Jag bläddrade lite i en samling tidningar. Där dök diakonen upp, han som var så ivrig pridare, gifte sig med en man i domkyrkan, gick strax bakom Modéus II i prideparaden. Allt var storstilat. Allt var framgång. Vii tar inte detaljerna, men det blev fängelse för barnpornografibrott och stor tystnad i det kyrkliga i Växjö med omnejd samt i det socialdemokratiska partiet. Få ställde frågan om det gemensamma. Vad kunde vi och borde vi ha gjort för att detta elände skulle undgås. Och vad hade det fina kleresiet i Växjö egentligen ställt upp på? Funderade den före detta diakonen över den frågan när han satt på kåken? Hade inte Modéus II signalerat att det jag höll på med egentligen var helt i sin ordning?”, kunde han kanske tänka. Svenska kyrkan var ju på banan – eller var det så illa att de finkristna inte hade en aning om vilka krafter de samspelade med? På kåken finns det tid att tänka. Tror jag.
Frågan är inte bara vad en människa är. Frågan är också hur människan blir mänsklig och mänsklig blir hon först när hon fungerar efter avsikten, skapad till gudslikhet, imago Dei. The Image and Likeness of God. (1 Mos 1:27) Sedan kom eländet och nu behövs mycket för att återställa skapelsen. Det arbetet fortgår och har fortgått så länge här i tiden att också jag kommit med. Jag är skapad alldeles unik och jag ska helgas till detta unika i gemenskap med det heliga och de heliga, communio sanctorum. Skapelse och nyskapelse pågår. Och ett av syftena är förstås att jag ska bli den Gud avsett mig att bli och vara.
Men vem är jag på riktigt? När är jag mig själv? När jag är barn? Innan jag fördärvats på lekskola, i småskola, i folkskola, i realskola, på gymnasium och universitet? När jag är 23 år gammal eller 30? När jag fyller 40 eller 50? När jag går i pension eller när jag åldras och avnjuter åldrandets konsekvenser då jag ser gamla kamrater just som – gamla? Medge att allt verkar mysteriöst. Men kärnan i en sann student kanske är det vi ska tala om? I allt detta har Gud en avsikt med mig och alla mina kromosomer. Det kanske ska vara Guds mening med mig och mina dagar jag ska söka och det jag gör när jag söker Guds ansikte?
En trevlig kille som spelade bastuba och bodde i Rottne tänker jag på nu. Vi finns båda på bild från ett sommarmöte på Kronoberg. Året måste ha varit 1970. Han blev präst några år senare, duktig församlingspräst och missionär därefter. Han var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Nu har han skrivit bok om sitt liv och jag begriper att jag inte riktigt begriper – men det gäller inte bara honom.
Jag tar det enklaste först. Boken heter Jag kom inte ut. Jag blev mig själv och är skriven av Ann-Christine Ruuth. (Norstedts 2022). Omslagsbilden har Elisabeth Ohlson tagit. The Gay Community levererar alltid.
Det lite svårare är för mig hållningen att byta åsikt i ämbetsfrågan. Åke var emot nyordningen eftersom kamraterna i gymnasistföreningen Pro Vero var det. Av befolkningen var dock de flesta dock för nyordningen, bara 3% emot när det var 1980-tal (men 48%% av prästerna.)… Att vara emot då för att andra är emot, tycks mig underligt. Det jag då inte fattat, var att det är mänskligt att glida med och göra som den närmsta kretsen gör. Det var just detta jag inte gjort.
I min familj och i vänkretsen, också bland prästerna, var de flesta för ämbetsreformen m/58. Också jag. Efter att ha varit hos Margit Sahlin på Österskär ville jag försvara reformen, läste på och insåg, att det var en uselt hanterad fråga som teologiskt aldrig lösts. Den hanterades politiskt och i politisk ordning genom löftesbrott. Jag trodde att de som var motståndare hade gjort samma intellektuella resa och ägnade sig åt sanningsfrågor. Det hade de uppenbarligen inte. Det förklarar anpassningsbenägenheten. Eller med bokens egna ord: ”Jag kommer genom åren att bli mycket duktig på att imitera andra i olika sammanhang.” (boken s 47, jfr s 96)
Det för mig svåraste har jag klarat mig från. Jag frågade en kollega: – Om Åke kommit till dig och frågat, vad hade du sagt? – Jag hade rätt honom att gå till någon annan. – Om han kommit till mig, vad hade jag sagt? – Du hade gett honom brutalsjälavård
Jag undrar det. Jag hade haft svårt att hantera situationen. Jag trodde ju att Gud skapat honom till man, fin och värdefull och att detta synbarligen funkat. Barn och familj hade han ju. Är detta konkreta själva sanningen om Åke och allt annat tankespöken, verkliga men spöken, fenomen i en fallen värld?
Han kom inte till mig och Åke och jag har inte mötts på årtionden (och kommer aldrig att mötas för han finns inte mer. Hur är det då med prästvigningen av Åke nu? Den svåra personliga frågan blev inte min, men den kyrkliga är det. Vilket är det gemensamma ansvaret för att det blev som det blev?
Askes är träning, som ni vet. Är den vedervärdiga sanningen den, att Svenska kyrkan är dålig på askes. Folk hänger på gymmet med märkliga redskap men själavård och askes i Kyrkans gemenskap är inget att satsa på? Muskler ska utvecklas, inte själsliv – alltså livet som mig själv och som mig själv livet igenom. Kan det bli så, att ett tankefoster får utvecklas och bli ett tankemonster som styr en människa. För hur eller hur så finns det utrymme för mycken sjävupptagenhet i boken. Men Ann-Christin Ruuth är nöjd med sitt liv: ”Detta är jag, detta är mitt liv, det är mitt sätt att vara människa, och jag önskar inget annat liv än just detta.” (boken s 253). Vi andra fortsätter väl att undra över livet, undrar vart det ska ta vägen, undrar hur lång tid vi har kvar och rannsakar med dyster uppsyn vårt sätt att vara människa rätt regelbundet.
Ann-Christine Ruuth slutar med en slags bekännelse. ”Min kristna bakgrund har i många avseenden inte varit till hjälp.” (boken s 258) Det är raka besked från en fd kyrkoherde. Man får veta mer på samma sida: ”Institutionaliserad kristendom har sällan varit den mänskliga frihetens förespråkare, oftare har den tagit på sig att definiera friheten och sätta gränser.” En före detta kyrkoherde måste väl betraktas som sakkunnig om detta. Han har ju på chefspost företrätt just den institutionaliserade kristendomen. Vi andra mer svagsinta skulle förstås kunna fundera över själva frihetsbegreppet i en värld, där Lögnens Furste får ett stort och rätt fritt spelrum. Och några av oss har varit medvetna kyrkokritiker eftersom vi sett lögnväsendet – men också haft en levande vision av Kristi Kyrka.
Boken tillägnas ”Lina, min älskade”. Hade det inte varit enklare att fortsätta som Åke då i stället för att genomgå en omfattande könskorrigering? Och korrigering? Gjorde Skaparen alltså fel från början? Jag är förvirrad efter att ha läst boken, det medger jag.
I dag åker jag till Dalarna. Gun Kessle och Jan Myrdal ska vi minnas på kyrkogården i Gustafs. Om jag frågat Jan om fenomenen i tiden hade han kanske om somligt, sagt att samtidens/maktens vind blåser genom rören och skapar de ljud vi hör. Inget annat. Borde vi då inte grundläggande misstro sådana ljud, ord och meningsbyggnader? För vem ska vi låta få makten över våra tankar och föreställningar?