I Lunds stifts backspegel

Jag är rätt upptagen av att läsa vad som var – inte minst för att se hur det är. Makt utövas på ungefär samma vis tiderna igenom. Och det som hände för en generation sedan, styr vad som hände därefter. Det kan jag begripa.

I veckan som gick hoppade en ämbetsberättelse fram, jag vet inte riktigt säkert varifrån, en bokhylla eller en mapp i en pärm. Det är lite mycket nu. Men jag förstod kallelsen att läsa på. Inte minst som det var Per-Olov Ahréns ämbetsberättelse för Lunds stift år 1987, Mitt ibland oss. Han inte bara sammanfattade hur det var. Han gav en framtidsvision också. Och i morgon ska Ahréns betydelse belysas vid ett seminarium i Lund, som jag missar. Jag får väl vara snäll och bidra med en dagslända i stället. 

Jag har läst ämbetsberättelsen tidigare, men det är alltså 34 år sedan denna kom. PO Ahrén ingick inte i min vänkrets, men vi har umgåtts i det kyrkliga och i vart fall talat vänligt med varandra både i Lund, Stockholm, Uppsala, Tel Aviv och Jerusalem. När han fått för sig att jag var styrelseordförande för Bokhandeln Arken i Lund stod det klart, att Arken inte skulle beviljas något understöd. Sedan klargjordes att förhållandet inte var detta – och då blev det annorlunda och Arken salongsfähig. Det finns ett oförsonligt drag hos dem som kommer från de frikyrkliga sammanhangen. Detta förvånar oss, som in i märgen är svenskkyrkliga. Men prosten Bertil Nordhall i Gnosjö, med bakgrund i Svenska Missionsförbundet, markerade: ”Man måste göra upp med det där!”

Nu tror ni att jag läste ämbetsberättelsen illvilligt. Alls inte. Jag ville verkligen nyfiket se mig tillbaka. Ahrén ville läsa alla ämbetsberättelserna från stiftet (317 stycken från 436 församlingar) för att se verkligheten i Lunds stift och formulera vad vi vill framåt. Han gladde sig åt att många lagt ner stor möda att besvara ämbetsberättelsens frågor. Professor Göran Gustafsson redovisade kyrkostatistik i en bilaga. Gudstjänstbesöken minskade, men faktiskt mindre i Lunds stift än i Svenska  kyrkan i stort. Däremot var siffrorna för nattvard  mindre positiva än i landet i stort (aa s 154). Nu är jämförelserna gjorda med prästmötet sex år tidigare. Rätteligen ska vi nog behöva se på vad som sker under längre tid, jfr klimatfrågan. Men den totala gudstjänststatistiken visade en uppgång på 0.5% mellan de två prästmötena. 

Det är något annat som börjar förfölja mig. Hur mycket det än skrivs om gudstjänst och allt annat kyrkligt i boken, så är grundstämningen kyrkokommunal och – oandlig. Är detta det grundläggande oandliga i framställningen själva förklaringen till att det gått Svenska kyrkan så illa? Ingenstans ställs den klassiskt folkkyrkliga frågan om ”vår kallelse” (Einar Billing), ingenstans återfinns heller de samtidsanalytiska frågorna (J.A. Eklund och Manfred Björkquist). Det är apparaten kyrkan som redovisar. Det var mer schwung i den ungkyrkliga väckelsen. 

Biskopen förvånas inte helt sällsynt. 64% av folket läser aldrig Bibeln. Det fann den gamle missionsförbundaren vara en minskning ”på ett i det närmaste katastrofalt sätt”. Han vet nog inte hur denna katastrof ska hanteras. Och än värre blir det. I åldersgruppen under 40 är det 70% som aldrig läser Bibeln. I jämförelse med frikyrkligheten ser han Svenska kyrkan redan vara i minoritet. De frikyrkliga läser nämligen Bibeln (s 11).

När biskopen ställer frågorna om målformuleringar möts han av några reaktioner, att målen är självklara. Tre kyrkoherdar anknyter till bibelord och menar att målet är klart… Nu var inte biskopen nöjd, förstår jag (s 13) Det är också förvånande ett ett bibelord som belägg sällan anförs, menar han (s 17). Fast de kritiska hade ju gjort det…

Den minskade kontaktytan med folket avslöjas i undersökningarna om bibelläsning. Däremot inte i konfirmandsiffrorna.(s 55)  Nä, inte då. Men nog gick det att veta vad som låg i stöpsleven. Det gjordes vad man kunde, men det räckte inte. Nu är konfirmandseden i spillror. Minns ni att det sades, att skolans kristendomsundervisning var förutsättning för barndopet? Sedan var det den väl utbredda konfirmandseden. Och nu?

Konsulenten Inez E. Larsson hade formulerat frågor om kvinnoarbetet i församlingarna. Frågorna upprörde: ”väckte av svaren att döma irritation på inte så få håll i stiftet”. (s 85) Här borde Ahrén tänkt till. Höll stiftet på att få ett högkvarter, som folk inte litade på? Och har man, som Ahrén uppfattade, associerat till kv*nn*pr*stf*g*n hade det kanske funnits goda skäl till – eftertanke. Vad mycket man ser och förstår av skeenden.Minns att stiftskansliet några år senare användes som bas för en kampanj mot en av kv*nn*pr*st*nh*ng*r* ogillad prästkandidat i Växjö stift. Därifrån organiserades en vykortskampanj till biskop Hellström för att han skulle vägra viga den misshaglige. Varför skulle intelligenta präster ha förtroende för dåtidens aktivister på ett stiftskansli? Salig Hellström hade det inte. Han var närmast uppbragt.

Slutsatserna? PO Ahrén analyserar kyrkans deltagande i samhällsdebatterna m fl frågor, men detta är sådant som inte fått stort genomslag i församlingarna och knappast inte heller i förkunnelsen (s 110). Kunde han inte fått klart för sig, att just denna brist på begåvade samtal i församlingshemmen var den avgörande svagheten, den svaghet som gjorde att figuranter av typ Ingmar Simonsson kunde göra stora personliga och mediala utspel? Men ”att så litet sägs i ämbetsberättelserna är …. oroande” (s 111).

Ahrén är dock nöjd att utredningar sänds på remiss ”till Biskopsmötet, domkapitlen eller Centralstyrelsen”. (s 111). Arbetsmiljöfrågorna dyker han inte djupt ner i. ”Det är dock utan vidare klart att prästerna behöver ytterligare höjda löner.” (s 117) Han kunde nog inte ta upp det förhållandet, att usel kyrkogång och höga prästlöner brukar höra ihop, se Danmark!

Biskopen konstaterar slutligast, att han fått en vidgad kännedom om Lunds stift. Men uppenbarligen hade han inte fått lära sig så mycket nytt om Guds rikes väg genom Skåne och Blekinge under 1980-talet. Om framtiden visste han uppenbart dessutom rätt mycket mindre.

Min sits är bekväm. Jag kan på avstånd ställa frågan om vad skedde i det som syntes ske. Då är det kanske lättare. Men var det inte detta jag i den tiden också sysslade med och skrev om? Nu blir jag lite osäker.

Bertil Nordhall hade nog funnit material till sin hållning att gamla missionsförbundare måste göra upp med sitt förbunderi. De kyrkligt förnyade pastoralteologerna, Gunnar Rosendal, PO Sjögren, Rune Klingert, Ingemar Svanteson – övriga att förtiga – , gjorde skarpare analyser och visste vad som borde göras. Detta bidrag avstod Svenska kyrkan mycket medvetet från. Så skapades också den tid som är.

Mycket nöje på stiftshistoriska sällskapet i morgon! Men tyck lite synd om Per-Olov Ahrén från Forserum utanför Nässjö. Och om Svenska kyrkan!