När Frälsaren kommer loss, är det inte nådigt för hycklarna. Hypokrítes, säger han. Utan omsvep. Först är det så brett och bra och progressivt att ge Priderörelsen sitt stöd, låtsas som om några av programpunkterna inte fanns, de som inspirerats av markis de Sade till exempel, och sedan när någon stackars präst verkligen inspirerats av markisen och vill pröva, slå till. Fäderna hade kanske inte förvånats. De hade fromsint sagt ett stillsamt ”så kan det gå, när inte haspen är på!” De hade mindre undrat över en kyrkoherde, som ägnat sig åt detta än över en landshövding i Kalmar län, som ihop med biskopar promotar detta och låtsas att allt handlar om någon annat än sexualitet, nämligen alla människors lika värde. Sånt går jag förstås inte på, erfaren och kunnig i synd och värld som jag är.
Kyrkoherden utreddes men något brott var inte begånget. Domkapitlet gjorde inget. En forensisk undersökning, som kyrkorådets ordförande initierade, gav vid handen att porr funnits i tjänstedator och tjänstetelefon. Kyrkoherden drog och blev rektor vid en skola i Norrland. Domkapitlet i Linköping avkragade och nu kom Överklagandenämndens bifall till domkapitelsbeslutet.
När detta blev känt ringde en journalist från kyrkoherdens gamla område till en kollega i Norrland, rektorn kallades in och lämnade brådstörtat sin tjänst. Inte hade rektorn såvitt känt begått någon brottslig handling. Han hade meddelat att domkapitlet vidtagit åtgärder, men inte gått in på vad saken gällde. I belastningsregistret fanns inget på honom. Om jag, som sitter långt ifrån det mesta, funderar så verkar det som om markis de Sade’s lydige lärjunge är körd i de flesta sammanhang på grund av sin sexuella läggning.
Vad tänker ni? Nej, ni behöver inte gilla BDSM, men vad säger ni om att den som gör det och åkt dit för att partnern var för ung (15-18 år) inte ska få någon ny chans samtidigt som kyrkosystemet glatt paraderar för Pride och den stolthet som ligger i insikten att alla kärlek är kärlek och där kärlek sker, sker något heligt.
Jag finner detta hyckleri vedervärdigt och tröstar mig alls inte med att det är lika illa eller värre i den romersk-katolska kyrkan. Men kan de finkristna förstå vad som händer på swingerklubbar och annorstädes, har de närmare studerat markisen och vet om något annat än eget vaniljsex?
Ni minns prästen som inte omfattade Kungl Maj:ts och riksdagsbesluten 1957/58. Han hamnade i debatt med en kv*nnl*g pr*st om mannens överordning och fick till det: ”Detta framgår av själva samlagsställningen”, sa han. Jag tror att han var en högkyrkjlig skämtare, annars hade han beskrivit sitt eget närmast gammalkyrkliga sexliv. Den kv*nnl*g* pr*st*n förfärades förstås. Det var meningen. Därför tror jag prästen skämtade. Annars konstaterar jag att denne präst, han också, var långt ifrån BDSM-sexets värld. ”Vi talar inte om det, vi tänker inte på det!”, som en kyrkoherde sa i ett helt annat sammanhang.
Min snuskighetsfaiblesse är nog rätt allmänt känd. Det är hyckleriet jag är emot och oförmågan att profetiskt skåda igenom företeelser i samtiden. Till det kommer att jag tycker synd om den syndige fd kyrkoherden, tillika fd rektorn. Hur ser ett stycke upprättelse ut i en kyrka öppen för alla? Ta upp frågan i kyrkovalet, vetja. Fråga om syndare ska få vara präster!