På mitt skrivbord ligger två katter och sover. De vet inget om kriget i Ukraina. De blev alltså inte tårögt förvånade över att det inträffade i torsdags morse som legat i pipeline så länge. Då ställs frågan vad ”Religionen” kan göra i denna situation. Riksbiskopen gav besked, för hon fick
frågan vad Religion kan göra för att trösta människor som känner sig oroliga över situationen.
– Jag tror den kan göra mycket. Vi litar på Gud, som har varit vår trygga punkt i flera hundra år, i dåliga och i goda tider. Så vi känner till styrkan i eftertanke och bön, men vi vet också att tron ger oss motivationen att hjälpa till humanitärt och att hjälpa flyktingar, svarade hon.
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkorna-reagerar-pa-invasionen
Detta är ett vackert svar. Jag går inte alls på det – och skälet är just att det är ett religiöst svar.
Vi får väl ta resonemanget punkt för punkt:
Varför litar vi på Gud? Därför att ”gud” varit vår trygga punkt i flera hundra år. Jaha. Är det inte att ta i? För lite, alltså. Bärs inte tillvaron av Hans allmakts ord – mer än flera hundra år, alltså?
Vilken religions gud har alltså varit vår trygga punkt i flera hundra år och på vilket sätt?
Var finns styrkan? I vår eftertanke och bön. Tror inte det. I Ordet och sakramenten! Utanför oss och så till oss, in till oss!
Och tron – behövs den för att motivera grundläggande mänsklig omsorg? Det tror jag egentligen inte heller. Också trolösa hundhedningar kan vara goda människor, det var ju detta jesuitmissionärerna kom på, när de mötte människor i Kina, som inte hört något om Jesus men var moraliskt högstående trots det.
Kyrkornas världsråd kunde inte samla sig till ett uttalande. Rysk-ortodoxa kyrkan vägrade i vändningen. Det påminner om hur de tyska kristna vägrade ekumenik när det begav sig i Tredje riket. De deltog inte. Nå, släng ut de putteortodoxa och tala fritt! Men inte ett ont ord om Putin. Han fick till sist lite snits på korstecknet…
I dag är det Gin&Tonic Monday, en dag då religiösa stupiditeter med glädje kan sköljas bort och det europeiska kriget kan hanteras på samma sätt. Jag har förberett denna måndag genom att inte enbart följa det europeiska kriget utan också genom att läsa Carl Sjösvärd Birgers doktorsavhandling ”Den katolicerande riktningen i vår kyrka”. Den kan i fulltext laddas ner.
https://www.teol.uu.se/om-oss/doktorsavhandlingar/ Annars köper man helt sonika avhandlingen och pryder sin bokhylla för decennier framöver.
Den är den högkyrkliga rörelsens och dess identitet i Svenska kyrkan 1909-1946 som avhandlas på 513 eggande och tankeväckande sidor. Författaren besvarar många frågor som de flesta inte ens haft vett att ställa. Och då står det klart vad Anders Blomquist menade, när han sa:”Förr än Gunnar Rosendal var jag!”
Det är allt detta som föregick fader Gunnar som beskrivs och förklaras. Och jag tror jag förstår hur det kom sig att prosten Albert Lysander inte ville ha boken Kyrklig förnyelse tillägnad SCA, det apostoliska brödraskapet. Jo, jag har fattat att det var fel bok och fel författare för de försiktiga. Det finns en högkyrklig glädje över försiktighet. Det är denna försiktighet som gjort att ingenting av den glada högkyrkliga entusiasmen egentligen bevarats i Lunds stift. Som biskop Gottfrid Billing sa: ”Man kan vara så försiktig att man dör av det!” Men var inte Gunnar Rosendal med i brödraskapet SCA? Visst. Men det är som att vara i samma krigsmakt men i den har inte alla samma kultur. Så här:
Albert Lysander i Malmö och mängder av högkyrkliga med honom var kultiverade och fina. De var som kavalleriofficerare, måna om sina traditioner, sin hästar och eleganta uniformer med välputsade ridstövlar. Så kommer Gunnar Rosendal. Han är lika främmande för de gamla manéren som översten Charles de Gaulle kom att bli i den franska krigsmakten. Pansar är ett nytt vapenslag för en ny tid. Pansarbrigadchefer, de Gaulle och Rosendal lika, skrämmer – för de har fattat vad den moderna tiden med industrialiserad krigföring kräver. Så går det som det går. I Frankrike till nederlag och i Svenska kyrkan till att fiendebilden av högkyrklighet måste etableras. Jag uppfattar att de som ska klandras är biskoparna; de högre cheferna alltså. De skulle ha integrerat det nya tänkandet. I stället intrigerade de emot det. Tor Andrae mest av alla – men Yngve Brilioth var inte heller sen att dra gränsen. Då kom ”den nya kyrkosynen”, som till förvillelse tänkte som ”högkyrkligheten”, att dra fronten mot just högkyrkligheten. Och ska vi sammanfatta vad som hände tror jag vi ska säga: ”Vi kallar det olika kyrkosyn, men egentligen handlar det om att vi inte tycker om varandra.”
Varför skulle de? Gunnar Rosendal var plebejisk. Han sa ”svettig” (eller ”svittig”!) och inte ”echaufferad” som Brilioths mamma tyckte var det uttryck som skulle användas, om man ens skulle tala om saken. Kyrka och klass som komponenter. Och så det där fiffiga att säga något så otydligt att kritik inte kunde drabba samt köra med lite tricks för att slippa få upp motsättningar i sak till ytan.
Det gick som det gick. Nu finns alltså en ordentligt genomarbetad avhandling om den tidigare historien, den som följer efter den lundensiska högkyrkligheten. Mycket som har bäring på vad som hände sedan går att förstå. Somligt ter sig för en åldrad präst fortsatt egendomligt. Varför kunde så få uppfatta vad som var det gemensamma utan tillät en front mellan folkkyrklighet och högkyrklighet. Nog var Gunnar Rosendal folkkyrklig – mycket mer folklig och kyrklig än många av folkkyrkotankens koryféer!
Har jag gjort 55 noteringar om avhandlingen på ett litet papper inser alla, att jag tänker återkomma till detta viktiga arbete. Osby församlings krönikeböcker kommer förhoppningsvis i denne kungens tid. Det är Skara stiftshistoriska sällskap och Hagberg & Son (Johnny och Markus) samt Fyrlund & Dotter (Björn och Ida) som atbetat med/skrivit in texten. Jag tror inte de behöver vara så konsekventa med själva texten. Fader Gunnar skrev under många år och stavade fel på namn och så, det är själva genren. Med avstamp i Carl Sjösvärd Birgers avhandling kan nog det mesta begripas och, säg, illumineras och koloreras.
Jag satt i går och tittade mig omkring i Rydaholms kyrka. Där är mycket präglat av den högkyrkliga rörelsen: Kyrkoherden hade inte svart kappa. Det var inte högmässa utan nattvard som förrr i tiden. Det var högmässa! Procession och recession med kors och ljus och kör, bugningar, korstecken och elevation. Ett sakramentsskåp förstås, psalmer i sångvänlig takt och en predikan som handlade om Jesus och oss.
Kyrkoherden är högkyrklig av klassiskt internationellt slag. Hade det inte kunnat se llikadant ut om han varit modernt högkyrklig, så modernt som det blev när begreppet ”högkyrklig” inte längre var ett smädesnamn? Jo – men då hade en känslig person, som jag, anat diskrepansen mellan yta och innehåll. Alla säger inte shibboleth på ett kyrkligt förnyat vis, om man så säger.
Jag återkommer. Men först ska denna festdag firas. De pensionerade överstarna Olofsson och Salander kommer inte, men väl major B. och några kronvrak därtill. G&T-Monday!!! Denna festdag hade också fader Gunnar satt värde på. Hur firar Carl Sjösvärd Birger dagen – inte med ett sjöslag väl? Men anledning att fira länge har han! Fastan kommer i vägen…
Firar Riksbiskopen? Ger Religionen motivering för GT-fest? I så fall – varför? Stalltips: det är just ingen egentlig glädje med Religionen. Religionen håller sig inte med evangeliet, nämligen.