11 september förtjänar kanske en extraslända för att uppmärksamma katastrofer också i största allmänhet; läs: kyrklighet.
Svenska kyrkans majoritet valde ett system för kyrkoval som lätt kan bli korrupt. Sverigedemokraterna liksom Alternativ för Sverige liksom – you name it! – tar sig in i beslutsystemet utan att behöva gå vägen via församlingsliv. Ibland intervjuas kandidater och själasörjarsinnet fattar, när de glider på uttrycken för fromhet. Det ska låta vackert, men jag anar tomheten bakom. Det är gott om folk i kyrkovalstider, som gärna drar kyrkovalser, men som sällan eller aldrig sjunger med oss i söndagens högmässa, om man så säger.
Torsdagsdepressionen presenterade de yngsta kandidaterna i kyrkovalet.
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/har-ar-nagra-av-de-yngsta-kandidaterna
Där fanns den socialdemokratiska kandidaten Gülce Kilic från Gävle. Någon reagerade på att hennes namn lät turkiskt snarare än syrianskt. I KBOK stod hon antecknad som döpt den 2 maj i år. Det innebär, att när S registrerade henne som kandidat i mars eller april var hon inte döpt och därmed inte kyrkomedlem. Vore onekligen intressant, kunde man tänka, att veta hur hon som fd muslim (?) ser på att engagera sig i i styrandet av en kristen kyrka hon bara tillhört några månader.
Gülce Kilic står på åttonde plats till Gävle kyrkofullmäktige vilket innebär valbar plats. Till stiftsfullmäktige i Uppsala stift står hon på sjätteplats på S-listan i både Gästriklands och Hälsinglands valkretsar vilket borde innebära valbar plats det också om man utgår från valresultatet 2017. Snabbt avancerat för någon som på valdagen varit medlem i mindre än ett halvår.
Gülce Kilic själv berättar i Torsdagsdepressionen att hon har erfarenhet av kyrkans undgomsaktiviteter. Det är ett något vagare besked än de övriga ungdomliga kandidaterna, som berättar om söndagsskola, konfirmandtid och körsång. Det gamla vanliga för kyrklig ungdom alltså. Riktigt vari Gülces erfarenheter består är oklart.
Stor veklagan kan utbryta över att den säkert högst förtjusande Gülce Kilic blir ifrågasatt. Det blir hon inte. Det är själva systemet som måste sättas ifråga.
En partigängare kan skickas in i systemet där kyrkan, som hon säger ”är till för alla och angår också alla”. Jag förstår tanken. Men vart tog Kyrkans bekännelse vägen? Så det som varsnades som ett problem att en fd muslim (?) ska vara med och styra en kristen kyrka kanske inte är något problem. Hon ska styra ett konkret uttryck för organiserad civilreligion, en öppen religion för alla. Det är det hela. När 4 899 588 personer får rösta, är de som vet vad firman tillverkar och därför går i kyrkan på söndagen en mycket liten minoritet. Denna minoritet har länge levt på övertid. Och för att Svenska kyrkan ska slippa inse vilken minoritet det medvetna kristna gudsfolket egentligen är, ska i stället ”alla” vara med och känna sig välkomna. Alla!
Alla? Då kan vi inte tala om tron längre, inte tron som trosbekännelse alltså. Här är det verkliga problemet som kandidatnomineringarna avslöjar. Det är för en kyrkokristen klart att detta inte kan hålla.
Anders Lindberg visste dessutom att i gårdagens Aftonbladet berätta hur det är: ”Frimodig kyrka är ultrahöger och grundad av kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och Posk är alltså högerkonservativa.” Varför skrev han inte vad sant är, att kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* också var med om att grunda det som blev POSK?
Som sagt. Det är 9/11, som vi säger i New York. I tider som dessa måste vi bedriva egensjälavård och läsa Fritiof Nilsson Piraten, Bock i örtagård. Det var kyrkoval det. Rösta på patron Esping!