Jag tar ett tag till med den tjocka boken Kallelse och erkännande.
Begreppet ”det verkar som om” ska undvikas i de flesta vetenskaper utom försöksvis inom naturvetenskaperna och finns det något som uppfattas som ”motsägelse” återstår en arbetsuppgift.. Inom humaniora hör detta att något ”verkar som” till det som förnyade forskningsinsatser ska undanröja. Detta begrepp hör till hypoteserna, som bäst. ”Kan det vara som jag fått för mig?” Det kan det. Men då verkar det inte ”som om” utan har, som Mäster skulle sagt, resonerats förnuftigt om.
När det alltså påstås av Mannerfeldt och Maurits (M&M) att ”han verkar sålunda ha som krav” (aa s 31) kan jag lugna och säga, att detta är en illusion, ett hjärnspöke. Lika med deras tanke att det föreligger en ”motsägelse” i mina resonemang (aa s 33) Jag för en dubbel diskussion om ett beslut som fattades av Kungl. Maj:t och riksdagens två kamrar 1957/58 samtidigt som en diskussion om ämbetet initierats och om den är min slutsats, att Svenska kyrkan var oense om vad ämbetet är och utifrån denna oenighet styrde man djupare in i oenighet. Sug på den. Men jag fattar att vi ser problemet när de teologiska frågorna lämnats olösta, ungefär vad biskopsmötets bibelkommission (Bibelsyn och bibelbruk, 1970) visste berätta. Vatikankonciliets omröstningar visade solida majoriteter. Ett par tusen biskopar mot ett tjog eller ett dussin. Så måste en kyrkostruktur fatta sina beslut. Menar jag. Mitt ”krav” är dock inte att alla teologiska frågor (!) ska vara lösta innan ett beslut fattas.
Har jag verkligen i mina böcker varit så oklar i framställningen att slutsatsen måste dras att det hos mig finns en motsägelsen (M&M s 33)? Nä. Det var två processer som löpte. Den politiska och den teologiska. Den politiska var den avgörande. Läs riksdagsmaterialet och läs tidningarna. Det hindrade inte skråpukarna från att diskutera Paulus och kvinnors babblande. Teologin hamnade ju just här utan att klarhet skapades. Svepande påstås att det i det jag skriver finns ”en normativ ansats” – några sidhänvisningar återfinns inte, men när jag dubbelkollade upptäckte jag, att M&M faktiskt aldrig ens använts kyrkomötesprotokollen 1957 och 1958. De citerar kyrkomötena från min bok! Normativ ansats kanske ska betyda att min hållning är Bibelns och bekännelsens, vilket påstås om mig och åsiktsfränderna (M&M, s 33 not 36). Var har jag sagt just detta?
Det finns skönandar som vill lyfta fram varje bidrag i fråga om kv*nnl*g* pr*st*r och hävda att saken debatterats under långliga tider. Ännu har nog ingen pekat på Carl Lindhagens motion till stadsfullmäktige att Stockholms stad (!) skulle införa kvinnliga präster. Men så var det någon gång i början på 20-talet. Den stora teologiska debatten hör hemma i 40-talet. Det beror på att den nya kyrkosynens folk börjat ställa nya och helt relevanta frågor. Jag påstår att jag belyst detta. Vad säger ni i sak? Vad innebär och åstadkommer en prästvigning egentligen? Förklara!
Till detta kommer det avgörande – och här kan man följa Jesper Bengtssons bok Reformismens vägar (2020). Han vet i partinitet att avslöja hur det var och mot vilka beslutet styrde. Svensk socialdemokrati gjorde upp med prosten Gunnar Forkman, som satt och läste Bibeln. Trons vittnen – excellenserna Erlander, Undén, finansminister Sträng sam handelsminister Lange – visste bättre. Varför nämna Lange? För han är ikonisk så fort någon vill driva med socialdemokrater under 1950- och 60-talen. Och driva ska man. Det var ett gubbvälde som styrde och ställde och detta gubbvälde skulle ha kv*nnl*g* pr*st*r. Och detta av tros-skäl? Jojo.
Kvinnliga statsråd satt däremot hårt åt. Men andra reformer var bra, när väl regeringen kommit loss. Minns att regeringen sände ut SOU 1950:48, den om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, på remiss utan slutdatum. Så angelägen var reformen. Men när riksdagen tryckte på och kyrkomötet 1957 sa nej, blev läget ett annat . Folkpartiet (Krister Stendahls svärfar!)) hade drivit frågan. Regeringen måste agera/regera. Och, som CG Boëthius påpekade, hade reformen inte blivit av om vi inte haft ett statskyrkosystem. Kring detta brukar det sägas, att världens barn förmår skicka sig klokare än ljusets – och detta apropå en andlig fråga, den om Kyrkans ämbete. Jag går inte på det. Jag menar att Jesper Bengtsson har rätt. Det är en avgrund mellan de två synerna. Jag befinner mig på den andra sidan och är glad för det. De som befinner sig på ”rätta” sidan, borde nog fundera och fråga sig: Hur hamnade vi här? Och vad blev resultatet?
När kallelseberättelserna samlats in, alla svarade inte, skulle de förstås bevaras. De finns på LUKA i Lund och kan läsas där. Av forskare, inte av andra! Så mycket för öppenheten. I den digra boken finns det förunderligt lite av just berättelserna och mycket mera av det som ska uppfattas vara analys och utblickar. Men det förs ingen seriös diskussion med andra som forskat i ämnet. Det är – oss emellan – besynnerligt.
När jag anförs blir det märkligt. Svensk Pastoraltidskrift kom till när det prästerliga kårorganet Svensk Kyrkotidning inte tog in artiklar och inlägg som ifrågasatte reformen med kv*nnl*g* pr*st*r. Det blir hos M&M att SPT startades ”i protest”. Men så var det inte. De som tagit över SKT fick hållas och SPT såg dagens ljus. Om detta kan man läsa inte bara i min bok En annan Kyrka utan också i Carl Henrik Martlings memoarer, Biskops vederlike, Gaudete, Helsingborg 2015 (s 130-136) Den finns inte heller i litteraturförteckningen och det är alldeles riktigt förstås. M&M har inte läst och använt den. Ett kreativt inledande litteraturseminarium hade inte skadat projektet.
Hur det var i Växjö stift, när Inger Svensson skulle vigas, ger interiörer. Lätt oklart blir det när invändningarna mot biskop David Lindquist redovisas. Han var sjuk och skulle avgå. Han hade en gång ihop med Gunnar Hultgren i Härnösand skrivit remissen mot förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst och sagt nej. Sedan bytte herrarna fot. GA Danell frågade efter skälen, men de redovisades inte. GA visste ju att Hultgren egentligen ville ha en kvinnlig kyrkotjänst och inte en reform av biskops- och prästämbetet. David Lindquist gav inga besked om hur han tänkte när han tänkte om. Hans sorti från stiftet blev en ifrågasatt prästvigning sedan han i många stycken varit oförmögen att sköta sina åligganden, något kontraktsprosten Redin påpekade. Stiftet sköttes av fru Pettersson, kanslisten. Det blev inte bra. Hon hamnade väl i fängelse? Vigningen var förlagd till domkyrkan i Kalmar. Stämmer ryktet att Bengt Hallgren körde i diket på väg till Kalmar, men att denna malör måste tystas ner för att inte ge motståndarna vatten på kvarn? Polisen i Kalmar hade förberett sig på att studenter från Lund skulle ställa till det. Året var, som ni vet, 1969.
Det riktigt intressanta är förstås att fadern, prosten Einar Svensson – i likhet med kyrkoherde Gunnar Olén – drev sin egen dotters sak. Det har M&M fått med – men utan att komplicera saken. Blir inte det kyrkliga understundom puttinuttigt löjeväckande?
Löjeväckande var dock inte Ingers livsöde, där Brita och Stig Johnson i Katarina tog stort ansvar för henne och diakonissan (vars namn jag glömt) såg till att medicineringen sköttes. Själv var jag ytterst kritisk till att Inger skulle skickas till Öland. Hon borde ha hamnat i Jönköping eller Huskvarna och inte i sin pappas pastorat. Ska det talas kallelseberättelser kanske det också ska talas om sådant? Glömminge var på sin tid mellersta Öland, inte södra – boken s 116 – vi talar norr om bron, och kontraktet var Ölands Medelkontrakt varför prosten Einar förstås var Medel-Svensson. Hur jag vet? Jag har suttit under hans predikstol som barn och förundrats över att han satt på en trestegspall och predikade. Barn ser och funderar. Jag har rört mig i båda lägren om ni undrar, förstått hur det tänkts och försökt klura ut varför.
Jag fick frågan vad Ingmar Ström menade, när han sa, att han ångrade somliga av sina prästvigningar. Jag vet inte. Men ska kallelseberättelser kontrasteras, är det kanske viktigt att följa upp det som misslyckades. På samma pigga vis menar jag, att de gamla slagorden ska lyftas fram, för nu kan vi veta hur det faktiskt blev. Den domkyrka GA Danell fyllde väl och där det en vanlig söndag var tre predikogudstjänster (en högmässa, en högmässogudstjänst samt aftonsång) drar numera inte lika mycket folk. Ändå sades det, att med kv*nnl*g*a pr*st*r skulle folket komma. Hur blev det? Sug på den också!
Det sades både att det alls inte var någon skillnad med reformen, samma kyrka som alltid, och att det var en stor skillnad. Biskop Anders Nygren hade formulerat orden om ”främmande spår, svärmandars och gnostikers” – kunde inte tanken prövats både utifrån kallelseberättelserna och t ex Ulla-Carin Holms avhandling Hennes verk skall prisa henne (Lund 1982) – nämnd i boken men knappast analyserad i sammanhanget. För biskop Martin Lindström var hennes avhandling ovälkommen. Om Holm hade rätt, skulle Martin Lindström få problem. Alltså hade hon inte rätt. Biskopen opponerade ex auditorio när Ulla-Carin disputerade.
Nå, ska jag ta tåget till Lund och stövla in på arkivet, påstå att jag är forskare och därför vill se hela materialet. Hur kul kan det bli på en skala till 2? Kan jag då se vilka sagespersonerna är och lämna ut deras namn, dvs kritiskt diskutera de upplevelsesanningar de levererar? Forskningsetik utmanar. Om det nu är etik och inte bara enkel taktik. Somliga kv*nnl*g* pr*st*r är väl lika stupida och störda som somliga manliga?
Detta sagt är det vällovligt så fort det forskas på den fråga som visar sig vara en vattendelare. Men tänk om biskop Nygrens omdöme står sig när folk börjar kolla storyn: ”teologisk primitivism”. Vad gör vi då? Omprövar hela konceptet? Ändrar den förda kyrkopolitiken och manar Antje att offentligen be kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* om ursäkt?