Jag har funderat över anfäder och anmödrar. De måste ju ha överlevt bondfångare och andra skojare, annars hade jag inte suttit här. Hur kunde de genomskåda bedrägliga människor? Hur kunde de värna sina lIv? Stora och lärda verk läste de inte, sådana som redogör för hur det ena och det andra hänger ihop. Var det något intuitivt, kanske instinktivt, som gjorde att de kunde orientera sig bort från det som bokstavligen – även om de inte läst det i böcker – var livsfarligt? Vilka är våra basala skyddsmekanismer?
Kyrkogång gav förstås perspektiv. Skriftutläggning. Nu talar vi tusen år i Småland. Judas Iskariot var vännen som delade bröd och förrådde. Aposteln Petrus var svag. Diotrefes förtalade den apostoliska tron och ordningen och var någon att passa sig för. Familjedramerna visste de också något om för de hade hört om Laban och hans söner, men också fattat något om den pilske kung David. Helt bortgjorda var de inte. Orienteringspunkter hade de. Löftet om Sanningens Ande hade de också. Men jag förfaller och blir mer prosaisk. Är det något basalt, att blott genom ett ögonkast ana när någon inte är att lita på? Hade fromhetslivet för föregångarna förstärkt detta grundläggande, det som håller bedragare och skurkar på avstånd?
Mitt enkla svar är nog att jag i all min fryntlighet inte riktigt vet. Jag vill inte heller förfalla till att bli misstänksam och illvillig. Men jag vill inte heller bli lurad. Och jag vet att Führern på sin tid menade, att de stora lögnerna aldrig genomskådas. Det är väl också en kristen insikt när vi talar om Lögnens Furste? Om vi nu talar om – honom.
Jag tänkte inte kommentera Lars Vilks död. Hans förtjusande halvsyster Anne gillar jag, eftersom hon vet att uttrycka sig. En gång en höstdag skjutsade jag henne på Öland och bilstolens värme var på. När hon steg av i Färjestaden sa hon artigt: ”Tack för att du värmde min ända.” Hon har sagt, att Lars fick lära sig denna vilkska ådra och komma bort från det matematiska nörderi som var hans. Konsten – men också Kyrkan – finns till för att demaskera denna värld och dess galenskap. Kyrkan spelar inte med utan mot och därför roll. Och en missionerande Kyrka vet att provokationen är grundhållning, den andres röst, vox, kallas fram. Pro-voca-tion!
När jag läser vad de ogudaktiga generationskamraterna förtäljer om religion, inser jag hur vilse i pannkakan de är. De exercerar sina fördomar utan att kunna förstå vad de gör, nämligen gör vad de blivit tillsagda. Så eländigt är det, att deras rörelser är marsch på kommando och de fattar inte just detta avgörande. De tror att de vet vad de gör upp med – och de är i all sin lärdom grundlurade. Också över professorer vilar den gymnasiala förbannelsen, märk mina ord. Så varför har Svenska kyrkan så totalt misslyckats att intellektuellt utmana med sin insikt att Jesus är Herren? Kanske därför att till klerkernas förräderi hör, att de inte sagt just detta och när det kommer till de stora intellektuella så är de därför okända, hela bandet. Om jag säger ”Paulus”, vad tänker ni då? En banbrytande intellektuell eller något annat, typ kv*nn*pr*stm*st*n*r*? Och medeltiden? Tänker ni på medeltidens lärda värld eller på obskurantism?
Denna långa inledning bara för att komma till en tanke jag inte blir fri ifrån. Jag såg på twitter att Sveriges Kristnas Råds presidium träffar partiledarna. De började med v och c. Vad skulle de säga? ”Vi påminde om den grundlagsskyddade rätten att få utöva sin tro enskilt och tillsammans samt att partierna aktivt arbetar mot osynliggörandet av religionernas roll i samhället.” Så sammanfattade Antje ärendet på twitter. Generalsekreteraren Sofia Camnerin från Bor (Värnamo kommun) var inte stort bättre: ”Vi hoppas få svar på hur vi kyrkor kan vara en betydelsefull resurs när det gäller att skapa ett gott samhälle trots de svåra utmaningar som finns.” Så tänker de reformerta, inte vi goda lutheraner! Partiledarna ska berätta för ”kyrkorna” (dvs SKR:s presidium!) hur de kan vara en betydelsefull resurs. Dra mig på en träpinnevagn.
Vem vill ha en kyrka som ”ska ta hand om de existentiella frågorna som till exempel pandemin och klimatkrisen orsakar?” Inte jag. Jag tycker inte ens att politiska partier ska ägna sig åt den existentiella krisen. De ska hellre hantera handfasta politiska frågor och göra det på ett kompetent sätt i tjänst åt folket. Och några partipolitiker kommer att visa sig kompetenta därför att de står inställda i den stora Traditionen och har del i det gigantiska erfarenhetsförråd som en kyrkokristen kan ta till sig.
Instinktivt tänkte jag, när jag först hörde om samtalen med partiledarna, att detta måste vara helt fel tänkt. Inte av mig men av det kristliga rådet. När jag sedan såg Antjes presentation av innehållet, blev jag än mer övertygad. De har lurat in Kardinalen i ett sammanhang där han inte borde vara. Nu igen. Det är inte översåtarna som i en demokrati ska förra religionens talan inför statsmaktens diverse företrädare. Det är inte ens kyrkoföreträdare som ska tala. Den kristna närvaron byggs nerifrån och in i partierna av det vanliga kristna folket. Det tror jag inte ett ögonblick att en reformert narcissist, som sitter på övertid, vill inse. Det hela blir patetiskt och en patetisk tidspillan för alla.
Kyrkofadern Tertullianus sa om de kristna: ”Vi är överallt”. Det är lekfolket som har politiskt ansvar i första hand och tar det också som medlemmar i politiska partier. Kyrkan är inte en ärkebiskop eller ens en präst. De kristna var överallt. De visste vad de trodde. De förändrade världen för de var kommunikatörer hela bandet och bar med sig det evangelium, som folk fattade var angeläget. Människor förstod. De fattade att det fått något sig anförtrott och stod inställda i en trons gemenskap tiderna igenom (Rm 3:2). Dessa nya kommunikatörer ändrade historien genom kristen närvaro i socken efter socken och skapade det kristna Europa. Kyrkobyggnaderna var det synliga tecknet på vad som skett när allt fått ett sammanhang
Dessa var inte kommunikatörer av det slag vi tydligen ska hållas med nu, en sådan som eftersöks i annons. Din kompetens? Du ”gillar och delar Svenska kyrkans grundläggande värderingar om varje människas okränkbara värde, hållbar utveckling, fred, rättvisa, ekumenik och interreligiös dialog.”
https://www.svenskakyrkan.se/helsingborg/svenska-kyrkan-helsingborg-soker-kommunikator
Bra att vi får veta vad själva ärendet går ut på, fattar vilken storartad kommunikationsverksamhet som bedrivs och tackar för att vi inte med våra kyrkoavgifter, som boende i Helsingborg, bidrar. För vem vill egentligen satsa sina surt försnillade kyrkoavgiftsmedel på detta? Om detta varit Kyrkans budskap, det oss av Gud anförtrodda, hade enbart de mycket svagsinta gått på det hela. Att Jesus är Herren (bestämd form!) var budskapet till både skarpsynta och svagsinta av normalgrad.
Hade vi haft kreativa journalister, hade de kunnat ta spaden och gräva här för att belysa hur kristen tro får maka på sig för – DETTA, som alltså ska kommuniceras! Inte ett ord om Herren Jesus. Om det svenskkyrkliga livet i Helsingborg kan ett sägas och detta på latin: Pereat! Därmed är allt väsentligt sagt.
Vi får öva vår intuitiva förmåga att se vilka som är att lita på. (1 Kor 11:19)