Tjock är boken som Frida Mannerfelt och Alexander Maurits skrivit. Kallelse och erkännande. Berättelser från de första prästvigda kvinnorna i Svenska kyrkan. Makadam 2021, Nr 48 i Svenska kyrkans forskningsserie. Det blir en rätt utförlig slända.
Först måste förstås docentgreppet tas. Vad skriver de om min forskning? Jag kollar en referens, där GA Danell framställs som Kyrklig samlings frontfigur, men det är inte riktigt det som står på sidan 212 i min bok En annan kyrka. Författarna ser i sin framställning att kontrasten mellan hur jag framställer Danell och hur Margit Sahlin gör det (genom en andrahandskälla…) är slående. (aa s 157) Jag tror jag förklarat i min text i En annan Kyrka hur rollfördelningen såg ut mellan Bo Giertz och GA Danell och antytt vilka som fördelade rollerna, nämligen medierna. Men detta går långt utöver författarnas för-förståelse och då blir det som det blir.
Att prästerna i källmaterialet uppfattat att ”det språkbruk och det handlingsmönster som deras manliga studiekamrater ibland gav prov på var influerat av” Gunnar Rosendal och GA Danell. (aa s 159) Ibland? Det ska nog betvivlas, när just unga teologie studerande talade om de äldre prästerna (yngre än vad jag är nu) som ”stoffilitiet”. Epigoner var inte de unga. Men fördomen förstår jag.
Det talas om ”Sandahls tolkning av Danells agerande: ’Han kunde inte annat*.” (aa s 156) Nå, det är vad Oloph Bexell skriver i sin minnesteckning av Danell, och den boken finns inte anförd i litteraturlistan. Präster i S:t Sigfrids stift, 3 (Arcus, Lund 2002), s 22-50 Några gånger anförs denna passage med uppenbar ironi i Mannerfelt och Maurits (i fortsättningen M&M) framställning. Författarna hade kunnat läsa in sig bättre. De har dock hållit på i tre år och haft betydande finansiärer och stipendiegivare att luta sig mot. Två personer en vecka på Sigtunastiftelsen – det innebär många goda svampomeletter med mera till lunch.
”Likt Sandahl har vi i huvudsak utgått från klipparkivet på Sigtunastiftelsen” och det beror på att det finner tidningsmaterialet vara av intresse: Det var ju det jag skrev – och M&M håller med ”även om vi inte delar de slutsatser han drar”. (s 52). Vad nu? Jo, M&M vill inte göra någon uppdelning mellan ”sekulära media som argumenterar utifrån sekulära ideologier som jämställdhet och en kyrka som argumenterar i kyrkliga media med kyrkliga argument”. Nähä. Och detta ska vara svar till mig, som förtecknat så mycket av tidningsmaterial utan att skilja det ena från det andra?
Att EFS-aren Torsten Nilsson bara kom med genom tre artiklar i min förteckning, nämligen tre som andra hakade på i sin tid, är kanske en brist i min bok. Om nu EFS ska vara så intressant och påverka så mycket i den tiden. Jag tror fortsatt att den sekulära och den kyrkliga argumentationen visst ska följas. Till allt detta är också att säga, att det dock inte är just Sigtunastiftelsens arkiv utan Presshistoriska arkivet i Uppsala som varit mitt tillhåll – i den mån jag inte suttit över 150+ kapslar och pärmar, som jag har hemma. I mitt arkiv återfinns också några intressanta personliga klipparkiv och minnesanteckningar/forskningsmaterial (Mats Åmark, Anders Thore, Erik Petrén och Leif Östborg t ex).
Jag menar att Erik Petrén borde använts (kolla boken Ledning Lidelse Lärande, Svenska kyrkns fria synod, Oskarshamn 1999) för att belysa och kanske förklara själva konflikten. När M&M utan källhänvisning använder den debatt som fördes mellan Gustaf Wingren och och Jan Redin m fl i Svensk Kyrkotidning kunde Redins andra publika verksamhet som den i Rundbrev om kyrklig förnyelse använts. Den återfinns i polemiskt urval i boken Kyrklig förargelse, som jag gav ut (Pro Veritate, Uppsala 1978) Jag fick erkännsamma ord om Wingren-debatten, som jag sammanfattat i boken Kyrklig splittring (anförd av M&M): ”det bästa som skrivits om Wingren” föll orden.
Mycket handlar utifrån Axel Honneths analysschema om att förstå erkännande. ”Förvägrat erkännande” var vad de kv*nnl*g* pr*stst*rn* fick utstå. Är inte termen väl aktivistisk? En bättre term är nog ”uteblivet erkännande”, som också används som kapitelrubriker (en följd av ett påpekade som inte konsekvent följts upp?). Då kunde man dyrka upp sammanhangen på minst tre sätt.
1. Frågan om reformens legitimitet 2. Frågan om innebörden i den folkliga entusiasmen över reformen och 3. Frågan om dissidenterna, de som inte tror reformen.
Det första som uteblir är ett fritt kyrkomötesbeslut, det kyrkomötet sa 1957 var ett ”nej” till det framlagda förslaget. Kungl. Maj:t och riksdagens båda kammare fattade det verkliga beslutet om Kyrkans ämbete. Boken Bibelsyn och bibelbruk (Lund 1970) kunde gett mer material, den finns inte heller ibland litteraturen hos M&M.
Det andra som uteblir är en teologisk grund i folket, funnes den, sprunge svenska folket stupalöst till kyrkan för att äntligen få höra Guds ord. Så var det inte mer än i kyrkoledningens och kanske ledarskribenternas drömliv. Kyrkostatistiken efter år 1960 pekar i stort åt ett enda håll, vilken den enligt förutsägelserna alls inte skulle göra. Ämbetet blir alltmer en kvinnlig domän – och det var också, hette det dåförtiden, en orimlig tanke.
Det tredje är förstås reformens genomförande med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Detta leder M&M till tanken att pröva vilka det är mest synd om (s 409). Den frågan menar jag vara underordnad den mer brutala frågan om reformens legitimitet sett till de vanliga redskapen vi har för att förstå Guds vilja och den moralitet som kyrkohistorien 1958 och därefter aktualiserar.
Martin Lindströms bok Bibeln och bekännelsen om kvinnliga präster (1978) anförs (s 351), men Tom G.A. Hardts omsorgsfulla avrättning av Lindströms argument, bl a det knepiga om adiafora-begreppet) nämns alls inte. Jag menar, att om situationerna i kyrkolivet ska beskrivas trovärdigt är det nödvändigt att ställa in händelserna i deras historiska ram och ställa uppfattningar emot varandra – i varje fall i fotnoter. Annars blir allt bara endels, tilrättalagt och i grund obegripligt
Jag noterade, att M&M tar fram Sven Kjöllerströms beskrivning av olika ämbetssyner; vocatio mot consecratio (s 211). Det finns två parallella linjer i Svenska kyrkan. Vocatio betonar funktionen, vad prästen gör medan consecratio beskriver vad prästen är. Det exempel jag använt går att återanvända. Vad är ett flygplan? Något som flyger i luften, säger vocatio. Ett stycke metall och lite plast, säger consecratio. Måste inte båda begreppen användas tillsammans? Så tänker jag. Och då kanske det är bäst att först ta reda på vad en präst är och vad vigningen innebär innan alla funktionerna räknas upp. Helmuth Lieberg återfinns inte i litteraturförteckningen men hans korta Kallad av Gud själv (Pro Veritate, Uppsala 1981) hade kunnat hjälpa till genom att rådda till det hela.
Utgångspunkten för M&M:s forskning var de 34 kallelseberättelser Lena Malmgren samlade in och som anförtroddes Frida Mannerfelt. Texterna har hanteras i seminarieform och en anonym forskare har gjort en peer review-granskning innan boken fick komma i Svenska kyrkans forskningsserie. Att Torsten Ysander då återkommande kunnat placeras som biskop i Luleå och inte i Linköping (där han var om man ska se historiografiskt på saken) bekymrar. Hur noga har de läst? Och hur kom egentligen Lydia Wahlström in i sammanhanget? Jag menar – om det är kallelseberättelserna vi styr på. Hade temat varit det lesbiska som en komponent i ämbetsrefomen, hade jag utan vidare funnit henne välplacerad. Hon gick fram som en slåttermaskin i sänghalmen hos de kvinnliga studentskorna. Jag har vallfärdat till hennes grav i Rogslösa, sanslöst intressant för oss som inte är helt obevandrade när det handlar om sex och snusk samt därtill intresserade av dramer.
De som skrivit ner sina kallelseupplevelser har anonymiserats. Nu är prästeriet en offentlig syssla, inte en privat och den som ska träda fram ska vara prövad. Jag ifrågasätter anonymiserandet som Etikprövningsmyndigheten fattat beslut om. Myndigheten gör forskningen en otjänst. De 5000:- som myndigheten skulle ha, är illa investerade medel för det handlar inte om enskilda människor utan om offentliga tjänsteinnehavare, skulle jag vilja påstå. En helt annan sak hade det varit om saken gällt medicinska frågor. Var det inte för den sortens frågor myndigheten inrättades?
Är det förresten inte rätt pompöst när Ruben Josefson till den, som inte menar sig ha fått någon kallelse, säger att hans kallelse var Guds kallelse. (aa s 336) Lite mer invecklat är väl ändå sammanhanget? Det hade M&M sett om de läst på i minnesteckningarna som Oloph Bexell skrev, den volym där både Danell och Redin tecknas. Då hade de också kunnat läsa in sig på vad Jan Redin sa i sin predikan vid prästmötet 1965. Se Redin, Med pelarstoder tolv, Pro Veritate, Uppsala 1982, s 11-18. Somliga tar kallelsen på lite större allvar än biskop Josefson. När han blev biskop sa de högkyrkliga i Uppsala: ”Då får Ruben börja gå i kyrkan på söndagarna.”
Till sist ännu ett påpekande. Tack vare kallelseberättelserna går en tidigare lämnad uppgift att förstå. Det är detta att manliga präster rest sig och gått när en kv*nnl*g pr*st satt sig vid matbordet vid en prästfortbildning. Carl Strandberg nämns vid namn av den anonyma. Han påstås också ha vägrat ta eleverna i hand (aa s 166 och 321). Carl hade en Östermalmsuppfostran och det var otänkbart för honom att bete sig så. Ska vi förstå att han inte ville skaka hand med några elever, manliga och kvinnliga, torde det ha berott på att han var förkyld och sitter fyra präster vid ett bord för de kanske interna samtal. Det brukar vi kolla innan vi sätter oss: ”Har ni egna överläggningar eller kan jag sitta här?” Sageskvinnan anonymiseras, inte de anklagade! Fråga inte vad Etikprövningsmyndigheten säger om att Strandberg hängs ut. Det kostar 5000:- att få ett svar.
Jag tror det finns skäl att vid tillfälle ta upp några av bokens teman. Sociologen Dawne Moons forskning föreslår att man ska arbeta med samtal, förhandling och demokratiska beslutsprocesser. Honneth, ständigt denne Honneth, påpekar att erkännande alltid byggs på ömsesidighet (aa s 421) Jo, så vad är det somliga av oss gjort om inte detta? Jag säger bara Kyrka Ämbete Enhet, dvs just den väg Svenska kyrkan avvisade. Si där, ännu en referens M&M saknar. Vem stod egentligen för bravaden med en peer review-granskning? Vad granskades? Ska vi misstänka Cecilia Nanfeldt för att så föga ha koll på kyrkolivet?
M&M har påverkats ”av vår förförståelse och de kyrkotraditioner vi kommer ifrån” (aa s 41) och det är ett riktigt konstaterande. De har inte kontrasterat förförståelsen mot det de läst. Och vi vet alls ingenting om vilka kyrkotraditioner de kommer ifrån. I vilken mening menar författarna att de ”litet förenklat” valt att kalla de olika historigrafiska paradigm de ser för tes och antites för att så finna någon syntes. Är verkligen förenklingen användbar metod. Jag anmäler tveksamhet. Zhou Enlai menade att det egentligen var för tidigt att ha någon bestämd mening om franska revolutionen. Att då formalisera böljegången i forskning och debatt om ämbetsfrågan, ter sig i det perspektivet lite löjligt.
Om M&M använder annat källmaterial (nämligen kallelseberättelserna) än vi andra, vilket de menar, finns faktiskt sedan tidigare bidragen från de enda i undersökningen namngivna i bokform och Margit Sahlins brev till Gunnar Hultgren var det väl jag som grävde fram och använde. Med Margits ord: ”Du har skrivit en bra bok, Dag. Men hur i allsindar fick du tag på mina brev?”
Jag tror jag återkommer med funderingar kring material och metod. Stay tuned.
,