Naturligtvis kan det skrivas historiskt på olika nivåer. Jag har glatt mig åt två exempel på detta.
Den ena är Olof Edsingers Samförstånd eller klasskamp – väckelserörelsen i mötet med socialismen (Brytpunkt 2021), en skrift som dessutom presenterar vad den går ut på: Ett historiskt studium med fokus på strejkfrågan.
Den andra är Martin Jonols bok Stalin på Östermalm som är en mycket personlig personhistoria, Verbal 2021. Berättelsen om Gustav Johansson är verkligen underhållande – även om den inte riktigt var vad jag först tänkte.
Gustav Johansson var ju kommunistisk riksdagsman, övertygad stalinist, vass skribent och ifrågasättare. Det betyder att han ifrågasatte mycket, men aldrig kamrat Stalin. Martin Jonols tar också plats i berättelsen om sin morfar. Det blir inblickar i ett känsligt intellekt. Att min gamle kamrat Jan-Erik Pettersson aldrig slutade uppmuntra författaren, noterar jag. Pson har gjort en del majeutiska insatser i svenskt förläggarliv.
Lärorik läsning alltså på två sätt och kanske exempel på olika framställningssätt som ger läsaren vidgat vetande.
Olof Edsinger arbetar vetenskapligt, gör reda för sig inför läsaren och gör reda för sina möten med de sedan länge döda. Han vill veta och han vill sakligt göra reda för vad han fått veta. Vi kan kalla hållningen ”förstå och förklara”. Jag gillar hållningen hos en iakttagare. Det är det han är. Inte aktör. Inte i den historiska undersökningen – men väl när det gäller att dra slutsatser om vår tid, för han ser ett mönster där de gamla frågorna är de samtida. I den ena modellen ställs grupp mot grupp, i den andra frågar man efter allas bidrag.
Strejkåren är 1879 och 1909. Sundsvallsstrejken är den första stora arbetskonflikten i Sverige och vid denna strejk sjöngs psalmer. Några av talesmännen för de strejkande hörde till väckelsens folk. Det orsakade samfundsledningarna problem. 1909 var storstrejkens år. Det var också, obeaktat oftast, ett år med en intensiv kristendomsdebatt. Storstrejken blev ett nederlag för arbetarrörelsen.
På drygt 50 sidor, alls inte dryga att läsa, har Olof Edsinger profilerat frågor som rör den frikyrkliga väckelsen och arbetarrörelsen. Naturligtvis är detta historikerns hållning. Upptäckstresande i det okända eller i det kända, som likväl döljer något. Den som plöjt kriminalromaner vet vad jag skriver om. Så hur var det? Och varför blev det så? Att jag ska ha lite pejl på vad som hänt i mitt liv men också vad som format mitt livs omständigheter leder mig till tanken, att den som är 70 år bör veta vad som hänt under 70 år dessförinnan. Barnbarnen bör alltså ha koll på 1980-talet i varje fall! Och barnen läsa in sig på 30-talet, Stockholmsutställningen och allt det där. Olof Edsinger har inspirerat mig.
Martin Jonols är både deltagare och iakttagare. Han skriver ingen avhandling, men nog avhandlar han ändå en tid som var och förmedlar sina intryck av sin morfar. Gott så. Det egenartade, för att inte säga det egendomliga, står fram.
Gustav Johansson var ädelkommunist i stor lägenhet på Östermalm, redaktör med rondör. Att han vägde mer än 100 kilo imponerade på barnbarnet Martin. På väggen i hemmet hängde en jättestor målning av honom, målad i stalinistisk stil och det fanns också en bronsbyst av honom. Barnbarnen fick dricka den rumänska läsken Mamaya, inte Coca-Cola. Själv drack han Pilsner Urquell. Barnbarnen kunde gasta vad de ville, han skulle inte bli arg. De sprang runt och ropade ”USA är bra”. Gustav skrattade. Släkten grälade om den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien år 1968. ”Ockupation”, sa sonen Carsten. ”Så fan heller”, röt Gustav. ”Tänk på hjärtat nu Gustav” ropade Martins mormor. Gustav tappade inte humöret, men kunde uppträda som en sårad primadonna.
Gustav hade gått ett år på Leninskolan i Moskva och var gift med Eva Palmaer. Han kom från enkelt ursprung i Västergötland, hon var dotter till en professor om Nobelpristagare. Klart att en dramatiker som Martin Jonols (född Montelius) kan göra mycket av detta. Han beskriver dock inte bara Gustav med familj, han tittar in i det egna livets svärta. Är det där han söker sitt inre livs morfar på flykt undan sin pappa?
Martin Jonols rätar inte ut frågetecken så mycket som han ställer frågor och ställer in frågor i sammanhang. Kulturella kyrkligt förnyade präster kan här få något att bita i och det motiverar kanske den del andra att läsa. Beställ fram boken på sockenbiblioteket eller köp den. Jag tänker att detta är en bok att läsa och samtala om för kyrkokristna med intresse för allt vad som kan ske i en människa för att förstå – men kanske inte kunna förklara. Eller tvärtom?
Ska jag nu sätta in boken på den skönlitterära hyllan eller den politiska, där Gustav Johansson står? Som vanligt saknar jag Mäster i Varberg. Vad hade han sagt? Och vad hade Erik Petrén i Gävle sagt?