Nyheten att en satanist valt in i kyrkofullmäktige i Överum möttes med entusiasm. ”Det var ju riktigt roligt!” utbrast en, som vet vad kristen tro går ut på och med tacksamhet noterar varje tecken på förfall i Svenska kyrkan. Den sortens folk finns. De är numera inte så få. Somliga av dem är inte så högljudda. Men de tänker i all stillhet – utan att därför riskera anställning och lön. Svenska kyrkan har inte uppfattat, när kärleken till Kyrkans liv kallnat. Det beror på ideologisk blindhet. Endast tänkta framgångar noteras. Därför är det kvalfyllda kyrkovalet så intressant och informationsbärande.
I torsdagsdepressionen tar Gunnar Edqvist till orda och konstaterar, att kyrkovalet utnyttjas som politisk språngbräda.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkomotet-utnyttjas-som-sprangbrada
Han, socialdemokraten, diakonen och den som höll i det mesta när vi skulle ordna nya relationer kyrka-stat, markerar problem. Fattar inte murvlarna hur omvälvande detta är? Det är inte bara vi, som en gång i tiden pekade på svagheterna och kan avfärdas som kv*nn*pr*stm*tst*n*r*. Nu sprider sig insikterna. Men någon nyhet är inte detta. Församlingen är den vitala delen i kyrkostrukturen. Till denna, just denna, vitalitet har ”kyrkomötet” en svag koppling och nu än svagare. ”Moribund” skulle kunna vara omdömet om Svenska kyrkan. Och det är en from insikt. (Upp 3:1-2) För det är många i beslutsfattarleden, som inte har någon egentlig koppling till det som sker, när Kyrkan på plats händer. Alltså när kyrkvaktmästarnas slagord förverkligas: ”Vi ringer. Ni springer!” Och dessa jag nu syftar på, springer inte. De sitter. Sitter på sammanträde.
Modéus II får ny kritik för att inte respektera valutgången. Tre sverigedemokrater som valts in i kyrkofullmäktige skrev insändare i Smålandskomposten i går (inte på nätet, mig veterligt, som det heter!). De ser allvarligt på att Modéus II ogillar demokratin. Han har tydligen sagt att ”Jag tror mer på kyrkan än på demokratiska val”, vilket väl är en klok utsaga, som i just detta sammanhang inbjuder till många missförstånd. Inte minst som Svenska kyrkan enligt lag är – demokratisk.
De sorgsna sverigedemokraterna hoppas att det inte ska visa sig ”lättare för en kamel att komma in genom nålsögat än för Sverigedemokrater att accepteras i det Guds rike, som företräds av Biskop Modéus.” Nå, det är inte beslutsfattare i Guds rike vi valt utan beslutsfattare i ett kyrkosystem. Vi förhärdade lutheraner vet att skilja det ena från det andra. Guds rike är evigt. Kyrkosystemen är trots allt mycket preliminära. Guds rike bryter in genom de heliga handlingarna. Inte säkert genom handlingarna på sammanträdesbordet. Nu blev det sagt också. Så bra det visar sig vara med demaskerande kyrkoval. Nu gäller det bara att förvalta insikterna.
Torsdagsdepressionen läser jag. Jag är väl ingen egentlig målgrupp, bladet är till ”för dig som har en uppgift i Svenska kyrkan”. Det har jag inte längre. Jag får alltså uppfattas läsa en publikation som är till för andra. Det gör allt lite mer spännande. Det är det sanslösa som fascinerar mest som detta, att många unga röstade i kyrkovalet. Att dessa de unga hade andra frågor som de intresserade sig för än de kyrkliga, tycks inte få några larmklockor att ljuda. Men ledarskribenten Jonas Eek är inte nådig mot socialdemokraterna. Jesper Eneroth och socialdemokraterna anklagas rakt ut för att ha busat ner valrörelsen. Vart ska detta barka vart? Jag säger inte att Eek skitit i det blå skåpet – men i det rosenröda?
För egen del tänker jag på kyrkovalet år 1933 och dr Goebbels. Om samma teknik kommer till användning nu, behöver det inte förvåna. Minns Ragnar Eriksson, den gamle nazisten. Han blev socialdemokrat under namnet Ragnar Edenman och statsråd. Och i ärkebiskopsgården bor en man, som varit medborgare just i Tredje riket. Tyskt 30-tal är oss närmare än vi vill förstå. Tyskt 40-tal också. Minns Antjes pappa, den tappre soldaten i krigstjänst för Führern. Kanske makt måste utövas på det sätt nazisterna gjorde för att fungera? Demokrati med upplysta medborgare är ett krångligare alternativ. Mäster i Varberg visste en hel del om detta. Han är död. Annars hade jag nog tagit mig till honom för att förnuftigt resonera om vår tid.
En replik har följt mig den senaste tiden. Rune Klingert förklarade hur han ville stimulera unga människor till ansvarstagande i Kyrkan. Han sökte dem som var ”helt normala i sin mänsklighet”. Han härjade med dem på idrottsplatsen i Surahammar och när de var slutkörda tog han dem till aftonbön i kyrkan. Ingen orkade göra motstånd om man ska tro en av adepterna, nämligen sedermera biskopen Claes Bertil Ytterberg. Helt normala i sin mänsklighet – och då började jag tänka på Ingmar Ström och CG Boëthius, både fanns på bild i DN i går. Var inte dessa båda två inte bara egenartade utan också egendomliga gestalter? De gavs ett orimligt inflytande över Svenska kyrkan i den omvälvande efterkrigstiden. De saknade förmåga att förstå andra former av kyrklig fromhet än den egna moderna Mälardalsvarianten och därför konstruerade de sig fiender.
Tanken var god. Svenska folket skulle med de reformer, som efterhand (men inte från början) promotades, få folket tillbaka till Svenska kyrkan. Jag ska vara nyanserad: det gick sådär. Var de två inte egentligen två nördar som trivdes i varandras sällskap och så fick de tillsammans ett så stort inflytande på Svenska kyrkan? Detta orimliga påpekade professor Gustaf Wingren och detta visste hela den kyrkliga förnyelsens folk. Men de som sitter på centrala poster är inte så lätta att komma åt, inte ens om deras vett visar sig vara vanvett. Gunilla Boëthius borde tröstas: Det var trots allt Gud som ville ditt liv! Och CG var fortsatt antingen en lurad nörd eller en ansvarstagande nörd, välj själv.
Jag funderar mycket över folks utseende. Inte mitt eget dock, tonåring är jag inte längre. Men hur kunde anfäderna veta vilka som var att lita på? De hade inte läst böckerna som avslöjar världsbilder som jag kan komma på är uppenbart styrda av fördomar och okunskap. Hur gjorde de? Jag antar – i evolutionistiskt nit – att de gick på utseendet. De kunde ta miste, men inte fler gånger än att vi finns till, the survival of the fittest liksom.
Till detta kommer det enkla knepet att återvända till skolans värld. I klassen fanns alla slags typer. Några gick att lita på. Andra försökte ställa sig in hos fröken eller magistern. De sa vad de förväntades säga. Det var ointressant i sak men intressant som fenomen. Hur blir man sådan – och hur förblir man sådan? Svaret är detta: därför att det lönar sig. Sånt folk går inte att lita på. Andra går förvisso att lita på i en annan menig än den som har med tillit att göra. Man kan lita på att somliga skojare förblir skojare livet igenom. Några skojare blir politiker. Som sådan kan man hamna i det kyrkliga beslutsystemet. Vi kallar den sortens beslutsfattare ”patron Esping”, för att visa att vi är belästa (för nytillkomna sländeläsare avses Bock i örtagård av Fritiof Nillson Piraten).
Nu får vi nog gratulera varandra till att vi får leva i intressanta tider. Vi får väl sluta med en passlig lögn om Svenska kyrkan från Svenska kyrkan, nämligen det påstående som internationellt går runt:
”The responsibilities of the elected members to the governing bodies at the national, diocesan, and parish levels lie with operational priorities and the budget. On the other hand, teachings and beliefs are decided by the ecclesiastical officers, namely bishops, pastors, and deacons.”
Just så är det som ni vet alls inte! Svenska kyrkan styrs demokratiskt och läronämnden kunde röstas ner rakt av, vilket vi klagade över. Då ändrades ordningen så att det är lite mer komplicerat att rösta ner läronämnden. Men det går. Och i nämnden placeras havligt folk (jag talar i eget intresse, jag röstas aldrig in, inte heller Folke T Olofsson!). Bilden av en kyrka, som inte vet vad hon ska bekänna, känns plågsam att känna igen. Antje la ut på twitter, så hon måste väl uppskatta framställningen. Här får ni, hygglig som jag är, en hänvisning till artikeln.
https://www.lutheranworld.org/news/sweden-inclusive-and-democratic-church-elections