Känsliga läsare varnas men konsumenter av deckare/kriminalromaner kan utan problem fortsätta läsa.
Miljön tar vi upp först. Gotland är en ö med öns kultur. ”Alla vet allt om alla”, heter det. Därtill finns det en vänstrandets kultur på ön. Kan alltså Petersson ha anammat den lokala seden och så får han kritik för det – från fastlandet? Det finns ett statligt verk, anförtroddes jag, där tystnadens kultur gäller. Ingen vågar säga något för man vet inte vem som legat med vem, vem som ligger med vem och vem som kommer att ligga med vem. Det antyddes liknande förhållanden i staden Visby. Så vad om miljön? Jag tror vi för stunden inte kommer längre på detta spår.
Tidslinjen då? Här bränner det till. Initialt har Ansvarsnämnden öppnat ett ärende, heter det. Sådant händer inte hipp som happ. Någon måste ha anförtrott Ansvarsnämnden något. När? Hur? Och vem var det som har sådan säker ingång i Ansvarsnämnden? Nämnden kunde ju lika initialt avvisat uppgifterna som illasinnat skvaller. Så vad har egentligen hänt så där alldeles i början?
Nästa fråga är minst lika intressant. Vem gav Petersson rådet att anmäla sig själv och varför? För oss utomstående tycks Petersson ha uppfattat att detta skulle hjälpa situationen. Biskopsmötet tar i sitt yttrande också upp detta som en omständighet att beakta. I praktiken föll likväl bilan här, men på ett intresseväckande sätt. Det är inte sexpysslet utanför äktenskapet Biskopsmötet och Ansvarsnämnden tar fasta på utan frågan om Petersson skadat det anseende en biskop bör ha och, när jag hörde Schött i Nordergren och Epstein förra veckan, så handlade ansvarsnämndens beslut om att ”ta konsekvenserna av sitt handlande” vilket för oss evangeliska är en legalism som står i strid med evangelium. Svenska kyrkan har problem med justis från Östermalm.
Kyrkoherdarna, som träder fram, skulle kanske också granskas? Vad kan de ha haft för motiv? Är det i detta sammanhang en komplikation att utlandskyrkan hör ihop med Visby stift?
För det fall Thomas Petersson är just så enfaldig, trevlig och charmerande – men enfaldig, som jag tänker – märker han inte faran att han just genom dessa sina egenskaper skaffar sig fiender, som tar vara på möjligheten att krossa honom. De kristna har det svårt eftersom de ska vara så kärleksfulla. Det är lika eländigt för dem som för en scout i scoutskjorta – en som alltså offentligen måste leva upp till scoutlagen. Med samma lättnad som scouten kan klä sig civil, kan de kärleksfulla kristna stimuleras vid tanken att de iförda rättfärdighetens rymliga mantel kan sätta dit en syndare. Här triumferar deras förakt för svaga och demaskerade syndare. Det är då anständigt att försöka krossa syndaren och kvalificera förlåtelsen med vad den kräver. Riksbiskopen sa just så. Krav!
De evangeliska säger: ”Den kräver inte längre ett skit!”. Men samförståndet i all anständighet mellan de reformert lagiska och de i all allmännelighet lagiska, firar alltid triumfer. Skamkulturen fungerar så. Men den är alls inte kyrklig för Kyrkans kultur är en skuldkultur, en kultur där skuld lyfts av och människor får börja om. En apostolisk kyrka håller fram Petrus och Paulus – och det beror inte på manschauvinism! Det beror på att de är mönster och förebilder för den kyrkliga skuldkulturen. Också blodröda synder kan tvättas vita. I blod! Det är vad frälsningen går ut på. Kan det vara så, att vi i det kyrkliga har brist både på rejäla helgon och rejäla syndare? Evangeliet är föga värt i mellanmjölkens land, där de bekända synderna blir små och futtiga – medan de verkliga synderna går under radarn.
Jag hade glömt uttrycket för snygga, virila och charmerande präster. ”Altarhingstar” kallas de. Jag tror mig förstå, att dessa altarhingstar mest kommenteras av yngre damer till andra yngre damer för att dessa i görligaste mån ska kunna undvika dem. Några, men sannolikt inte alla, kan i sina stift definiera dem. Minns domen mot en kyrkoherde som, enligt den omaskade utredning i Överklagandenämnden som Robert Schött då satte sitt namn under, tog emot en kvinnlig bekant på prästgårdens trappa och visade henne runt i prästgården. ”När vi kom till sovrummet föll det sig naturligt att…” När jag mötte Robert Schött omfamnade jag honom med hälsnlngsorden: ”Pornografen själv”. Robert genmälde: ”Jag ville inte att vi skulle vara fullt så tydliga.”
Nu tror ni att dessa frågor är dagens mest deprimerande. You ai’nt seen nothing yet! Jonas Eek klagade bitterliga i sin ledare i Torsdagsdepressionen över att Teologifestivalen fick ställas in. För få deltagare, inget intresse. Han såg alldeles rätt. Jag kan förstås undra varför religionsvetare, för så är de utbildade, skulle bry sig om att fara på teologisk festival. Det enda skäl jag kan tänka mig är att någon annan betalar för mat, husrum och event i Uppsala så att jag kommer undan vardagens tråk och möda därhemmavid. Detta tycks inte vara tillräckligt skäl längre. Det verkar svårförklarligt.
Då återgår min tanke till flydda tider, när arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses kyrkodagar i Uppsala vid höstterminens början var det stora. Det var där man skulle vara för att höra internationella gäster (Walter Kasper, Martin Thornton och Dumitru Staniloe för att nämna tre celebriteter jag fick byta några ord med), träffa goda kamrater, avnjuta nytt kyrkligt skvaller och få fira en högmässa av sällsamt slag samt sjunga nyskriven musik till tidebönerna. Detta var högkyrklighet när det var en skam att vara högkyrklig. Över en natt svängde det och plötsligt var det fint att vara högkyrklig i urval, dvs yta mer än innehåll. Då slutade jag vara högkyrklig och trädde fram som kyrkligt förnyad ihop med de andra bespottade. Jag var dock inte ett dugg förvånad över att kyrkodagarna skattade åt förgängelsen. Det måste bli så i en kyrka som ska uppfattas vara en del av Kristi kropp här i världen, men som utan bedövning amputerar kroppsdelar som äcklar. Vi kan väl alla Wolf Biermanns sång om mannen som egenhändigt högg av sig båda fötterna av detta skäl.
När den lilla högljudda klicken amputerades bort (det sades just så!) var det inte riktigt så enkelt som lektor Kerstin Bergman trodde, dvs att man bara blev av med en liten högljudd grupp. Renhållningen var ett kyrkligt självskadebeteende. Kan det vara så att när Svenska kyrkan betedde sig på det viset, beslöt den Helige Ande att ”nu drar jag”? Ingenting de hädanefter formulerar i planer och dokument kommer att lyckas. Kyrkan är andelös vorden och utan livsande inget liv. De kan möda sig tills de spricker, men så fruktansvärt fruktlöst blir allt eftersom de själva valt väg. I stället för att ta upp allvarliga frågor om kyrkoidentiteten, valde de att i god byråkratisk ordning gå skrivbordsvåldets väg. De använde lögnen som vapen och sveket som verktyg.
De gav sig först på de värnlösa. Anders Wejryd valdes till biskop i Växjö stift med kvalitetsdeklarationen att han skulle fortsätta som Jan Arvid Hellström. Bland det första han gjorde var att återkalla löftet om prästvigning till tre antagna kandidater. Där stod de med sina tvättade halsar. En majoritet av prästerskapet stod med gapande munnar och kunde ingenting säga. Några år senare beslöt sig Wejryd från att sopa undan en kontraktsprost också. Han kunde inte försvara att han hade den prästen som kontraktsprost samtidigt som han deklarerade att kontraktet var välskött. Effekten blir missmod – i stiftet. Inte i hela stiftet – men i vitala delar av det. Här har ni modellen. Missmodet sprider sig över vallarna. Där Anden är, viker missmodet. Annars är missmod själva normaltillståndet.
Nu finns ju karismatiska grupper. De ber om Anden och Anden är inte svårbedd kan man tro. Men de måste be illa. De? Vi!
Saken gäller inte bara våra små andliga gemenskaper (kotterierna) utan hela Svenska kyrkan. Vågar vi be att Anden ska komma till oss också på ett svårt sätt om det är nödvändigt? Har vi talat om hur det ska beredas väg och rum för Herren? Eller bara med högtidliga och glöggmarinerade miner sjungit om saken? Det andelösa är det verkliga problemet, det som gör att ingenting tycks fungera på riktigt. Inte kommer att fungera heller.