Det kom över mig. Det kan bero på att jag föll över skottkärran och fick ett färgglatt märke på bringan samt revbensont. ”Det blir värre om 3-4 dagar”, sa sköterskan på 1177. Hon hade rätt. Det känns precis så som när man blivit skjuten med en gummikula vid demonstrationer på Västbanken. ”Men du har väl aldrig blivit skjuten med en gummikula…?”, lyder invändningen. ”Nä, men något fattar den man som fallit över en skottkärra.” Kyrkovalstider är kvalfyllda tider på fler sätt än detta.
Är inte det underliggande temat för många nomineringsgrupper det exklusiva folkkyrkotänket? Folkkyrkan är öppen för alla – men inte för alla, det är det som är finessen. Alternativ för Sverige säger klart och tydligt att somliga ska rensas ut från Svenska kyrkan. Grundhållningen ser jag också hos andra. ”Vi tar beslut som gör att alla inte ska känna sig hemma i vår moderna Svenska kyrka.” Jag känner igen slagorden, för jag har hört dem allihop tidigare. Men jag känner inte igen dem som program för den kyrka jag tillhört så länge och jag tror dem inte. Inte slagorden. Inte frasmakarna.
Naturligtvis begår jag skalkestycket att skriva ”Jesus” som sökord i de politiska partiernas/nomineringsgruppernas texter. När Frälsaren inte återfinns där, kanske det inte är så konstigt om jag känner främlingskap? Själva egendomligheten noterar jag dock.
Jag har ägnat mitt vuxna liv åt denna kyrka. Jag kommer att rösta i valet – men utan någon egentlig entusiasm. Hade jag varit ung nu, hade jag inte blivit prästvigd i denna kyrka. Det beror på att jag inte är helt dum i huvudet. Vad skulle det annars bero på? Jag har lagt märke till de teologiska svagheterna i Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut 1957/58, ställt intelligenta frågor kring dem och fått dels instämmanden (Bibelsyn och bibelbruk), dels avfärdanden – men inga egentliga svar. Sedan kom äktenskapsfrågan på det. Först som en fråga om välsignelse av partnerskap (och något annat gällde det verkligen inte!, men frågan om vad välsignandet egentligen innebär fick vi aldrig svar på. Sedan blev det fråga om äktenskap. Någon debatt i kyrkomötet 2009 blev det inte, inte ens ett klargörande vad det kristna äktenskapet egentligen är – men något var det väl eftersom man år 2005 införde något annat och just inte ett äktenskap.
Jag gjorde i varje fall vad jag kunde, när jag föreslog att det bara var att fatta beslut i frågan om kyrkans förhållningssätt till homosexualiteten (KMot 2001:17). Allt annat var charader. En folkkyrka kan inte stå emot och riksdagsbesluten fattades ju på löpande band med Svenska kyrkan löpande efter. Där fick jag till det igen!
Allt var pinsamt programmerat och kyrkoledningen sanslöst ledlös. Tanken att steg för steg ta upp invändningar, dissikera dem och därefter avfärda dem, var inte alls hållningen. Hojtandet och känslostormar kunde bestås invändarna. Eljest intet. Och detta är helt naturligt. Det är just det som är problemet. Ett politiskt beslut om vad ämbetet eller äktenskapet är, kan inte hanteras teologiskt och en teologisk fråga (ämbetet/äktenskapet) kan inte lösas politiskt.
I Norrland finns inte bara samer. Där finns de sanslösa. Vänstern i Svenska kyrkan besvarar i Kyrknyckeln nr 3 sina tre prioriterade områden: stärka öppenhet för HBTQI-personer,öka toleransen för andra religioner genom det ekumeniska arbetet samt stötta utsatta människor världen över. Lita på vänstern i just Nederluleå!. Socialdemokratens i Luleå domkyrkoförsamling perspektiv tycks mer lokala. Kyrkan ska tillsammans med andra skapa ett bra Luleå att leva och bo i, stå upp mot rasism och religionsförtryck och vara en mycket tydlig röst för medmänsklighet samt skapa mötesplatser för alla, särskilt ensamma och utsatta.
https://www.svenskakyrkan.se/lulea/kyrknyckeln-nr-3-2021-
Jag läser och känner främlingskapet tillta. Vad är detta? Välvilligt vansinne och inte ett ord, inte ett enda, om vad det konkret kunde innebära att vara Kyrka i Luleå i väntan på Herrens stora dag. Civilreligionen kommer till uttryck. Och här talar en annan ande än den Ande som Herren lovat oss. Är detta den insikt som fyller mig med trötthet? Kanske. Och då borde jag väl skämmas, för i dopet fick jag Andens insegel och kallelsen att stå också det välvilliga vansinnet emot genom bekännelsen att Jesus är Herren. De här skojarna ska väl egentligen inte ostört kunna förvanska trons ärende.
Det är som vanligt stororden som avslöjar tomheten. I Smålänningen kom socialdemokraterna loss. Det är ”viktigt att stärka kyrkans humanitära roll både i och utanför kyrkorummet”. Jaha. Men det är ”för oss” också ”viktigt att Svenska kyrkan alltid står upp mot rasism, religionsförtryck och kvinnoprästmotstånd. Lika viktigt är det att alla oavsett bakgrund, sexuell läggning, etnicitet, kön eller hudfärg ska behandlas lika i Svenska kyrkans verksamhet. Vi vill att alla ska känna sig välkomna och delaktiga utifrån egna förutsättningar och oavsett var på trons väg man befinner dig.” (sic!) Nu är jag av den meningen att Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i behörighetsfrågan 1957/58 inte är värt att tro på. Längre på trons väg har jag inte kommit. I vilken mening ska jag då känna mig välkommen står upp mot denna min bristande insikt. Svaret kan inte vara att vi måste skilja mellan sak och person. Sak bärs av personer. Det är komplikationen. Så vad ska jag förstå av de stora orden nu? Ska jag mena att orden uttrycker en fjantighet och att fjantigheten inte kan skiljas från dem som bär fram den, dvs fjantarna? Det blir komplicerat när man skär tunna skivor.
Ju mer jag hör av dessa kyrkopolitiska slagord, desto mer befäst blir jag i mitt motstånd. På min gravsten ska nog texten stå. ”He could not gladly suffer fools.” Röstar jag på en socialdemokratisk lista kan den som lärt sig läsa innantill och därtill tänka, veta vad man får. Men de som nu skriver och talar tycks inte vara socialdemokrater i den mening som förre kulturministern Bengt Göransson, RIP, eller Sören Ekström, RIP, var.
Till kyrkofullmäktige i Växjö kandiderar förresten den åldrade sossen Kula Bengtsson. Han var på min tid ledande ung man i gymnasistföreningen Agnosticus. Min vän P:son och jag gick med i föreningen för vi ville ju alls inte säga, att kristen tro var svaret på alla frågor. Också vi rörde oss i icke-vetandets moln. Följden av vårt medlemskap blev att föreningens verksamhet tynade, men togs upp igen när vi lämnat Katedralskolan. Om Kula visste vi alla, att något politiskt utmanande ställde han aldrig till med. Han skulle bli kommunalråd. Det blev han också. Och nu tydligen en mäktig man i det kyrkliga. Kyrkofullmäktig. Bra karriär för en ung man som först blev känd i det lokala för att han plundrade fågelbon i Strandbjörket. Eller är det denna plundringsiver som sitter i? Nu blev jag osäker igen. Agnostisk är inte lätt att vara.
Imorgon är det IBAPDBD, International Buy A Priest A Beer Day. Hade det varit någon reda med de nomineringsgrupper vi hålls med, hade präster bjudits till puben för en valbar. Den enda valbar jag varit på var den Frimodig kyrka ordnade förra valrörelsen i Kalmar. I år det det tydligen ingen valbar – men IBAPABD är det varje år. Somliga menar, att dagen också föregås av en afton. Andra somliga att dagen har oktav.