns kvar. Däremot är jag ofin nog att fråga varför folket inte kräver, att de kyrkliga översåtarna gör räkenskap för sin förvaltning innan Herren själv gör det. Antagligen beror det på att det vi kallar ”församling” i egentlig mening inte är just församling utan bara en samling människor som då och då råkar gå i kyrkan vid samma tillfälle – om det nu ges några tillfällen. Konsumenter av religionsutövning. I en sådan struktur kan det till och med vara så, att kyrkorådets ordförande aldrig ses i kyrkan en söndag. Synpunkter och åsikter om Kyrkans allra heligaste tro kan man ha ändå.
Nu vet jag hur den kyrkliga utvecklingen ska beskrivas. Det sker inifrån, med full förståelse av hur fin och värdefull den kyrkliga verksamheten är (den som folk inte finner någon anledning att delta i). Vid begravningskaffet i går (inte det i förrgår) frågade jag om familjen hade något klipparkiv från tiden som varit. Det fanns nog inte, i varje fall inte omfattande. Kanske var det så för den unga prästfamiljen att domprostfamiljens praxis var deras. GA Danell och Inga Danell sprang och gömde tidningar för varandra för att respektive skulle slippa läsa påhopp och illvilja. Hur vore det att skildra Växjö stift under en generation, säg från 1960 till 1999, genom att låta beskrivningen av det kyrkliga på ledarsidor, insändarsidor och nyhetsförmedling bli mönster. Det skulle bli en annan berättelse, den som folk fick sig till livs. Ett och annat kanske då skulle bli mer begripligt? Vad stod alltså i tidningarna och hur styrde denna journalistik det som hände sedan?
Då dyker kanske andra prästfruar upp, sådana som deltog i hatkampanjer eller med gillande såg vad som pågick. Om dem kan jag numera bara säga ett. Det behövdes inte två dagar för att får dem i jorden och det var inte många människor som följde dem. De var inte prästfruar av den typ vi tycker om, helt enkelt. Men det ville vi inte säga rent ut. Kristligt skulle vi se kärleksfulla ut. Men på deras begravningar gick vi inte. Vi ville inte visa vår rörelse. Inte den i hjärtat men den i mungipan, Jag skriver alltså om det kyrkliga skitfolket, det som träder fram i bjärt belysning när man varit med om en jordafärd av en kyrkokristen, helt normal i sin mänsklighet, helt kyrklig till sitt tänkande, talande och handlande. I korthet: en som lugnt och tryggt visste vad hon trodde.
Skapelsetemat är inte oviktigt, Inte heller frågan om kallelse. Någon påstod att flera kv*nn*pr*st*r i Mellansverige lämnat och blivit romerska katoliker. Det kanske kan utrönas vid en lusläsning av Torsdagsdepressionens nyhetsförmedling, den Marianne Petersson bestått oss med. På nyhetsplats har jag inte läst något. Om nu ett icke obetydligt antal konverterar och slutar vara kv*nnl*g* pr*st*r finns väl några lärdomar att dra? Vad säger biskoparna, som varit med om detta? Måste sakförhållandet döljas för att inte ge kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* vatten på kvarn? Man undrar.
Medge att det är mången tanke som frigörs efter två begravningsdagar! Sylvia Rye-Danjelsen stod för en Kyrka som var mer levande än det arma kyrkoliv Svenska kyrkan nu stoltserar med.
Prästgården i Öjaby står tom. Hur många år har det varit så? När familjen Rye-Danjelsen bodde dä, var prästgården öppen för mängder med människor och aktiviteter. Det var ett kyrkligt lämpligt arbetssätt men självfallet kyrkopolitiskt olämpligt.